Ordlista

Mytologisk Namnförteckning

med

Bifogade Upplysningar

A.

Ae (Ái), en af de konstnärer, som arbetade under Mimersonen Dvalins ledning. Deltog i tåget från Svarins hög till Aurvangalandet.

Ae (Ái, Farfaders fader), gift med Edda (Farmoders moder). Bodde i Aurvangalandet, då Heimdall under namnen Skef (Kärve) och Rig (Hövding) härskade därstädes. Heimdall besökte dem, och nio månader därefter föddes i Aes och Eddas hydda en son, som de kallade Träl (Þræll) och som gav upphov åt de ofrias ätter. Även trälarna ansågos således hava gudomlig börd, deras stamfader betraktades som halvbroder till de frias och de högättades och som den äldste av de tre halvbröderna. Aes och Eddas hem skildras i sången om Rig som tarvligt, men icke nödställt. Den mat de framställa för sin gäst är soppa, kalvkött och en kaka, »tung och tjock med täta sådor». Träl vart gift med Ty (Þy, Trälinna) och levde med henne ett arbetsamt, men lyckligt liv.

Man kan jämföra med vad Tacitus (Germania) förtäljer om germanernas milda sätt att behandla sina trälar. Hos dem hade trälen eget hus och hem, och ehuru han kunde av sin herre saklöst dödas, var det sällsynt, att denne tillät sig slå honom. Anmärkningsvärt är, att Träls och Tys utseende skildras som ickegermanskt. Träl har mörk hy, Ty har krokig näsa. De övriga kännemärken, som meddelas om deras utseende, såsom lutande rygg, valkiga händer med tjocka fingrar, samt långa hälar och solbrända armar, hänvisar mer till deras levnadskall och sysslande än till deras ras.

Aldafader (Aldaföðr, de varandra följande släktenas fader), binamn till Oden.

Aldagaut (Aldagautr), binamnn till Oden.

Ale (Ali) anses vara ett av guden Vales binamn.

Alf (Álfr). Namnet tillkommer i sin förnämsta bemärkelse den tredje av de germanska gudasläkterna, som voro asar, vaner och alfer. Alferna intogo i början en lägre ställlning än de båda andra, de voro dessas edsvurne hjälpare, utmärkta som naturkonstnärer och hjältar. Det var alferna, som i förening och tävlan med Mimers söner smidde, under oskuldstiden, härliga klenoder åt asar och vaner. Klenodernas beskaffenhet hänvisar till jordens smyckande med blomster och skördar. Alferna, de manliga och de kvinnliga (»älvorna», »växtlighetsdiserna»), skildras som utomordentligt sköna väsen, samt hjälpsamma och välvilliga men på samma gång snarstuckna, envisa och ytterligt hämndgiriga, när de blivit förnärmade. Detta deras skaplynne framträder i gudasagan i synnerhet hos alfhöfdingen Valand och dennes brorson Svipdag. En stor del av gudasagan upptages av de händelser, som vållades genom den av Loke anstiftade fiendskapen mellan asarna och alferna. Ödesdisen Urd länkar dessa händelser så, att de efter svåra skiften slutar med försoning och de förnämste alfernas och växtlighetsdisernas upptagande bland Asgårds gudar och gudinnor.

Till alferna hör Delling, som är morgonrodnadens herre, Breidabliks väktare, fader till Dag och genom honom farfader till »ljusalferna». Till alferna höra vidare växtlighetsdiserna Groas och Sivs fader Sigtrygg och dennes broder Ivalde, som med en ljusdis föder Idun, Auda och andra växtlighetsdiser, samt med en jättinna de ryktbara bröderna Valand, Egil och Slagfinn-Gjuke. Valand har med nattdisen Baduhild sonen Vidga, Egil har med Groa sonen Svipdag och med Siv sonen Ull. Slagfinns söner äro de i hjältesagan besjungna gjukungarna. Ivaldes avkomlingar hava i hjältesagan det gemensamma namnet niflungar (nibelungar), av vilka gjukungarna utgöra en gren. Benämningen alfer nyttjas icke alltid i strängt begränsad betydelse, åtminstone icke i senare källor, där benämningen utsträckes till Surts söner, «svartalferna», och där alfer och dvärgar stundom förblandas med varandra.

Alf brukas även som personnamn. Bland dem, som i Völuspas «dvärg»-lista uppräknas såsom deltagare i tåget från Svarins hög till Aurvangalandet, äro Alf och Yngve. Dessa namn stå här endast symboliskt och beteckna, att det var alfer och ynglingar (svea-hövdingar), som voro tågets ledare. Ur gudasagan hava «Alf och Yngve» blivit inflyttade till den i kristen tid, av mycket olika element hopsatta, till stor del på fri hand diktade Ynglingasagan.

Alfheim, alfernas odal-land, beläget på underjordens östra randbälte. Fröj, skördeguden, fick Alfheim i tandgåva och blev därmed härskare över alferna. Sedan Ivalde och hans söner blivit utsedde till Vergelmers och Midgårds väktare mot frostmakterna, fingo dessa alfer land i «Svitiod det stora», där Valand hade landet Trymheim och Egil och Slagfinn landet Ydalarna med borgen Ysäter vid Elivågor.

Alfhild, ursprungligen namn på en soldis.

Alfrik. En av de konstnärer, som smidde Brisingamen.

Alfrödul, namn på solen och även på solgudinnan Sunna.

Allfader, binamn till Oden.

Allvalde (Allvaldi), binamn till Ivalde.

Allsvin (Alsviðr, »mycket snabb»), den ene av Sols hästar. Den andre är Arvak.

Allvitter (Hervör Alvitr), binamn till Idun.

Altjof (Alþjófr), smideskonstnär.

Alvig, Almveig, Alfny, namn på den växtlighetsdis, med vilken Halfdan, efter att hava bortskickat Groa, gifte sig och födde sonen Hadding.

Allviss (Alvíss). I poetiska eddan förekommer en lärodikt, Allvíssmál, vars uppgift är att uppräkna poetiska synonym till jord, himmel, måne, sol, vind, eld o. s. v. Sången inklädes i en mytsaga, enligt vilken en dvärg, Allviss, tillägnat sig en mö, över vilken Tor har giftomannarätt, samt är med henne på väg till sitt underjordiska hem, då han påträffas av Tor, som ej vill låta honom behålla mön på annat villkor, än att han kan och vill besvara alla de frågor Tor har lust att ställa till honom beträffande de olika sätt, varpå vissa föremål benämnas i de olika världarna: bland asar, vaner, alfer, dvärgar, underjordsbebyggare, människor och jättar. Dvärgen, som är stolt över sin namnkunskap, ingår på förslaget och besvarar Tors frågor, ända tills solen går upp, då »dagskygga dvärgar» enligt sagan förvandlas till sten.

Amaler, Hamalsättlingar.

Amma, hustru till Ave, de fribornas stamfader.

Amsvartner, det av evigt mörker betäckta havet utanför Nastränderna, i vilket holmen Lyngve är belägen, där Loke, Fenrer och Muspels (världsfördärvets) söner ligga fängslade intill Ragnarök.

Anar, Annar, Onar (Ánarr, Annarr, Ónarr), binamn till Fjörgynn, som med Mimers dotter Natt födde jordgudinnan Frigg. Anar-Fjörgynn är en vanagud och efter all anledning densamme som Höner.

Andlang (Andlangr). Våra fäder antogo, att flera himmlar välvde sig över varandra. Underjorden har sin himmel, i jämförelse med vilken den över jorden synliga kallas upphimmlen, uppvärlden (upphiminn, uppheimr). Över denna välver sig en andra himmel, Andlang, och över denna en tredje, Vidblain (Viðbláinn).

Andrimner (Andhrímnir). I dikten Grimnersmal säger en strof: »Andrimner låter i Eldrimner koka Särimner (Sjörimner), detta är det bästa fläsk - men få äro de som veta, med vilken föda einheriarna näras». Man har därav dragit den slutsatsen, att Valhall ägde en kock med namnet Andrimner, och att denne i en verklig kittel, Eldrimner, kokade en verklig galt, Särimner, vars fläsk skulle tjäna einheriarna till föda. Och för att Särimner skulle dag efter dag räcka till för detta ändamål, har man vidare antagit, att han hade samma egenskap som Tors bockar och dagligen, efter varje slakt, levde upp igen (se Snorres edda). Allt detta beror på missförstånd. Med dikten Grimnersmal äro införlivade strofer av en gammal sång, som rört sig alltigenom med symboliska bilder: som t. ex. framställer döden och sömnen (Dáinn och Dvalinn) såsom hjortar i Yggdrasils krona, bron Bifrost som en fisk (emedan broände kallas i isländskan »fiskstjärt»).

Yggdrasils med mjödsaft mättade bladkrona som en get, ur vars spenar det mjöd flyter, som einheriarna dricka o. s. v. Symboliska äro även Andrimner, Eldrimner och Särimner, såsom redan prof. N. M. Petersen i sin Mytologi påvisat. Namnens gemensamma sammansättningsdel, -rimner, hänvisar till rim (hrím), »den första och finaste övergången från flytande till fast form». Namnens främre sammansättningsdelar, And-, Eld- och Sä- (Sjö-) angiva på tydligaste sätt, att Grimnersmals skald menat elementen ande (luft), eld och vatten och därmed velat säga, att endast de finare elementen, men icke något jordämne, ingått som beståndsdelar i einheriarnas föda.

Andvare, en av de dvärg-konstnärer, som arbetade i Dvalins smedja och deltogo i tåget från Svarins hög till Aurvangalandet. Hjältesagan gör honom till väktare över de skatter, som Valand efterlämnade, då han med sina bröder flydde till Ulvdalarna. Andra sången om Sigurd Fafnersbane och Skaldskaparmal berätta följande:

Oden, Höner och Loke voro i sällskap ute och genomforskade världen. De kommo till en å och följde den till en fors, där det satt en utter. Han hade fångat en lax i forsen och åt den halvt blundande. Loke tog en sten och slog den i huvudet på uttern, så att han dog. Han skröt icke litet med att han sålunda i ett tag fångat både uttern och laxen. Med detta byte gingo gudarna vidare och kommo till en gård, vars ägare var den trollkunnige Reidmar. Asarna begärde natthärbärge, men sade, i det de visade sin fångst, att de själva hade mat tillräckligt. När Reidmar sett uttern och funnit, att det var hans son Utter, som blivit dräpt, kallade han på sina två andra söner Regin och Fafner och överföll
med dem asarna, band dem och lät dem veta, att han hade att på dem hämnas ett sondråp. Asarna bjödo böter så stora som Reidmnar själv ville bestämma, och de gjorde en överenskommelse, som bekräftades med ed. Uttern flåddes, och asarna skulle fylla och alldeles övertäcka skinnet med guld - sådan var överenskommelsen.

Loke skickades ut att anskaffa guldet, och han begav sig till den förut omtalade forsen, Andvarefors, där uttern blivit dräpt. Där bodde dvärgen Andvare, som plägade i gäddskepnad hålla till i den fiskrika forsen och där skaffa sig mat. Innan Loke gick till Andvarefors, hade han besökt Ran och fått låna hennes nät. Därmed fångade han Andvare, om vilken han visste, att han vaktade en stor guldskatt, som Gust (»Väder-il», binamn till stormutsändaren Valand) hade ägt. Andvare måste lösa sitt liv med att utlämna så mycket av skatten, som ansågs behövligt. De gingo in i berget, och Loke mottog guldet, men sedan han fått vad han skulle ha, märkte han, att Andvare hade kvar en ring (förmodligen en, som droppade andra ringar, likt Draupner och Valandsringen i Ulvdalarna), och Loke tog även den. Då uttalade Andvare den förutsägelse, att den tagna skatten skulle lända bröder till bane och skapa mycket ont mellan stormän. Med detta guld återvände Loke till Reidmar.

Utterskinnet fylldes och betäcktes därmed. Oden hade dessförinnan undangömt den dyrbara ringen, och han trodde, att överenskommelsen nu var uppfylld. Men Reidmar såg noga efter och fann ett obetäckt hår vid munnen. Då måste guldringen fram att betäcka det, först därmed var »uttergälden» fullgjord, varefter asarna frigåvos. Fafner och Regin begärde därefter av sin fader andelar av skatten som brodergäld efter Utter. Reidmar vägrade. Då dödade honom Fafner, medan han sov. Fafner tog allt guldet och vägrade att giva Regin hans andel, varefter han, Fafner, lade sig i ormham på Gnitaheden med Ögerhjälm (skräckhjälm) på huvudet och ruvade skatten. Regin, som var skicklig smed, begav sig till konung Hjalprek och smidde hos honom.

Hjalpreks son Alf var gift med Hjördis, som förut varit maka till konung Sigmund och med honom fött sonen Sigurd (Fafnersbane). Sigurd uppfostrades hos konung Hjalprek. När han vuxit upp och kommit till krafter, eggade honom Regin att uppsöka Fafner på Gnitaheden, döda honom och taga hans skatt. Regin gav honom för detta ändamål ett utomordentligt svärd, och Sigurd lyckades med detta att dräpa Fafner. När det var gjort, kom Regin, som under striden hållit sig undan, fram och lyckönskade Sigurd till den utförda bragden. Men Regins uppsåt var att lönmörda Sigurd och göra sig till ensam ägare av Fafners skatt. Regin skar ut hjärtat ur ormen, drack av hans blod och bad Sigurd steka hjärtat, medan Regin vilade sig.

Medan Sigurd gjorde detta, tog han med fingret på hjärtat för att känna, om det var stekt. Då brände han fingret och stack det i munnen. Så snart Fafners hjärteblod kommit på den unge hjältens tunga, blev denne »vis» därav och förstod, vad fåglarna, som sutto i ett träd i närheten, sade. De läto honom veta, att Regin hyste förrädiska tankar, och att han borde döda smeden och själv taga allt guldet. Denna saga bildar inledningen till diktcykeln om Sigurd Fafnersbane i dennas nordiska form. Sagan är diktad i kristen tid med tillhjälp av fritt ombildade mytiska element.

Angeja, Angöja (Angeyia, »hon som gör öarna trängre»), en av de nio jättemör, som kringvrida världskvarnen, »skärens kvarn». De andra äro Gjalp, Greip, Eistla, Ejrgjafa, Ulfrun, Imd, Atla och Järnsaxa. De kallas »Heimdalls nio mödrar», emedan han, den rena eldens, gnideldens, gud framföddes genom kvarnstenarnas gnidning mot varandra.

Angerboda (Angrboða), »den gamla i Järnskogen», det namn, som Gullveig bär, sedan hon blivit förvisad till nämnda skog, där hon förbliver med sina och Lokes barn, ulvjätten Hate och hans bröder, intill Ragnarök.

An (Ánn), konstnär under Mimer. Saxo Grammaticus ger Egil, den store bågskytten, bland andra namn, även namnet An bågskytten (Ano sagittarius).

Anund (Onundr), binanmn till Valand.

Armt (Örmt), en af de älvar Tor har att genomvada påvägen till gudarnas tingsstad vid Urds brunn.

Arvak (Árvakr), den ene af Sols hästar.

Are, örnjätte.

Asar (Æisir, sing. Ass), i äldre form Anser. Benämningen i sin vanliga och inskränktare betydelse omfattar Oden och hans ättlingar, i vidsträcktare bemärkelse även de i Valhall upptagna gudarna av vanastam. De i Asgård varande gudinnorna kallas asynjor (ásynjur).

Asabrag (Asabragr), binamn till Tor.

Asbro (Ásbru), binamn till bron Bifrost.

Asgård, i vidsträcktare mening den värld i Yggdrasils övre grenknippa, där asarna hava sitt hemvist, i inskränktare mening området inom Asgårdsvallen, där Valhall och de andra asaborgarna äro uppförda.

Ask (Askr), människosläktets stamfader, danad av ett träd, som uppvuxit ur ett ollon från världsträdet.

Asken Yggdrasil (Yggdrasill), världsträdet. Det kallas även Mimerträdet (Mimameiðr), emedan Mimer vårdat dess mellersta rot, Saftträdet (Læráðr, Hrár viðr), emedan det näres av safterna i de tre källorna i underjorden, Ödesträdet (Mjötviðr) och Vattenbegärliga karet (Sægjarnker). Se Yggdrasil.

Asmegir, Asens barn. Så kallas de i Mimers lund med Balder boende människorna Lif och Leiftraser, som skola varda stamföräldrar för den kommande världsålderns människor.

Asmund (Ásmundr), konung i Svitiod, son av Svipdag och Fröja, en av hjältarna i »det första storkriget».

Asolf (Ásólfr), binamn till Valand.

Asvin (Ásviðr, asa vän), binamn till Mimer.

Atla, en av Heimdalls nio mödrar. Se Angeja.

Atrid (Atriðr), binanm till Oden.

Atride (Atriði), binamn till Fröj.

Auda (Auða), svanmö och växtlighetsdis, även kallad Ladgun Svanvit, syster till Idun (Hervör Allvitter), och gift med Slagfinn-Gjuke.

Audumla (Auðhumla), urkon.

Aurboda (Aurboða), jätten Gymers hustru. Densamma som Gullveig.

Aurgelmer (Aurgelmir), binamn till Ymer.

Aurvangalandet (Aurvanga sjöt), människosläktets eller den germanska mänsklighetens urland, sydligaste delen av skandinaviska halvön.

Ave (Afi), make till Amma och stamfader till de fribornas ätter. Heimdall besökte hans hem i Aurvangalandet, och nio månader därefter föddes därstädes sonen Karl, ljuslätt, med friska kinder och spelande ögon. Då Heimdall inträdde hos Ave, satt han och slöjdade en vävbom. Hans hår och skägg voro vårdade och putsade och hans livrock satt väl efter kroppen. Amma svängde sländan. Hon hade dok om huvudet, lin för barmen, duk om halsen och vackra axelspännen. Hemmet var välburget, dess innebyggare renliga och prydliga. Karl växte upp, trivdes väl och lärde sig att tämja oxar, timra hus och lador, slöjda redskap och köra plog.

B.

Baduhild (Bödvildr), en av Mimers döttrar, syster till Natt och nattdiserna. Moder till Vidga Valandsson, en av det första storkrigets hjältar.

Balder, solgud, son av Oden och Frigg. Gift med Nanna, dotter af Nöckve, luftkretsens och månens väktare. Balder har binamnen Fal (»den älsklige») och Meile. Om Balders död och bålfärd berättar »Gylfaginning» (en avhandling i prosaiska eddan) följande historia:
»Sedan de blivit kunnigt för alla, att ingenting skulle skada Balder, blev det ett tidsfördriv för Balder och asarna, att han skulle ställa sig på tingsplatsen, men alla de andra skulle, somliga skjuta på honom, somliga hugga, somliga kasta stenar. Men vad man än gjorde, skadade det honom icke, och det tycktes dem alla vara en stor heder. Då Loke, Laufejs son, såg detta, förargade det honom, att Balder ej skadades. Han gick till Fensal och Frigg och förvandlade sig i kvinnoskepnad. Då frågar Frigg, om den kvinnan vet, vad asarna förehade på tinget. Hon svarade, att alla sköto på Balder, utan att det gjorde honom men. Frigg sade då: »varken vapen eller träd skada Balder, ty jag har tagit ed av dem alla». »Hava alla ting svurit att skona honom?» frågade kvinnan. Frigg svarade: »det växer en späd telning östan om Valhall, som heter Mistelten, den syntes mig för ung att avlägga ed.»

Därefter gick kvinnan sin väg. Men Loke tog Mistelten och ryckte upp den och gick till tinget. Där stod Had ytterst i mankretsen, ty han var blind. Loke sade till honom: »varför skjuter du icke på Balder?» Men han svarade: »emedan jag icke kan se, var han står, och dessutom är jag vapenlös». Loke sade: »gör du som de andra och visa, likasom de, Balder heder. Jag skall visa dig var han står. Skjut på honom med denna telning!» Had tog Mistelten och sköt den på Balder efter Lokes anvisning, skottet gick igenom Balder, och han föll död till jorden... Men asarna togo Balders lik och buro det till havet. Ringhorne hette Balders skepp, det största av alla. Gudarna ville skjuta det i sjön för att därpå göra Balders bålfärd, men de fingo icke skeppet ur stället. Då sändes bud till Jotunheim efter den gyg (jättekvinna), som hette Hyrroken. Hon kom, ridande på en ulv med huggormar till tömmar. Oden befallde fyra bärsärkar att hålla honom, men de kunde icke få makt med ulven, utan att kasta honom omkull.

Hyrroken gick till skeppets förstam och fick det i första taget sådan fart, att eld stod ut från rullarna och alla land skälvde. Då blev Tor vred och grep sin hammare och skulle krossat hennes huvud, om icke alla gudarna bett om fred för henne. Därefter bars Balders lik ut på skeppet, men då hans hustru Nanna, Neps dotter, såg det, överansträngdes hon av sorg och dog. Hon bars ut på bålet, och detta antändes. Då stod Tor där och vigde bålet med Mjölner, framför hans fötter sprang en dvärg, som kallas Lit (Litr, lax), honom sparkade Tor till, så att han kom i elden och brann.

Till denna bålfärd kom mycket slags folk. Först är att nämna Oden, och att med honom foro Frigg och valkyriorna och hans korpar, Fröj åkte i vagn efter den galt, som heter Gyllenborste eller Slidrugtanne. Heimdall for på sin häst Gulltopp, och Fröja for med sina kattor. Där kom också en mängd rimtursar och bergresar.»

Denna av orimligheter uppfyllda framställning har sin källa i en dikt av den hedniske skalden Ulf Uggeson, som levde, då kristendomen började införas på Island. Källan har emellertid ingen annan del i orimligheterna, än att hon begagnats och blivit fullständigt missförstådd av Gylfaginnings författare, som levde mer än 200 år efter Ulf Uggesons tid och hade oklara föreställningar om
sina fäders mytologi.

Omkring åren 985-990 höll den praktälskande isländske hövdingen Olof Höskuldsson ett gästabud, varmed han invigde en nyuppförd manbyggnad på sin gård Hjardarholt. En så ståtlig byggnad hade man ditintills icke sett på Island. Panelningarna, takbjälkarna och taket voro prydda med bilder, om vilka det säges, att de voro så vackra, att man tyckte salen såg mycket präktigare ut, när tak och väggar ej voro behängda med bonader. Bland de inbjudne gästerna var skalden Ulf Uggeson. För att hugfästa tilldragelsen och roa värdfolket ochgästerna hade denne diktat ett kväde, som skildrade salens utseende och därför kallats Husdrapa.

Särskildt hade sången till uppgift att noga beskriva salens bildverk, som framställde åtskilliga mytologiska tilldragelser: Heimdalls strid med Loke om Brisingamen, Tors strid i Hymers båt med Midgårdsormen, samt episoder ur Baldersmyten. I likhet med alla den tidens bildverk voro de av Ulf Uggeson besjungna av en symbolisk-allegorisk karaktär. Därom vittna de strofer av Husdrapa, som kommit till vår tid. Bildverkets mästare hade bemödat sig om att genom bifogade symboler så mycket som möjligt klargöra, vilka personer hans figurer föreställde, och vilka de tilldragelser voro, som han avbildade.

Ulf Uggeson å sin sida framställde i ord en så trogen kopia som möjligt av vad konstnären framställt i bild, vadan han också, till gästernas roande, besjöng som rena verkligheter de symbolisk-allegoriska elementen i bildverket. När konstnären ville göra tydligt, att en av de personer, som deltogo i Balders likfärd, var Oden, lät han denne följas av Odens korpar och hans valkyrior. För den skull sjöng Ulf Uggeson, att korparna och valkyriorna följde Oden i liktåget. När konstnären ville klargöra, att med en annan av hans figurer menades Fröj, sällade han till denne åkerbrukets symbol, galten Gullenborste. Ulf Uggeson sjöng fördenskull, till åhörarnes förlustelse, att även galten deltog i likfärden.

När konstnären ville i bild tolka den i Baldersmyten liggande tanken, att Balders död var en förlust för världen, och att han var så älskad, att det till och med fanns rimtursar och jotunheimsboar, som sörjde honom, så gjorde han det så, att han lät även rimtursar och jättar uppträda i likfärden, och Ulf Uggeson, troget fasthållande sin uppgift att skildra bildverket sådant det var, lät också sådana väsen deltaga i tåget, ehuru de äro enligt myten portförbjudna i Asgård och säkerligen icke blivit av gudarna inbjudna till högtidligheten.

När konstnären ville uttrycka, att Gullveig och Loke voro de, som förorsakade Balders död, och att dem förutan Ringhorne aldrig lupit ut med Balders bål i havet, ställde han Gullveig (Hyrroken, »den eldrökta», den förgäves brända) vid skeppets framstam och lät henne rycka i denna, medan han under skeppets bakstam framställde Loke i dennes vanliga skepnad av en lax (Litr).

För att tydliggöra vem han menade med kvinnan, som drog ut skeppet i havet, begagnade han flera utvägar: 1) han ställde Tor med hammaren lyftad mot Gullveig-Hyrroken, emedan Tor med hammaren dödat henne i myten, 2) han tecknade eldslågor under skeppet, emedan Gullveig av gudarne blivit bränd och Balders död och följande bålfärd var en av henne härför utkrävd hämnd, och 3) han gav henne till ridhäst Fenrer och till tyglar ormar, emedan hennes halvt svedda hjärta födde med Loke Fenrer, Midgårdsormen och deras gelikar. Att med laxen menades Loke, tydliggjordes så, att Tor sparkade laxen in i elden, emedan Tor var den, som förskaffade Loke ur Franangers fors in i de hålor för underjordisk eld, som finnas i hans fängelse på Lyngveholmen.

Allt detta framställdes i Ulf Uggesons sång så, som det förekom i konstverket, och emedan Litr, lax, är icke blott ett binamn till Loke, utan även till en dvärg, som nämnes i Völuspas dvärglista, blev laxen gjord till »dvärgen Litr».

När konstnären slutligen ville tydliggöra, att Had ouppsåtligt dödade Balder, och att Loke var den verklige banemannen, tillgrep han ett även av andra svmboliserande konstnärer nyttjat medel, i det han framställde Had blundande, när han avsköt skottet, och Loke bredvid honom riktande hans båge. Därifrån kommer »Gylfaginnings» orimliga uppgift, att Had var blind, ehuru han både i isländska källor och hos Saxo skildras som idrottsman, krigare och utmärkt bågskytt. De naturmytiska och mythistoriska gissningar, som detta missförstånd föranlett, äro förkastade.

Balders ögonlock, Balders brå (Baldrs brá), blomsternamn. Över hela den germanska världen hava vissa blommor blivit uppkallade efter Balder. Namnet Balders brå, varmed dels anthemis cotula, dels matricaria inodora blivit uppkallad, förekommer ännu i södra Sverige, Danmark, Norge, Island, Färöarna och norra England (Baldeyebrow). I vissa delar av Tyskland kallas liljekonvaljen »weisser Baldrian» (Baldrian är en biform till Balder, likasom Wolfram till Wolf, Sintram till Sindre o. s. v.). I övre Österrike kallas den Faltrian, i trakten av Salzburg Villumfalum och i Tyrolen Fildron-faldron. Jämför Baldersnamnet Fal. Det botaniska namnet Valeriana, varur man velat förklara dessa benämningar, har med dem ingenting att skaffa.

Balöjg, Bilöjg (Báleygr, Bileygr), binamn till Oden.

Bambur (Bömburr), dvärgnamn.

Baningar, Lokes söner och klanfolk.

Bara, (Bára, bölja). I pros. eddan säges havsjätten Öger haft med Ran nio döttrar: Himmelglöva (Himinglœfa), Duva (Dúfa), Blodighadda (Bloðughadda), Häfring (Hefring), Unn (Uðr), Rönn (Hrönn), Bölja (Bylgia), Bara (Bára) eller Drafn och Kolga. De äro en senare tids personifikationer av böljan, och intet bevis föreligger för att de haft någon betydelse för mytologien.

Barre (Barrí), den tysta lunden, vari Gerd stämde möte med Fröj.

Baugregin (»guldringarnas verkmästare»), binamn till Mimer.

Bavur (Bafurr), dvärgnamn.

Becke, Gudhorms rådgivare, densamme som Loke.

Beisla (Beizla, Bestla), Mimers syster, Odens moder.

Bejla, Böjla (Beyla), hustru till Fröjs tjänare Byggver, som tillser världskvarnens mäld och dess fördelning över jordgrunden. Då Loke infann sig vid gästabudet hos Öger och »blandade bitterhet i gudarnas mjöd», hotade Byggver att krossa honom i sin kvarn. Till gengäld kallade Loke Byggver en örontasslare hos Fröj och en orättvis fördelare av kvarnmälden, och hans hustru Bejla en smutsig trälinna.

Bele (Beli), hövding för de skällande jättarnas stam, till vilken Valand överlämnade Fröj och Fröja. Bele dödades av Fröj med ett hjorthorn.

Bergelmer (Bergelmir), rimturs, son av Trudgelmer och sonson av Aurgelmer-Ymer.

Berling (Berlingr), en av de fyra konstnärer, som smidde Brisingamen.

Bicke (Bekki, Bikki), Lokes namn, då han var Gudhorms rådgivare.

Biflinde (Biflindi), binamn till Oden.

Bifrost, Bifrast (Bifröst), bron, som förenar Asgård med underjorden. Kallas även Asbro, Bilröst och Tjodvitners fisk.

Bil, dotter av Ivalde och syster till Hjuke, med vilken hon blev upptagen av månguden.

Billing, aftonrodnadens herre, varnernas hövding, fader till Rind och morfader till asaguden Vale.

Bilskirner (Bilskírnir), binamn till Valhall. Prosaiska eddan, stödjande sig på ett uttryck hos skalden Gamli, antager med orätt, att Bilskirner är Tors borg.

Bivur (Bifurr), dvärg.

Bjärt (Björt), en af Fröjas diser.

Blain (Bláinn), binamn till Ymer.

Blid (Bliðr), en av Fröjas diser.

Blind (Blindr), kallad Illsluge (Bölvísi). Under detta namn uppträder Loke som rådgivare hos konung Hadding.

Blodighadda, en av böljans personifikationer. Se Bara.

Blodighove (Blóðughófi), Fröjs häst.

Bodn (Boðn), ett av namnen på Mimers källa.

Borgar (Borgarr, Borcarus), den förste domaren-jarlen i Aurvangalandet, Halfdans fader, kallas även Sköld.

Borghild (Borghildr), densamma som Drott, Sköld-Borgars maka och Halfdans moder.

Brage (Bragi), Odens son, Valhalls skald, gift med Idun.

Breidablik (Breiðablik), Balders och asmegirnas, d. v. s. Leiftrasers och Lifs borg i Mimers lund.

Brimer (Brimir), binamn till Mimer. Även svärdsnamn.

Brisingamen (Brísingamen), Fröjas bröstsmycke.

Brock, underjordskonstnär, son av Mimer.

Brune (Brúni), dvärg.

Budlungar, se »Fader» och Danp.

Bur (Burr), Odens fader, gift med Beisla, Mimers dotter.

Bure (Buri), gudarnas stamfader, Odens, Höners och Lodurs farfader.

Bure (Buri), dvärg.

Byggver, Fröjs tjänare. Se Bejla.

Byleist (Byleistr), Lokes och Helblindes broder. Stormjätte.

Byrger (Byrgir), mjödkällan, vars innehåll tillika med Bil och Hjuke upptogs till månen. Sån, vari de båda syskonen buro den ur Byrger östa saften, kallas Sægr och såstången Simul eller Sumul.

Böltorn (Bölþorn), binamn till Ymer.

Bölverk (Bölverkr), binamn till Oden.

D.

Dag, son av morgonrodnadsalfen Delling och Natt. Ljusalfernas stamfader.

Dain (Dáinn), ett epitetnamn till en av de förnämste underjordssmederna. Han nämnes några gånger vid sidan av Minmersonen Dvalin och är antagligen densamme som Sindres medhjälpare Brock. I dikten Hyndluljod kallas de smeder, som gjort Asgårds gyllene galt, Dain och Nabbe; i prosaiska eddan kallas de Brock och Sindre.

Epitetnamnen Dain (Död) och Dvalin (Försänkt i dvala) anspela säkerligen på de öden, som desse konstnärer rönt i gudasagan. Då den allegoriserande dikten (Grimnersmal vill uttrycka, att döden och sömnen äro betydelsefulla makter i världsförloppet, låter den Dain och Dvalin i hjortskepnad uppehålla sig i Yggdrasils krona. En senare hand har till dessa hjortar fogat två andra: Dúneyrr och Dúraþrór, vilkas namn äfven synas häntyda på vila och slummer.

Danp (Danpr), urtidshövding, fader till Sköld-Borgars hustru och Halfdans moder Drott. Likasom Halfdan har äfven Drott, i sin egenskap av de germanska konungaätternas moder, åtnjutit gudomligt anseende. Danp är sannolikt densamme som Budle, budlungarnas stamfader.

Delling, morgonrodnadsalfen, utanför vars dörrar dvärgen Tjodrörer (þjóðreyrir) varje morgon sjunger väckelse- och välsignelsesången över världen. Delling har med Natt fött Dag, och han är väktare över Breidablik, dit intet orent eller ontt får komma.

Diar (Díar), en gammal, nästan förgäten benämning på gudarna. Luftkretsen kallas »diarnas fjärd». I kristen tid har namnet antagits betyda tempelföreståndare. Detta sedan mytologien blivit historierad och Oden troddes hava varit en jordisk konung och de tolv asagudarna hans rådgivare och offerföreståndare.

Dis, diser (dís, dísir), kvinnliga gudomligheter av högre och lägre börd. Närmast användes namnet om nornorna och deras tjänarinnor, fylgiorna, hamingorna.

Dolgtraser (Dólgþrasir), dvärg.

Dore (Dori), en av de under Dvalin arbetande konstnärer, som prydde Breidablik.

Drasul (Drösull), Dags häst.

Draug (Draugr), högbebyggare.

Draupner (Draupnir), 1) Odens märkvärdiga ring. 2) Dvärgnamn.

Drome (Drómi), den andre av de fjättrar, som Fenrer sprängde, innan han blev bunden med bojan Gleipner.

Drott, Danps dotter, Sköld-Borgars maka, Halfdans moder. Sannolikt densammna som Tacitus omtalar under namnet Tanfana.

Duf (Dúfr), dvärg.

Durin (Durinn), även Durner (Durnir), densamme som Surt, underjordseldens personliga makt, fader till Suttung-Fjalar och stamfader till Suttungs söner. Han var i tidernas morgon gudarnas vän och samarbetade med Mimer. Blev därefter gudafiende och gömmare av Byrgers mjöd. Deltager i Ragnarökstriden, för där Valands svärd och åstadkommer världsförbränningen.

Dvalin (Dvalinn), Mimerson och en af underjordens förnämsta konstnärer, sannolikt densamme som Sindre. Han, likasom Dain, bredvid vilken han mer än en gång omtalas, fick i tidernas morgon smaka vishetskällans mjöd, som därför kallas »Dvalins dryck». Han var runomästare och skald. Kunskapen om runorna spreds av honom bland dvärgarna, liksom av Dain bland alferna, och drapan
liknas vid ett smycke som »klingar fram mellan Dvalins fingrar». Han var en av de konstnärer, som smidde Brisingamen och det i hjältesagan ryktbara svärdet Tyrving. Dvalins döttrar äro människoälskande diser, som tillika med diser av asa- och alfbörd välja mödrar åt de barn, som skola födas till världen, och främja deras födelse.

Dvalin hade under sin ledning en flock av konstnärer, somn prydde Breidablik, men som efter brytningen mellan gudarna och urtidssmederna deltogo med svearna i folktåget från Svarins hög till Aurvangalandet. Dvalin ställes av myten i nära förbindelse med Delling. Dennes son Dag kallas Dvalins lek-vän. Så kallas även Sol. Dvalins häst heter Modner. Dvalins namn angiver, att han är en av de sju Mimers söner, som blivit stuckna med sömntorn och sova i vapen- och smyckefyllda salar, till dess Heimdalls lur väcker dem att deltaga i den sista striden. Om den symboliska hjorten Dvalin, se Dain.

Dvärgar, urtidskonstnärer, blott delvis föreställda som småväxta.

E.

Ebur (Wild-Ebur, Vilifer, Ibor, Ebbo), i historierade mytsagor och hjältesagor, binamn till Ivaldesonen Egil.

Edda, Aes maka, Träls moder.

Eggter (Eggþér, »svärdvaktare»), jätte, frände till Gullveig, delar med henne förvisningen till Järnskogen, där han vallar Gullveigs vidunderhjordar och vaktar det där gömda Valandssvärdet, som han överlämnar till Surts son Fjalar, när Ragnarök förestår.

Egil (Egill), den ypperste av alla bågskyttar, Ivaldes son, Valands och Slagfinns broder, Groas och därefter Sivs make, fader till Od-Svipdag och Ull samt fosterfader till Tjalve. Han är en av gudasagans förnämsta personligheter. Egil förekommer i de mytologiska urkunderna, i hjältesagorna och de historierade mytberättelserna under flera namn. Hans vanligaste epitet är Örvandil (Örvandill, pilskötaren). I tyska sägner Orentel.

Därav har man gjort Oren Tell, Uri-boen Tell, vars ryktbara bragd med bågen – då han skjuter en pil från sin sons huvud – är lånad från sagan om Egil. I den tyska medeltidssagan om Kristi osydda rock uppträder Egil under namnet Eigel, och hans son Od-Svipdag kallas där Orentel. I den i kristen tid bildade sagan om Helge Hundingsbane uppträder Borgar-Skölds son Halfdan som Helge och hans motståndare Egil kallas Hödbrodd. Saxo upptager Egil i sin danska historia under bågskyttnamnen Ano (Avo) och Toco.

Samtlige de tre Ivaldesönerna hava haft sina djursymboler. Egil bar i sin sköld bilderna av en vildgalt och en björn och har blivit uppkallad efter båda dessa bilder. På vildgaltsymbolen häntyda namnen Ebur och Urnir, vilkas betydelse är galt, på björnsymbolen hans binamn Isolf. I Vilkinasaga uppträder han under namnet Villefer (Wild-Ebur) som sin brorson Vidga Valandssons beskyddare.

De tre Ivaldesönerna hava slutligen även namn, vilka använts om dem i deras egenskap av jättevärldens bundsförvanter. Valand kallas i denna egenskap Tjasse (Þjazi), Egil Gang (Gángr) och Slagfinn Ide (Iði).

Eikenskjalde (Eikinskjaldi), konstnär.

Eiktyrner (Eikþyrnir, »ekstingare»), den ovanför Asgård belägna vattensamlare, varifrån de med vaferämne laddade åskmolnen utsläppas.

Einheriar, de efter döden till Valhall och Sessrymner förflyttade hjältarna från Midgård.

Eir, läkedoms-asynja, tillhör kretsen av Fröjas diser och är sannolikt, likasom Frid, Blid, Bjärt, Fröjas syster och dotter av Njord.

Eirgjava, Öjrgjava (Eyrgiafa), en av Heimdalls nio mödrar.

Ejlime, Öjlime (Eylimi), ursprungligen ett binamn till månguden.

Elder (Eldir), tjänare hos Öger. Se Fimafeng.

Eldrimner, symbolisk kittel. Se Andrimner.

Elivågor (Elivágar), den med Vergelmerkällan i förbindelse stående havsvik, vid vilken Egil hade sin borg Ysäter. Viken, som skiljer Jotunheim från Midgård, kallas även Raun (Hraunn), Gandvik och Eindils (Örvandels) mo.

Eljudner (Eljuðnir), ett av namnen på det rike eller den borg i underjorden, där Balder vistas.

Elle (Elli), jättinna. Personifikation av ålderdomen.

Embla, människosläktets stammoder. Se Ask.

Erik (Eiríkr), det namn, varmed Od-Svipdag uppkallats, sedan han efter Halfdans död blev nordgermanernas konung. Hans halvbroder Gudhorm kallas, sedan han blev storkonung, Jormunrik (Jörmunrekr, Ermanrich), och dennes halvbroder Hadding Tjodrik (Þjoðrekr, Tidrik, Dieterich). Den fornkonung Erik, åt vilken svearna på åttahundratalet byggde tempel, är sagans Od-Svipdag, Fröjas make.

F.

Fader (Faðir), gift med Moder (Moðir). Med dessa epitetnamn benämnas stamföräldrarna till de högbornas ätter, för att beteckna deras samhällsställning såsom senare uppkomna, i jämförelse med de fribornas, vilkas stamföräldrar kallas Ave (farfader) och Amma (farmoder), medan det lägsta ståndets kallas Ae (farfars fader) och Edda (farfars moder).

Faders och Moders personligheter och hem skildras som än prydligare än Aves och Ammas. I salens dörrstolpe satt ring, golvet var strött. Ett äkta par satt därinne, såg varandra i ögonen och »lekte med fingrarna». Husfadern snodde en bågsträng, krökte almvirke till en båge och skäftade pilar. Husfrun sysslade med sin dräkt. Hon hade högt uppsatt dok, på hennes bröst glänste ett smycke, klänningen var lång och linnet blåstripigt. Hennes änne var klarare, hennes barm vitare och hals skärare än den vita snö.

När Heimdall kommit, tog Moder en vit, med mönster sirad duk och bredde över bordet, vitt vetebröd lades på duken. Kanna med vin och kostbara bägare, silverbeslagna fat med svinkött och stekt fågel framsattes. Heimdall stannade där tre dygn, och nio månader därefter födde Moder en son, som vattenöstes och kallades Jarl. Gossen hade ljust hår, blomstrande kinder och skarpa ögon. Han växte upp, snodde bågsträng, böjde alm till bågträd, skäftade pilar, kastade till måls med spjutet, red på hästrygg, jagade med hundar, svängde svärd och simmade.

I den hedniska sagan om Heimdalls vandring – varav sången om Rig är en överarbetad kopia – har detta hus varit de högborna ätternas, främst sköldungarnas stamhem och medelpunkt, och gossen, som efter Heimdalls besök därstädes födes, är den förste »jarlen» och »domaren» Sköld-Borgar, som i sin ordning varder Halfdans, den förste konungens, fader. I den i kristen tid och på fri hand hopsatta Ynglingasaga svarar Domald (Dómvaldr) till fader, Domar (Dómarr, domaren) till jarlen Sköld-Borgar, och Dyggve (Dyggvi, »den värdige») till Halfdan. Dyggve är, likasom Halfdan, son af Danps dotter Drott och, likasom denne, den förste med konunganamn, vilket bevisar deras ursprungliga identitet.

I den äldsta hedniska »Ynglingasaga» eller »Ynglingatal» hava även dessa tre, Domald, Domar och Dyggve (Sköld-Borgars fader, Sköld-Borgar själv och Halfdan) haft sin plats, emedan Halfdan efter sitt segerrika tåg mot Norden varder även svearnas konung, och emedan ynglingar (skilfingar) och sköldungar hava gemensam mytisk rot. De förste och egentlige ynglingarna äro emellertid Ivalde och hans släkt. Ivalde, som även hetat Svigder, Svegder, är den förste bland dem och omtalas som konung över Svitiod det stora, vars sydliga del bebos av svearna och vars nordliga trakter innehavas av »skridfinnarna» och de vid Elivågor vakthavande alferna, varför Ivalde även kallas Finn, Finnalf och Finnkonung.

Utan tvivel är det i sammanhang därmed som hans söner Valand, Egil och Slagfinn skildrats som utmärkta skidlöpare och jägare. I den senare Ynglingasagan, sådan hon föreligger i Heimskringla, bär Svegders son namnet Vallande eller Vanlande, en korrumperad form för Valand. Bortser man från vad som i texten i denna saga blivit hopdiktat om honom, och håller man sig till vad den ur hednaskalden Tjodolfs Ynglingatal lånade strofen förmäler om hans död, finner man, att det är Valand-Tjasses död i lågorna kring Asgård som omtalas.

Vanlande, heter det där, var på färd till Oden, d. v. s. till Asgård, när hans död, föranlett av ett trollkunnigt väsen, inträffade. Efter Dyggve följer i den förfalskade Ynglingasagan Dag den vise, vilken liksom i den verkliga Ynglingasagan Svipdag den vise, efterträder Halfdan sedan denne fallit för Valandssvärdet, vilket svärd i den ursprungliga Ynglingasagan spelat samma roll som Visburs guldsmycke i den senare, och vad i denna berättas om Dags död, är icke annat än en förvrängning av myten om Svipdags.

Detta vad vidkommer ynglingaättens mytologiska förhållande till sköldungarna. De i hjältesagan ryktbare gjukungarne utgöra, såsom härstammande från Slagfinn-Gjuke, en gren av ynglingarna och hava, i en senare tid, fått tillika med dem benämningen niflungar (nibelungar). Andra ryktbara mytiska ätter äro budlungarna, hildingarna, ylfingarna, amalerna, harlungarna och häklingarna (hegelingarna). Danp, Drotts fader och Halfdans morfader, synes hava varit budlungarnas stamfader. Hildingarnas stamfader Hilder var, innan Drott förmäldes med Sköld-Borgar, gift med henne och hade med henne sonen Hildeger.

Enligt den tyska dikten Biterolf äro ylfingarna komna från samma släkt som hildingarna. Amalerna härstamma från Halfdans fosterbroder och Haddings fosterfader Hamal, son av Hagal. Från Hagal härstammar även en annan ätt, häklingarna, hegelingarna, från vilka lodbrokiderna utgått. Harlungarna utgöra en gren av Sköld-Borgars ätt och ställas på samma gång i nära samband med Brisingamens smeder eller Mimers ättlingar, vadan de äro fränder även till Vidga Valandsson, som på fädernet är av Ivalde- eller ynglingasläkten och har Mimerdottern Baduhild till moder.

Fafner (Fáfnir), se Andvare.

Falhofner (Falhófnir), en av asarnas hästar.

Farbaute (Fárbauti), jätte, Lokes, Byleists och Helblindes fader.

Farmatyr, binamn till Oden.

Feng, binamn till Oden.

Fenja, jättemö. Om henne och hennes syster Menja berättar en senare, efter myten om världskvarnen bildad saga följande:
Sköld hade sonen Fridleif, som styrde Danmark efter honom. Fridleifs son hette Frode. Han vart konung efter sin fader vid den tid, då kejsar Augustus gjorde fred över hela världen och Kristus föddes. Men emedan Frode var den mäktigaste konungen i nordanlanden, kallade nordmännen efter honom freden med namnet Frodefreden. Ingen människa skadade då den andra, även om man träffade sin faders eller broders baneman lös eller bunden. Och då fanns ingen tjuv eller rånare, så att på Jalangers hed låg en guldring länge, utan att någon rörde honom.

Konung Frode besökte i Svitiod den konung, som hette Fjölner, där köpte han två trälinnor, Fenja och Menja, som voro stora och starka. I Danmark funnos då två kvarnstenar så stora, att ingen var stark nog att draga dem, och hade kvarnen den egenskapen, att hon malde vad den som drog henne, begärde. Kvarnen hette Grotte, och den, som gav henne till Frode, hette Hengekäft. Konungen befallde trälinnorna draga kvarnen och mala guld och fred och lycka åt Frode, men då han icke unnade dem tillräckligt vila och sömn, malde de en fientlig härs ankomst, och samma natt kom en sjökonung Mysing och drap Frode och tog mycket byte.

Därmed slutade Frodefreden. Mysing tog med sig ombord både kvarnen och de båda trälinnorna och befallde dem mala salt. Det gjorde de, men vid midnatt frågade de Mysing, om han icke fått salt nog. Han befallde dem mala mer, och kort därefter sjönko hans skepp. Grotte sjönk till havets botten och fortfar där att mala. Därav kommer, att havet är salt. Ebb uppstår, när havsvattnet störtar ned genom kvarnögat. Äldre än denna berättelse och bevarande flera minnen av den verkliga myten är den s. k. Grottesången. Det bör tilläggas, att Fenja och Menja, som i myten uppträda på Ivaldesläktens sida, voro befryndade med denna släkt. De jättar, som voro Fenjas och Menjas fäder, hade till moder
samma jättinna, med vilken Ivalde födde Valand, Egil och Slagfinn.

Fenrer (Fenrir), Fenrersulven, son av Loke och Gullveig.

Fensalar (Fensalir), Friggs borg, belägen i hennes födelsehem, Vanaheim.

Fimafeng, en av Ögers tjänare. Då Loke hörde, att Fimafeng var en pålitlig och duglig tjänare, slog han ihjäl honom.

Fimbultul (Fimbulþulr), binamn till Mimer.

Fimbultyr anses vara ett binamn till Oden.

Fimbulvinter (fimbulvetr = ”den stora vintern”) ett tecken på att Ragnarök obevekligen var i antågande. Fimbulvintern sades vara en vinter som varade i tre år utan någon sommar och den hade trollats fram av Valand.

Finn, Finnalf, Finnkonung, binamn till Ivalde.

Fjalar, eldjätte, son av Surt, kallas även Suttung.

Fjölner, binamn till Oden.

Fjölsvinn (Fjölsviðr), binamn till Oden.

Fjörgynn, binamn till Frigg.

Fjörgynn, vanagud, Friggs fader.

Fjörsvartner, binamn till Natts häst Rimfaxe.

Fold, binamn till Frigg.

Folkvang, Fröjas område i Asgard.

Fornjot (Fornjótr), jätte, dödad av Tor. Stormen och den härjande elden framställas som hans söner. När man i kristen tid antog, att Oden egentligen varit en människa, en konung, som i spetsen för en skara trojaner invandrat till Norden, antog man i sammanhang härmed, att jättarna varit en människostam, som före trojanernas ankomst hit befolkat Norden och haft en konungaätt, »den fornjoterska», som börjat med Fornjot och slutat med Gylfe. »Den fornjoterska konungaätten» spökade i våra historiska skolböcker ända intill Erik Gustaf Geijers tid. Den på Island hopsatta Ynglingasagan, som börjar med Oden som invandrarhövding och fortsätter med Njord, Fröj, Fröja och Ivalde-Svegder, som sveafurstar, borde även förvisas därifrån.

Forsete, asagud, Balders son.

Franangers fors (Fránangrs foss), vattnet, vari Loke i laxskepnad fångades av gudarna.

Freke, 1) den ene av Odens varghundar, kallas även Gifr, den andre är Gere. 2) benänmning för varg i allmänhet.

Frid (Fríd), en dis i Fröjas omgifning. Sannolikt en av hennes åtta systrar.

Fridla, son av Harlung, frände till Halfdan.

Frigg, gudinna av vanabörd, Odens maka, Asgårds drottning. Kallas även Fjörgyn, Lodyn (Hlóðyn), Jord (Jörð), Fold, Lin (Hlín).

Froste, symboliskt namn på en deltagare i det av fimbulvintern förorsakade tåget från Svarins hög till Aurvangalandet.

Fröj, vanagud, Njords son, Fröjas broder, jordbrukets gud. Har binamnen Atride och Menglad (Menglaðr). Hans syster Fröja har sammna binamn i feminin form (Menglöð).

Fröja, asynja, Njords dotter, kärlekens och fruktsamhetens gudinna, gift med Od-Svipdag. Kallas även Menglad (Menglöð), Mardall (Mardöll), Syr, Gefn, Horn (Hörn), Skjalf, Gunnvor.

Fulla, asynja, Friggs syster och förtrogna.

Fylgior, hamingor, nornor, som äro människornas osynliga ledsagare och skyddsandar.

G.

Gambantein, Valands hämndesvärd.

Gandul, valkyria.

Gandvik, den trollska viken, benämning på vattnet Elivågor (Raun), som skiljer Midgård från Jotunheim.

Gang (Gángr), binamn till Egil.

Ganglate, tjänare hos Nifelhels härskarinna Leikin. En tjänarinna hos densamma kallas Ganglat.

Gangrad (Gángráðr), binamn till Oden.

Gardrova (Gardrofa). I prosaiska eddan förtäljes följande episod, som sannolikt tilldragit sig i kriget mellan asar och vaner:
Asynjan Gna (Gná), som Frigg utsänder i sina ärenden, har en häst, som springer genom luft och vatten och heter Hofvarpner. Vid ett tillfälle då hon red honom, sågo henne några vaner i luften och frågade, vem som for där. Gna svarade, att hon red på Hofvarpner, som Hamskerper födde med Gardrova.

Garm. 1) Namn på mytiska varghundar i allmänhet. 2) Varghund, som skäller vid Gnipahålan, då Ragnarök förestår, och det ondas bundna makter varda lösa. 3) Jätten Hate, månens förföljare, kallas Månegarm.

Gastropner (»den som tillbakavisar objuden främling»), vallen kring Asgård.

Gaumul, underjordsälv.

Gaut (Gautr), binamn till Oden.

Gefion (Gefjun), asynja. Hon är ungmö, och de kvinnor, som dö ogifta, komma till henne. Oden säger i dikten Lokasenna om henne, att hon känner släktenas öden lika väl som han. En förmodligen svensk eller dansk lokalsaga har berättat, att hon med fyra jätteoxar utplöjde ur svensk mark och förflyttade ett stycke land, som nu är Seland, så att i Sverige en sjö (sannolikare Vänern än Mälaren) uppstod, vars strandinskärningar motsvara Selands strand, uddar, utrundningar och näs.

Gefion är förmodligen en av Fröjas åtta systrar och dotter till havets och segelfartens gud Njord, som bland anglosaksarna burit namnet Geofon. Hon äger ett halssmycke, om vars åtkomst den försmädlige Loke i Lokasenna berättar en historia, påminnande om en, som i kristen tid diktades om huru Fröja fick Brisingamen. Eder svuros i forntiden vid Gefions namn. Islänningarna under medeltiden jämförde henne med Diana eller Minerva.

Gefn, binamn till Fröja.

Geirraud (Geirrauðr), jättehövding.

Geirskagul (Geirskögul), valkyria.

Geirvandil (Geirvandill, »den spjutskicklige»), ett binamn till Ivalde, vilken var lika ryktbar spjutkämpe, som hans son Egil-Örvandil var bågskytt.

Geirvimul, en underjordsälv, som välver vapen i sina böljor.

Geirönul, valkyria.

Geiter (»getherren»), binamnn till jätten Gymer. Likasom jättehövdingen Beles (»skällarens») män föreställts utrustade med huvuden, påminnande om hundens, har Gymers antagligen haft ett utseende, som i ett eller annat avseende påmint om bocken. Ett annat binamn till Gymer är Gullner.

Geld (hos Saxo Gelderus), binamn till Slagfinn-Gjuke.

Gerd, Gymers och Gullveig-Aurbodes sköna dotter, i vilken Fröj blev förälskad.

Gere, den ene af Odens varghundar. Den andre är Freke.

Gersime (»Smycke»), dotter av Fröja och Svipdag.

Gevar (Gævarr, Gevarus), binamn till Nannas fader, luftkretsens och månens väktare Nöckve. Kallas även Nep. Symboliseras i dikten Fjölsvinsmal som den guldlysande hanen Vidofner, bland vars nystkotor den glänsande skära förvaras, som kan bota Sinmaras sorg, och mot vilken hon vill utlämna det i hennes förvar varande Valandssvärdet.

Gifer (Gífr), 1) trolska väsen, som kringflyga i luften. Oden och Tor äro stundom ute och rensa luften från dem, 2) binamn till Odens varghund Freke.

Gilling, Gylling, nyckeln till den underjordsport, genom vilken de döda ha att ingå.

Gimle, den med guld taklagda sal, i vilken den kommande världsålderns människor skola bygga och njuta evig glädje.

Ginnar, dvärg.

Ginnregin, benämning på gudarna, företrädesvis, som det vill synas, på vanerna.

Ginnungagap, det tomma svalget i Kaos, vari köld- och värmeböljorna mötte varandra.

Gipul, underjordsälv.

Gisl, Gils, en af asarnes hästar.

Gjall (Gjöll), älv i underjorden.

Gjallarbron, den guldlagda bron över underjordsälven Gjall.

Gjallarhornet, Heimdalls under världsträdet i underjorden förvarade lur, varmed Ragnarök skall förebådas.

Gjalp, en av Geirrauds döttrar. Har någon tid varit bland de jättemör, som draga världskvarnen, varför hon också räknas bland Heimdalls mödrar.

Gjuke (Gjúki), densamme som Slagfinn. Gjukungarna ärohans ättlingar.

Glad, en av asarnas hästar.

Gladsheim, det område inom Asgård, där Valhall står.

Glansfälten (Glæsisvellir), Mimers rike i underjorden.

Glapsvinn (Glapsviðr), binamn till Oden.

Glaser, lund med guldlöv framför Valhall

Gleipner, bojan varmed Fenrer blev bunden.

Glen (Glenr), Sols make.

Gler, en av asarnas hästar.

Glitner, först Balders, därefter Forsetes borg i Asgård.

Gna (Gná), asynja, Friggs budbärarinna. Ursprungligen har Gna varit en allmän benämning på gudinnor eller diser.

Gnipahålan (Gnípahellir, brådbranternas håla). Garm skäller utanför Gnipahålan, då Lokes och Fenrers bojor brista.

Gnitaheden. Heden, där Fafner ruvade Valandsskatten.

Goe (Gói). En i kristen tid diktad norsk lokalsaga, som gör jättarna till Nordens första bebyggare, förtäljer, att Fornjot hade tre söner, Lär (Hlér), Loge och Kare (Kári), att Kare (vinden) hade sonen Jökul (isfält) eller Froste, som blev fader till Snö (Snær). Denne åter blev fader till Torre (Þorri, barfrost), som fick sönerna Nor och Gor, samt dottern Goe. Denna blevbortrövad av en konung i Hedenmarken, Rolf i berget. Nor och Gor begåvo sig då ut att söka henne.

Gor tog sjövägen, seglade förbi de svenska öarna, kom till Danmark och for så vidare norr ut. Nor drog från Kvenland till Lappmarken och över Kölen till Trondhjemsfjärden. Sedan bröderna underlagt sig många landskap, möttes de slutligen i Nordfjärd i Sogn. Härifrån drog Nor till Hedemarken, där han träffade konung Rolf, som var son av Dovrejätten. Nor äktade en syster till Rolf, och denne äktade Goe. Och var detta anledningen till Norges bebyggande. Till grund för sagan ligger myten om den första fimbulvintern, då de nordiska landen behärskades av frostmakterna. Det övriga är fritt diktat.

I den svenska almanackan förekomma ännu namnen Torsmånad (Januari) och Göjemånad (Februari), och enär Tor är en mytisk personlighet och asagud, har man varit dess mer benägen antaga, att Göjemånad också har sitt namn från en mytpersonlighet, nämligen från en gudinna eller dis vid namn Göja, som skulle varit Tors dotter samt sädens och fruktbarhetens främjarinna. De äldre, på Island ännu nyttjade namnformerna äro þorra-mánaðr, »barfrostmånad», varav Torsmånad blott är en förvrängning, samt Góimánaðr, Goemnånad, eller Giemánaðr, som betyder den månad, som närmast följer årets första nytändning (gæ, gie). Ett offer som i nämnda månad förrättades, kallades efter månadens namn Gói-blot. Om Goe därjämte varit en gudinnas namn eller binamn, låter sig numera icke med säkerhet avgöras.

Goin (Goinn), namn, förmodligen symboliskt, på en orm som gnager världsträdets rötter tillsammans med andra ormar: Moin, Grabak, Grafvallad, Ofner, Svafner och Nidhögg.

Grafvitner. Goin (se ovan) och Moin kallas Grafvitners söner eller ledsagare.

Grane, en häst, som i hjältesagan rides af Sigurd Fafnersbane. I myten har Grane tillhört den ene eller andra av de ryktbara urtidskonstnärerna. Enligt den nordiska versionen av Sigurds saga vistades denne i sin ungdom hos sin styvfaders fader, konung Hjalprek. Denne hade en smedja, vari Fafners broder Regin arbetade. Då Sigurd på Regins anstiftan fäller Fafner, medför han hästen Grane, och då Hjalprek över huvud framställes som den, vilken utrustar Sigurd för hans färder, är det antagligast, att Grane varit att tillgå bland Hjalpreks hästar. Namnet Hjalprek, Hjálprekr, är en folketymologisk överflyttning av det tyska Elberich.

Den tyska mytsagan har känt två konungar och smeder, fader och son, med detta namn. Enligt Vilkinasaga anvisar Mimer Sigurd, huru han skall komma i besittning av Grane, och i Völundarkvida talas om »Granes väg», då Mimer-Nidad frågar Valand, varifrån han fått allt det guld han har i Ulvdalarna. Vilkinasaga vill även veta, att Sigurd i sin ungdom smidde hos Mimer, och en närmare undersökning visar, att den äldre Elberich är identisk med Mimer själv. Allt detta hänvisar, att myten om Grane stått i förbindelse med myten omurtidssmederna.

Greip, jättinna, Gjalps syster, dotter av Geirraud.

Grepp, jättenamn, buret av tre bröder, tillhörande Beles stam eller uppehållande sig bland denna stams jättar, då Fröj och Fröja voro i deras våld. De tre Grepparna voro bland dessa jättar ansedda som skalder.

Grer, (Grerr), en av Brisingamens fyra smeder.

Grid, jättinna, asaguden Vidars moder.

Grim (Grímr), binamn till Oden.

Grimner (Grímnir), binamn till Oden.

Griotunagård (stengård), jätten Rungners hem.

Groa (Gróa), växtlighetsdis, alfhöfdingen Sigtryggs dotter, Sivs syster, Egils och därefter Halfdans maka, moder till Od-Svipdag (med Egil) och till Gudhorm (med Halfdan).

Grotte, namn såväl på mytens världskvarn som på sägnens Frodekvarn.

Gudhorm (Gudhormr), Halfdans och Groas son, Od-Svipdags och Haddings halvbroder. Densamme som Jormunrek, Ermenrich.

Gudmund, i senare sagor binamn till Mimer.

Gullenborste, Fröjs galt, åkerbrukssymbol. Kallas även Slidrugtanne och Hildesvin.

Gullenkamme, tupp i världsträdet, som väcker einheriarna i Asgård.

Gullentanne, (»han med gyllene tänder»), binamn till den rena eldens gud, Heimdall.

Gullfaxe, jätten Rungners häst, som efter hans död kom i asarnas ägo och av Tor skänktes till hans son Magne.

Gullner, jätte, densamme som Gymer.

Gulltopp, Heimdalls häst.

Gullveig, den tre gånger födda jättinnan, de onda runornas och trolldomens upphov. Hon kallades Heid, då hon kringvandrade på jorden och utlärde sina fördärvliga konster. Aurboda hette hon, då hon var gift med Gymer. Angerboda kallas hon under sin vistelse i Järnskogen. Såsom tre gånger bränd och likväl levande bär hon binamnet Hyrrokin (Hyrrokin), »den eldrökta».

Gungner, Odens spjut.

Gunn (Gunnr), valkyria.

Gunnar, son av Gjuke.

Gunnlad, Gunnlöd, jättemö, Suttung-Fjalars dotter.

Gunntorin och Guntro (Gunnþorin, Gunnþró), valkyrior.

Gunnvor (hos Saxo Gunvara), binamn till Fröja.

Gyller, en av asarnas hästar.

Gymer, jättehövding, Gullveig-Angerbodas make, Gerds fader.

Göll, valkyria.

Göndler, binamn till Oden.

H.

Had (Höðr), asagud, Odens son. Ur myten har han under namnet Hedin inkommit i hjältesagan. Han har även varit kallad Loddfafner efter en jätteorm, som han under en av sina jakter fällde. Myten har icke framställt bonom som blind, utan som utmärkt idrottsman och bågskytt.

Hadding, Halfdans och växtlighetsdisen Alvigs son, Gudhorms halvbroder. Sedan han fällt sin faders baneman Svipdag och blivit konung över många germanstammar, kallades han Tjodrek (Dieterich, storkonung). Hadding betyder »den hårfagre», och sannolikt har han kallats så, emedan han avlagt löfte att icke klippa sitt hår, innan han hämnats sin fader och återfått sin arvslott i hans rike.

Haddingaland kallas lycksalighetsfälten i underjorden, därför att Hadding fick nedstiga dit och se deras under, och emedan Haddings fallne kämpar vistades där, innan de kommo till Valhall. Saxo meddelar sagan därom.

Hafle, kämpe av jättebörd, Gudhorms fosterfader och deltagare i hans strider.

Hagal, Sköld-Borgars vän, Hamals fader, Halfdans fosterfader.

Hake, jätte.

Halfdan, Sköld-Borgars och Drotts son, germanernas förste konung, ansedd tillika som Tors son och hedrad med gudomliga ärobetygelser. Han är Svipdags styvfader, Gudhorms och Haddings fader. Tacitus kallar honom Mannus.

Hallenskide (Hallenskiði), binamn till Heimdall.

Hamal, Hagals son, Halfdans fosterbroder, Haddings fosterfader, stamfader till den amaliska släkten.

Hamder och Sörle, Svanhilds bröder.

Hamingor (hamingjur), fylgior, kvinnliga skyddsandar.

Hamskerper, häst. Se Gardrova.

Hangatyr, (Hángatýr), binamn till Oden.

Hannar, dvärg.

Haptagud, binamn till Oden.

Har (Hár), binamn till Oden.

Harbard (Hárbarðr, gråskägg), egentligen ett Odensepitet, men som Loke tillägnade sig vid ett i dikten Harbardsljod omtalat tillfälle, då han drev gyckel med Tor. Denne befann sig i Jotunheim på återväg till Elivågor, då han såg framför sig ett sund och på andra sidan detta en färjekarl med en båt. Sundet var en genom trolldom vållad synvilla (en velafjörðr). Färjekarlen, som hade utseendet av en yngling, var Loke. Tor, som kan vada även genom de djupaste vatten, ville hellre, då han såg färjekarl och färja vara till hands, begagna sig därav.

Han ropade på färjemannen och tillkännagav sin önskan, och nu uppstod ett samtal, varunder Loke uppträdde på det försmädligaste och retsammaste sätt mot asaguden. Då denne frågar, vad han heter, svarar han, ehuru han har en ynglings utseende, »Gråskägg», och i denna gäckande ton fortsätter han. I motsats till den verklige Harbard-Oden, kallas Loke i en skaldestrof »svekfjärdens Harbard» (Hárbarðr velafjarðar), och gudaförsmädande tal liknas vid en skränande sjöfågel, som flyger ut från »svekfjärdens Harbards tandgård».

Hardgreip, jättemö, Haddings ledsagarinna, dotter av Haddings fosterfader Vagnhövde.

Harlung, frände till Halfdan.

Hate, ulvjätte, månens förföljare (Hate månegarm) har sitt tillhåll i järnskogen. Kallas Rodvitners (Hróðvitnir) son.

Haugspore, uppräknas bland de konstnärer i Dvalins flock, som deltogo i tåget från Svarins hög till Aurvangalandet.

Have (Haví), binamn till Oden.

Hedin, namn bildat av namnet Had (Höðr, dativ. Heði). I hjältesagor, som hämtat sitt stoff ur myten om Had, uppträder en konungason med detta namn.

Heid (Heiðr). Under detta namn uppträdde Gullveig, när hon kringvandrade i Midgård och där utlärde trollkonster.

Heidraupner, binamn till Mimer.

Heidrun. 1) ett demoniskt nattväsen i getskepnad, 2) i dikten Grimnersmal »den klara ström» (av heiðr, klar och runi, ström) av mjöd, som fyller dryckeshornen i Valhall, symboliserad som en get, som närer sig i världsträdets krona.

Heimdall, den rena eldens gud. Har binamnen Skef, Rig, Stigande, Rate, Gullentanne, Hallenskide, Vindler, Rut.

Heiptor, kvinnliga straffandar, väpnade med törnegissel.

Hel. 1) dödsriket, i synnerhet dess lycksalighetsängder, 2) ödes- och dödsdisen Urd. I kristen tid, då det hedniska dödsriket ansågs vara helvetet, fick Nifehelsväsendet Leikin namnet Hel. Så i prosaiska eddan, medan i den poetiska Hel städse betyder dels Urd, dels underjordens lycksalighetsrike, där Urds och Mimers källor äro belägna.

Helblinde, vattenjätte, Lokes broder.

Helge Hjörvardsson. Med fritt begagnande av stoff ur Baldersmyten har en dikt blivit i kristen tid författad, vars hjälte bär namnet Helge Hjörvardsson och är skapad efter Balders förebild.

Helge Hundingsbane. Namnet på en hjälte, vars saga blivit hämtad ur mytsagan om Halfdan.

Helgrindar, Helportar, ingångarna till underjorden.

Hepte, dvärg.

Hermod, binamn till Od-Svipdag.

Hervor Alvitter. I hjältesagan uppträder Idun dels under detta namn, dels under namnet Segerdrifva.

Hild (Hildr), valkyria.

Hildebrand, krigare av hildingarnas släkt och befryndad med amalernas. Haddings erfarne och trogne vän.

Hildeger, son av Hilder och Drott, Halfdans halfbroder.

Hildegun, ljusdis, Nannas syster, Nöckves dotter, bortrövad och gift med Ivalde och moder till Idun och andra växtlighetsdiser.

Hilder (»krigaren»), hildingarnas stamfader. Har även kallats Gunnar (krigaren).

Hildesvin (Hildisvini), binamn till galten Gullenborste, även kallad Slidrugtanne.

Himmelsvärnet (Himinbjörg), det av Heimdall skyddade fästet vid Bifrosts norra broände .

Hjalmbäre, Hjälmbäre, binamn till Oden.

Hjalmtrimul, Hjälmtrimul, valkyria.

Hjuke, Ivaldes son, som med sin syster Bil blev upptagen till månen.

Hjörvard. 1) binamn till Oden 2) binamn till jätten Eggter. Hjörvard betyder, likasom Eggter, svärdvaktare.

Hoddgoda, en skattkammnare i Mimers rike.

Hoddmimer, densamme som Mimer.

Hoddraupner, binamnmm till Mimer.

Hovvarpner, hästen, som gudinnan Gna rider.

Holt, Mimers lund.

Hornbore, dvärg.

Huge, personifikation av tanken.

Hugin, den ene av Odens korpar. Den andre är Munin.

Hunkriget kallas det krig jättarna företogo mot Asgård, medan vanerna härskade därstädes.

Hvedrung, binamn till Loke.

Hvergelmer (»Kittelbrusaren»), den på Nidafjället under
världskvarnen belägna källa, som vattnar världsträdets nordliga rot.

Hymer, jättehövding, gift med asaguden Tyrs moder.

Hyndla, namn på en jättemö. Hyndluljod kallas en i poetiska eddan intagen genealogisk dikt, bestående av hedniska brottstycken med tillsatser från kristen tid. Främst bland dessa tillsatser är diktens själva inklädnad, enligt vilken Fröja uppsöker den i mytiska släktförhållanden hemmastadda jättemön Hyndla, för att bedja henne vittna i ett arvsmål mellan Fröjas älskling Ottar (Od-Svipdag) och en Angautyr.

Hyrr (den glädjerike), en av salarna i Asgårdsvallen.

Hyrrokin (den eldrökta), binamn till den tre gånger brända och pånyttfödda Gullveig.

Häfring, personifikation av böljan.

Hängekäft (Hengikjöptr), en jätte, som skänkte Frode stenarna till hans Grottekvarn. Även en jättinna med detta namn omtalas.

Härfader, Härjafader, Oden.

Härfjätter (Herfjötur), valkyria, som åstakommer panik.

Härjan, binamn till Oden.

Härteit, binamn till Oden.

Höd, se Had.

Hödbrodd, binamn till Egil.

Högne, son av Gjuke.

Höner, Odens broder. Har binamnen Vee, Långben (Lángifotr) och Träskkonung (Aurkonungr).

Hörn, binamn till Fröja.

I.

Idaslätterna. I tidernas morgon arbeta gudarna och urtidskonstnärerna på Idaslätterna, slöjda verktyg, smida, timra och bygga. I världsförnyelsen samlas de överlevande gudarna där kring Balder.

Ide, binamn till Ivaldes (Idvaldes) son Slagfinn-Gjuke.

Idun, Ivaldes dotter, Valands halvsyster och käresta, därefter Brages maka och asynja, ägarinnan av gudarnes föryngringsäpplen.

Imbrecke, son av Harlung.

Imd, jättemö, en av Heimdalls nio mödrar.

Indride, binamn till Tor.

Inge, binamn till Svipdag, se Yngve.

Ingevoner, nordgermanerna.

Ingunar-Fröj, densamma som vanaguden Fröj.

Ire, dvärg.

Isolf, binamn till Egil.

Ivalde, alffurste. Födde med en ljusdis, Hildegun, växtlighetsdiserna Idun, Auda och andra svanemör, med en jättinna sönerna Valand, Egil och Slagfinn. Var med sina söner gudarnas edsvurna väktare vid Elivågor, tills han bemäktigade sig det i månskeppet förvarade mjödet från källan Byrger och därmed blevgudarnas fiende.

Fientligheten mellan asarna och deras skyddslingar å ena sidan, samt Ivalde och hans ättlingar å andra fortgår genom flera släktled: först faller Ivalde själv i denna kamp, därefter hans söner Valand och Egil, därefter Egils son Od-Svipdag och dennes son Asmund. I hjältesagan, där Ivaldes ättlingar uppträda under namnen niflungar och gjukungar, fortgår kampen mellan dem å ena sidan samt å andra amaler och budlungar, som höra till Halfdans av asarna gynnade släkt.

Ivalde förekommer i gudasagan och hjältedikten under flera namn och epitet, såsom Geirvandil, Geirvadil, Vade, Allvalde, Andvalde, Ölvalde, Svigder (Svegder), Svidur, Ölmod, Sumbl Finnkonung, Vidfinn, Finnalf, Laudver.

Av dessa namn bilda Ivalde, Allvalde, Audvalde, Ölvalde så till vida en grupp för sig, som de alla hava till bestående sammansättningsdel valde (valdi), mäktig, ett epitet, som bevarat sig ur gudasagan in i de hjältesagor, där Ivalde åter uppträder under namnen Valthari, Walther, Valdere o. s. v. och där enskilda moment av myten om honom behandlas.

En annan grupp bildar namnet Ölvalde med Ölmod, Svigder, Sumbl Finnkonung. Samtliga namnen i denna grupp hänvisa till deras bärares egenskap av en i myten om mjödet uppträdande personlighet. Svigder betyder »stordrickare» och Sumbl är ett synonym till »öl», »mjöd».

Namnet Sumbl Finnkonung knyter sig på samma gång till en tredje namngrupp: Finn, Vidfinn, Finnalf. Ivyalde, såsom hövding och väktare vid Elivågor, som skilja Jotunheim från Midgårds nordligaste delar, föreställdes i myten såsom härskare över dessa ängder, kända under benämningen Svitiod det stora eller Svitiod det kalla och bebodda i söder av den nordligaste germanstammen, svearna, och ovanför dem av »skridfinnarna», finnarna. I myten var således Ivalde den förste härskaren över svearna och finnarna.

Härifrån hans benämningar Svidur, Svidrer, Finnkonung, Finn, Vidfinn och Finnalf. Härmed står säkerligen också i förbindelse, att hans ättlingar, Valand, Egil, Slagfinn, Skade, Ull och Svipdag skildras som utmärkta skidlöpare. Den än i dag bland nordgermanerna fortlevande föreställningen, att bland finnarna och lapparna finnas utomordentliga trollkarlar, som genom hokus pokus mäkta åstadkomma storm och oväder, har sin rot i myten om Finnkonungs son Valand, som åstadkom fimbulvintern.

Den likaledes ännu icke utdöda föreställningen, att bland finnarna finnas de som hava insikter i en hemlighetsfull läkekonst, torde likaledes ha sitt ursprung i myten om Valand, som skänker Idun »gudarnas läkemedel mot åldrandet» och ännu i den tyska traditionen är ihågkommen som en märkvärdig läkare. Myten om Ivaldes hövdingsskap över svearna har fortplantat sig dels i hedniska källors uppgifter därom, dels i den kristna Ynglingasaga, där hans namn Svigder (Svegder), närmast efter de rena gudanamnen Oden, Njord, Yngve Fröj och Fjölner, ställes i spetsen för ynglingaätten och efterföljes av Vallande (Vanlande), vilket namn är en korruption av namnet Valand.

Den strof ur hednaskalden Tjodulfs dikt »Ynglingatal», som anföres i Ynglingasagan om Svigders död, är en trogen beskrivning på Ivaldes död, sådan den i myten skildrats, och i strofen om Vallandes död kan man ännu igenkänna myten om Valands. Dennes egenskap av fimbulvinterns upphovsman har i Ynglingasagan »historierats» i den form, att han hade »vintervist i Finland hos Snö den gamle» och där fick dennes dotter Drifva.

Ivaldes binamn Geirvandil och Geirvadil tillkomma honom såsom mytens förnämste spjutkämpe (Geirr betyder spjut). Epitetet Geirvandil har sin parallell i epitetet Örvandil, som tillkommer Ivaldes son Egil, bågskytten. Binamnet Geirvadil knyter sig på samma gång till Ivaldes binamn Vade, som hänvisar på hans egenskap av väktare vid Tors vadställe över Elivågor. Såsom vadare har Ivalde själv blivit skildrad i Vilkinasaga, där han bär sin son Valand över ett sund.

Man behöver blott erinra sig, att Ivalde i myten varit skildrad som spjutkämpe, härskare över svear och finnar och väktare vid Elivågors vadställe, samt att han spelat en roll i mjödmyten för att finna förklaringen till samtliga dessa binamn.

Ividja, benämning på Valands dotter Skade.

Iving (Ifing), benämning på lufthavet. Säges i dikten Grimnersmal vara en å, som aldrig fryser och som skiljer gudarnas land från jättarnas.

J.

Jalk (Jálkr) Så kallar sig Oden, då han besöker Asmund Svipdagsson.

Jare, dvärg.

Jarl, epitet till Sköld-Borgar.

Jord (Jörd), binamn till Frigg.

Jormungand (Jörmungandr), Midgårdsormen.

Jormungrund (Jörmungrund), underjorden.

Jormunrek (Jömmunrekr), binamn till Gudhorm, sedan han blivit storkonung.

Jotunheim (Jötunheimar), jättelandet norr om Elivågor.

Järavallarne (Jöruvellir), Aurvangalandets (sydligaste Skandinaviens) gränsvall mot havet.

Järnsaxa, Magnes moder och en a Heimdalls nio mödrar

Järnskogen (Járnviðr), en i de nordligaste och östligaste ängderna belägen skog, uppfylld av fasor och trolldom, tillhåll intill Ragnarök för Gullveig-Angerboda, Eggter, Hate och andra »Fenrers fränder».

Järnvidjor, enligt pros. eddan benämning på de jättinnor, som uppehålla sig i Järnskogen.

Jättar, innevånare i Jotunheim.

Jökul, namn på en frostjätte.

K.

Kare (Kári), en vindjätte.

Karl, 1) binamn till Oden, 2) epitetnamn till det fria ståndets stamfader.

Karmt, älv, över hvilken Tor vadar på väg till domareplatsen vid Urds brunn.

Kerlaugar, två älvar, över vilka Tor på sina färder till Urds brunn vadar.

Kile, dvärg.

Kjalar, binamn till Oden.

Kolga, personifikation av böljan.

Koll, jätte, dödad av Egil.

Kon, binamn till Halfdan, den förste konungen.

Kvaser, personifikation av mjödet, ursprungligen ett av namnen på Mimers källa. Poesien kallas i ett strof av Einar Skalaglam »Kvasers saft». En i kristen tid diktad berättelse i pros. eddan säger, att när asar och vaner slöto fred, bekräftades detta därmed, att de spottade i ett kar och skapade, till ett försoningsmärke, av spotten en man vid namn Kvaser, som var utomordentligt vis, men föll offer för två dvärgar, Fjalar och Galar, vilka, när de voro hans värdar, dödade honom, läto hans blod rinna i ett kar, blandade det med honung och dära gjorde skaldemjödet. Denna pseudomyt om »försoningsmärket» Kvaser har sin enda grund däri, att en halvstrof av Einar Skalaglam blivit missförstådd eller avsiktligt misstolkad av pseudomytens tillverkare. Jämför Son.

L.

Lack, (Hlökk), valkyria.

Ladgun Svanhvit, benämning på Slagfinns svanemö Auda, Ivaldes dotter, Iduns syster.

Laudver, Lödver (Hlaudverr), binamn till Ivalde.

Laufej, Löfö (Laufey), Lokes moder, även kallad Nal (Nál).

Leifners eldar, en underbar dryck.

Leiftraser, den i Mimers lund boende stamfadern till en följande världsålders människosläkte.

Leikin, Lokes dotter, sjukdomsandarnas drottning. I kristen tid förblandad med Hel (Urd, ödes- och dödsdisen).

Leipt (Leiptr), en älv, med klart och skinande vatten, vid vilket eder svärjas, genomflyter underjordens lycksalighetsfält.

Lerbrimer, binamn till Ymer.

Lessö (Hlésey, Hléssey). På en ö med detta namn kämpade Tor, enligt Harbardssången, en gång med »bärsärkabrudar», jättemör, som »förvillat allt folket» (genom att vid soluppgången sänka ön i havet och vid solnedgången låta den stiga upp igen?). De sökte sönderslå Tors skepp, som han dragit upp på land och ställt där under kavlar. De angrepo honom med järnklubbor och hade drivit Tjalve på flykten. Äventyret måste hava tilldragit sig vid den tid, då vid fimbulvinterns avtagande Norden åter nybyggdes, och Tjalve, beskyddad och understödd av Tor, återbefolkade öarna i de skandiska farvattnen.

Även i hjältesagan spelar Lessö en roll. På valkyrian Sigruns fråga, varifrån Helge Hundingsbane kommit med sina skepp, svarar han, att han och Hamal hava sina hem på Lessö. Även detta antyder, att Lessö omtalats i den mytiska berättelsen om Nordens återkolonisering, ty Helge Hundingsbanes saga är en omarbetning av episoder i myten om Halfdans tåg mot Norden vid fimbulvinterns slut och hans seger över hjältarna från Svarins hög.

Hjältedikten »Oddruns klagan» låter gjukungen Gunnar falla i ett för honom å Lessö ställt försåt, där budlungen Atle kastar honom i en ormgrop. Även i pros. eddans fritt diktade berättelser har Lessö fått en plats. Där »bodde den man, som heter Ægir eller Hlér», och som drog till Asgård i Asialand för att göra bekantskap med Oden och hans trojaner.

Lidskjalf, asarnas utsiktstorn.

Liv (Líf), den i Mimers lund skyddade ungmö som skall varda stammodern till den kommande världsålderns dygdiga människosläkte.

Lif (Hlíf) en av diserna i Fröjas omgivning, sannolikt en av hennes systrar.

Lin (Hlín), 1) binamn till Frigg, 2) enligt pros. eddan en asynja som tjänstgör hos Frigg.

Lit (lax), 1) binamn till Loke, 2) dvärgnamn.

Loddfafner (Loddfáfnir), binamn till Had. Flera drag ur sagan om Sigurd Fafnersbanes ungdomsäventyr äro hämtade ur myten om Hads. I sången om Fafner säges det: »I forna dagar trodde folk, att en döende mans ord mäktade mycket, om han förbannade sin ovän vid dennes namn». När den av Sigurd till döds sårade Fafner frågar sin unge baneman vad han heter, svarar för den skull denne: »jag heter Trögdjur» (gaufugt dýr, ej »härligt djur», såsom man hitintills översatt det), detta med anspelan på Fafner själf, som största delen av dygnet låg orörlig på sin skatt. Sigurd icke blott döljer till en början sitt eget namn, utan väljer ett, som är tillämpligt på frågaren, för att den väntade
förbannelsen skall falla tillbaka på honom.

Även i Vilkinasaga uppträder en hjälte, Heimer, som uppkallat sig efter en drake, vars baneman han blivit. Detta förklarar, varför i Havamal en asayngling med det egendomliga drak- eller ormnamnet Loddfafner uppträder. Han befinner sig i Odens sal och emottager från denne råd och förmaningar, vilkas innehåll med bestämdhet hänvisar till myten om Had. Att Had kunnat benämnas Loddfafner har då sin grund däri, att han, som skildras som en utmärkt jägare, dödat en drake och kallat sig Loddfafner under samma förhållanden som Sigurd kallade sig gaufugt dýr. Loddfafner har den dubbla betydelsen av »raggig orm» och »trög orm» och kommer således betydelsen av gaufugt dýr mycket nära. Även i sången om Segerdrifva är Had, icke Sigurd, den ursprunglige hjälten.

Lodun (Hlóðyn), binamn till Frigg.

Lodur, en av Odens bröder, även kallad Vile.

Lofn, asynja. Enligt pros. eddan är hon god att åkalla av älskande, vilkas förbindelse är förbjuden eller annars omöjliggjord. För deras bästa använder hon den inflytelse hon äger på Oden och Frigg.

Loge, personifikation av elden i förstörelsens tjänst och som sådan tillhörande Surts husfolk. I kristen tid gjordes Loge till son av Fornjot och broder till Vatten och Vind (Hlér och Kári).

Loke, den av Oden i Asgård upptagne jätten, son av Farbaute och Laufej. En av mytologiens mest betydande personligheter, i förening med Gullveig det ondas princip och karakteriserad med ett psykologiskt skarpsinne och en humor, som saknar motstycke. Det förfärliga och det komiska äro i honom sammansmälta till ett. Loke uppträder under binamnen Lopt, Hvedrung, Harbard, Becke (Bicke), Blind bölvise.

Lone, dvärg.

Lopt, 1) binamn till Loke, 2) epitet till Valand som gudafiende betraktad och synonym till Valands binamn Byr och Gust (storm, vind).

Lora (Hlóra, Lóra). Pros. eddan har bevarat spår av en myt, enligt vilken Tor blev, likasom Tyr, under fredsåldern anförtrodd åt jätteväsen att uppfostras. Fosterföräldrarna kallas Vingner och Lora, men de måtte hava brutit mot sin fosterföräldraplikt och sökt svika den, ty Tordrap vid tolv års ålder dem båda. En liknande myt förtäljes om Indra, den med Tor identiske ljungeldsguden i Rigveda. Sin äldre hammare, den av sten slöjdade, måtte Tor hava medfört från dessa fosterföräldrars hus, ty hammaren kallas i Vaftrudnersmal för Vingners.

Lorride, Loride (Hlórriði, Hlóriði), binamn till Tor.

Lyngve, den holme i Amsvartners hav, där Fenrer, Loke och andra »världsfördärvets söner» ligga bundna intill Ragnarök.

Läbard (Hlæbarðr), binamn till Valand.

Läding, bojan, varmed Fenrer bllev bunden.

Lärad (Læráðr), binamn till världsträdet.

Lättfote (Lettfeti), en av asarnas hästar.

M.

Madgun, underjordsdis, som vaktar Gjallarbron.

Magne, son av Tor och Järnsaxa. Överlever världsbranden och ärver jämte sin broder Mode, Tors hammare.

Manheim, Manheimar, den del av världen, där Oden och asarna hade sin tillflykt, när Vanerna härskade i Asgård.

Mardall, Mardöll, binamn till Fröja med anledning av hennes vistelse i havet hos den förvandlade Svipdag.

Marmennil, havsmannen. Isländska sagor från kristen tid omtala marmenniln som klok och framsynt, men tystlåten. Det skall vid mer än ett tillfälle ha lyckats sjöfarare eller fiskare att fånga marmenniln, som då, mot löfte att åter varda släppt i havet, låtit förmå sig att förutsäga tillkommande ting.

Megingjord (Megingjörð), Tors starkhetsbälte.

Meile, asagud, densamme som Balder. Tor berömmer sig vid ett tillfälle av att vara Odens son och Meiles broder. Den blide Höner jämföres i ett av sina epitet (Fotmeile) med Balder. »Vapenregn» kallas dels »Meilregn», dels »Fals regn», med hänvisning på det »vapenregn», vari Balder stod, då gudarna sköto, kastade och höggo på honom.

Menglad (Menglaðr och Menglöð, smyckeglad), binamn till Fröj och Fröja. Epitetet nyttjas även i pluralis och avser då dem gemensamt.

Menja, jättemö. Se Fenja.

Midgård, den mellersta, åt människosläktet upplåtna, av oceanen omgivna delen av jordskivan.

Midgårdsormen, en av Lokes och Gullveigs söner. Kallas även Jordmungand.

Midvitner, Mjödvitner, densamme som Fjalar, vars son Oden fällde, då han bemäktigade sig det hos Surt förvarade mjödet.

Mimer, underjordshärskaren, världsträdets bevarare, visdomskällans väktare, den andliga odlingens upphov, Odens morbroder, hövdingen över naturkonstnärerna eller urtidssmederna. Hans binamn äro Narve, Nidhad (»underjordsväsendet»), Nide, Brimer, Modsogner, Baugregin, Asvin (Asviðr), Fimbultul, Alfrek (Elberich d. ä.), Hoddmimer, Hoddraupner, Gudmund.

Mimerträdet (Mímameiðr), världsträdet.

Mist, valkyria.

Misteltein, egentligen pilen, varmed Balder dödades, sedermera svärdsnamnn. Bär i likhet med Valandssvärdet binamnet Gambantein, »hämdetenen».

Mjölner (Mjöllnir), gemensamt namn för de båda hammare, varmed Tor uppträder i myten. Den äldre hammaren, som kallas »Vingners Mjölner», var av sten och hade sannolikt förut tillhört nämnde jätte, Tors fosterfader. Den yngre, som var av järn och splittrades av Valandssvärdet, smiddes av Sindre. Se Vingner.

Mockerkalve (Mökkrkálfi), lerjätten, som fälldes av Tjalve.

Mode, Tors son, Magnes broder. Se Magne.

Moder, de högättades stammoder. Se Fader.

Modin, Dvalins häst.

Modsogner, binamn till Mimer.

Moin (Móinn), symbolisk benämning på en av de ormar, som gnaga världsträdets rötter.

Morgon (Morginn), binamn till Delling, morgonrodnadsalfen.

Morn, själavåndans sjukdomsande.

Mundelföre, binamn till Odens broder Lodur-Vile.

Munin (Muninn), den ene av Odens korpar.

Muspel, Muspelsheim. Prosaiska eddan antager, att den sydliga delen av Kaos, varifrån värmen kom, hette Muspelsheim, och ställer Muspelsheim i motsats till Nifelheim, urköldens rike. Antagandet är oriktigt. Ordet Muspel har betydelsen världsfördärvet, världsförstörelsen.

Muspels söner, världsfördärvets söner, kallas de onda väsen, som på skeppet Nagelfar följa Loke från holmen Lyngve i Amsvartners hav till valplatsen, där Ragnarökstriden förestår.

Mysing, sjökonung. Se Fenja.

Måne (Máni). Månguden är densamme som luftkretsväktaren Gevar, Nannas fader, även kallad Nep och Nöckve.

Månegarm. Se Hate.

Märingaborg, den flyktige Haddings vistelseort.

Mörkveden, en i jättevärlden belägen skog, sannolikt densamme som Järnskogen, Järnveden.

N.

Nabbe, urtidskonstnär, som jämte Dain smidde galten Gullenborste-Hildesvin. Nabbe är sannolikt densamme som Dvalin, som annars plär nämnas jämte Dain.

Nagelfar, det av dödas naglar byggda skeppet, varpå Loke med Fenrer och Muspels söner begiver sig till Ragnarökstriden.

Nagelfare, vanagud, som med Natt föder Njord.

Nagrindarne, naportarne, Nifelhelsportar.

Naín (Nainn), dvärg.

Nal (Nál), densamme som Laufej, Lokes moder.

Nanna, måndis, Nöckves dotter, Hildeguns syster, Balders maka. Bland tyskarna har hon haft binamnet Sinhtgunt, »den som kämpar sig sin väg fram under natten». I sången om Helge Hjörvardsson, vilken är en kristen efterbildning av Baldersmyten, kallas Nanna Svava, som i myten varit ett av namnen på hennes moder, och hon skildras där som en valkyria, »som rider genom luft och vatten».

Nare, Narve, Nere, binamn till Mimer.

Nastränderna (Nastrendir), en av de fördömdes pinoorter.

Natt (Nótt), Mimers dotter. Gudamoder. Hon föder med Nagelfare Njord, med Onar-Fjörgynn Frigg, med Delling Dag. Hon har systrar, nattdiser, som enligt medeltidssagan äro till antalet tolv. En av dem är Baduhild.

Nep (Nepr, Hnefr, Hnæfr), binamn till Nannas fader.

Nidafjället. Skiljer de båda underjordsrikena Nifelhel (strafforterna) och Hel (lycksalighetsriket).

Nidaslätterna, desamma som Glansfälten, Mimers rike i underjorden.

Nide, binamn till Mimer.

Nides söner, sju till antalet, »sju sovare».

Nidhad (»underjordsväsendet»), binamn till Mimer.

Nidhögg, underjordsdrake och en av de fördömdas plågoandar. Skadar världsträdets rötter.

Nifeiheim, Nifelhel. De dödas strafforter.

Niflungar, Ivaldesläktens medlemmar.

Nikar, Nikud (Hnikarr, Hníkuðr), binamn till Oden.

Njarer, Mimer-Nidhads söner och kämpar.

Njord, gud av vanernas släkt, Friggs halvbroder, Fröjs och Fröjas fader, rikedomens, handelns, sjöfartens gud.

Noatun (»skeppens stad»), Njords odalgård i Vanaheim.

Nore, dvärg.

Nornor, ödesdiser. De förnämsta äro Urd, Verdande och Skuld. Till nornorna höra även födelsediserna, fylgiorna eller hamingorna och valkyriorna.

Noss (Hnoss, klenod), dotter av Fröja och Svipdag.

Nye, dvärg.

Näcken. Ett övernaturligt manligt vattenväsen som främst håller till i älvar, åar, tjärnar och sjöar i inlandet. Figuren är känd sedan fornnordisk tid och är en förkroppsligande av farorna förknippade med vatten och uppträder i en rad olika skepnader. Ofta försöker han på olika sätt locka till sig personer för att dränka dem. (Källa Wikipedia.)

Nöckve, Nöckver, Nannas fader. Kallas även Måne, Öjlime, Gevar och Nep.

O.

Od (Óðr), binamn till Svipdag, Egils son, Fröjas make.

Oden (Óðinn), asarnas fader, Burs och Beislas son, den förnämste av den innevarande världsålderns gudar. Bär mer än hundra binamn och epitet.

Odrörer (Oðrærir, andeväckaren), ett av namnen på Mimers källa, som också kallats Bodn, Són och Kvaser.

Ovner, 1) binamn till Oden, 2) symboliskt ormnamn.

Okolner (Ókólnír, det aldrig kalla landet), ett av namnen på Mimers underjordiska rike.

Ome (Omí), binamn till Oden.

Onar, Anar, Annar, vanagud, densamme som Fjörgynn, Friggs fader.

Ope, sjukdomsande.

Ore, dvärg.

Orentel (Örvandel), binamn till Egil.

Oske (Óski), binamn till Oden.

Oskopner (Óskópnir), slätten, hvarpå Ragnarökstriden står. Kallas även Vigrids slätt.

Ottar, binamn till Svipdag Egilsson.

Otåle, sjukdomsande.

R.

Radgrid (Ráðgrið), valkyria.

Radsvinn (Ráðsviðr), dvärg.

Ragnarök (Ragnarök, Ragnarökr, Ragnarökkr), världsdomen, denna tidsålders och deras makters slut. Den hävdvunna tydningen är »gudaskymningen».

Ran (Rán), Ögers maka, havsjättinna. Böljorna, symboliserade som nio systrar, Himinglæfa, Dúfa, Blóðughadda, Kólga, Hefring, Unr, Hrönn, Bylgia, Dröfn, kallas hennes döttrar. Att drunknade stanna hos Ran är en föreställning från den kristna medeltiden. Den mytiska föreställningen var, att de drunknade delade alla andra avlidnas öde och kommo till lycksalighets- eller pinovärldar.

Randgrid, valkyria.

Randver, son av Gudhorm.

Rane, binamn till Vale.

Raskva. Se Röskva.

Ratatosk (»Rates tand»), jämför Heimdalls binamn Gullentanne), Heimdalls eldborr, i dikten Grimnersmal symboliserad som en ekorre (vilken ännu i folktron gäller som ett vartecken av elden), vilken löper från Yggdrasils krona ned till dess rötter.

Rate (»vandraren»), binamn till Heimdall.

Raun (Hraunn, Hrönn), ett av namnen på Elivågor, som också kallas Gandvik, Vimur och Endils mo.

Regin, 1) namn på gudar och urtidskonstnärer, som deltogo i världsskapelsen, 2) smednamn. Jämför ginnregin, Baugregin, uppregin.

Reginleif, valkyria.

Regnhild, binamn till Skade.

Reidmar (Hreiðmarr), Fafners, Regins och Utters fader. Se Andvare.

Rig, 1) binamn till Heimdall. 28; 2) binamn till Heimdalls son Sköld-Borgar.

Rimfaxe (Hrímfaxi), Natts häst.

Rimgrimner (Hrímgrimnir), rimturs, densamme som Trudgelmer.

Rimner (Hrímnir), rimturs, densamme som Bergelmer.

Rimntursar (Hrímþussar), 1) den äldre jättesläkten, 2) frostjättar i allmänhet.

Rind (Rindr), aftonrodnadshärskaren Billings dotter, asaguden Vales moder.

Ringhorne (Hringhorni), Balders skepp.

Rist (Hrist), valkyria.

Rodvitner (Hróðvitnir), ulvjätte, säges vara Hates fader.

Rolf Krake, illegitim son av Halfdan.

Ropt (Hroptr), Odensnamn.

Roptatyr (Hroptatyr), Odensnamn.

Rosstjuf (Hrossþjófr), jätte, broder till Gullveig. Enligt en uppgift i Saxos danska historia skall Rosstjuf hava förutsagt Oden, att han med Rind skulle föda Balders hämnare. Dikten Vegtamskvida låter Oden rida ned i underjorden och väcka ur sin dödssömn en där begraven völva, som förutsäger honom detsamma. Det antydes, att völvan är Gullveig, Rosstjufs syster. Om diktens förutsättningar äro mytiskt riktiga, hava gudarna efter något av de tillfällen, då de förgäves brände Gullveig, låtit på heligt ställe i underjorden, i Mimers rike, och utanför muren kring Breidablik, dit intet ont får komma, låtit jorda häxans lämningar för att sålunda betrygga sig mot deras återupplivande.

Vegtamskvida angiver vidare, att hennes grift där nere varit höljd med snö – detta, ehuru den var belägen i en ängd, dit köld och snö annars icke komma. Denna uppgift är sannolikt av mytiskt ursprung. Vid den grav, som gömde »Gymers urkalla völva», har myten då låtit ett underverk inträffa av motsatt art till det, som enligt isländska medeltidssagor timat vid vissa mäns gravhögar, som stodo gröna både vinter och sommar.

Rota, Rosta (Róta, Rósta), valkyria.

Rund, valkyria.

Rungner, jätte, dödad av Tor.

Rym (Hrymr), stormjätte, en av jättarnes anförare i Ragnarökstriden.

Räsvelg (Hraesvelgr, »liksväljaren»), örnjätte, stormväckare.

Rögner, binamn till Valand.

Röskva, Tjalves syster, uppfostrad, liksom han, hos Egil, därefter Tors fosterdotter.

S.

Saga (Sága). Man har antagit, att den nordiska mytologien givit historien sin egen gudinna. Detta på grund av namnet Saga, som man trott vara identiskt med saga, berättelse, legend, historia. Gudinnenamnet Saga är dock i sin isländska form Sága, som sammanhänger med Saegr (»den med skummande saft»), namnet på den så, vari Bil och Hjuke buro Byrgers mjöd, då de upptogos
till månen. Bil blir därefter asynja, och Saga är densamma som hon.

Om Saga heter det, att »hon och Oden glada dricka ur gyllne kärl i Söckvabäck (Sökkvabekkr), medan svala böljor susa däröver». Söckvabäck, det sig sänkande skeppet (bekkr), är en i den fornnordiska poesien förekommande poetiskt namn på månen, vilken som skeppslast bar Byrgers mjöd och var »Odens vin-skepp». De svala böljor, som susa över Söckvabäck, äro lufthavets. Saga är således, om icke omedelbart historiens, så likväl skaldemjödets och skaldeingivelsens asynja, och enär historiska tilldragelser väsentligen genom diktkonsten, kan gudinnenamnet Saga fortfarande nyttjas i den omtalade bemärkelsen.

Salgofner, binamn till Gullenkamme, hanen i Asgård, som väcker einheriarne.

Sangrid, valkyria.

Sann, binamn till Oden.

Sanngetal, binamn till Oden.

Sceaf, Scef, Skef, Skelfer, binamn till Heimdall.

Segerdrifva. I hjältedikten uppträder med detta namn en dis, ursprungligen Idun.

Segerfader, epitet till Oden.

Segerhafvund, epitet till Oden.

Segertyr, epitet till Oden.

Sela, jätinna, syster till jätten Koll. Båda dödades af Egil.

Sessrymner, Fröjas sal, där de av henne korade einheriarne vistas.

Sid, underjordsälv.

Sidgrane, binamn till Oden.

Sidhatt, binamn till Oden.

Sidskägg, binamn till Oden.

Sif, Siv, Ivaldedottern, svanmö, växtlighetsdis, Egils andra hustru, som föder med honom den sedan i Asgård upptagne bågskytten och skidlöparen Ull. Sif blir efter Egils död Tors hustru och asynja.

Sigmund, binamn till Oden, Hads fader. I hjältedikten Sigurd Fafnersbanes fader.

Signe, densamma som Alvig, Almveig, Halfdans andra hustru, Haddings moder. Enär Saxo säger henne vara dotter av Sumbl Finnkonung, synes även hon ha varit en Ivaldedotter.

Sigrun. Halfdans båda hustrur Groa och Signe (Alvig) äro under detta namn förenade till en person i hjältedikten om Helge Hundingsbane, som hämtat sitt stoff ur myten om Halfdan.

Sigrunn, Sigtro, Odensbenämningar.

Sigtrygg, växtlighetsdisen Groas fader, slagen av Halfdan.

Sigyn, jättinna, Lokes hustru.

Silvrentopp, en av asarnes hästar.

Simul, Sumul, benämning på stången, varå Bil och Hjuke buro sån med Byrgers mjöd.

Sindre, en av Mimers konstfärdigaste söner. Jämför Dvalin.

Siner, en av gudarnas hästar.

Singastein, skäret, där Heimdall och Loke kämpade om Brisingamen.

Sinmara (»senskärerskan»), binamn till Mimers maka, Natts, Baduhilds och andra nattdisers moder. Binamnet hänvisar till att Mimer-Nidhads drottning lät avskära Valands knäsenor.

Sjöfn, asynja, tillhörande Fröjas krets. Hon sörjer för att mans och kvinnas håg vändes till älskog.

Skade, Valands dotter, skidlöperska och jägarinna. Blir asynja och gift med Njord. Är hos Oden, när denne, fördriven från Asgård, bor i Manheim.

Skagul, valkyria.

Skall, Skoll (Sköll), ulvjätten, som förföljer solen.

Skeidbrimer, en av asarnes hästar.

Skelfer, binamn till Heimdall. Se Sceaf.

Skidbladner, det skepp, som Ivaldes söner gjorde åt Fröj före brytningen mellan dem och gudarna.

Skilfingaätten, densamma som ynglingaätten.

Skinfaxe, Sols häst.

Skirner, binamn till Od-Svipdag.

Skjalf, binamn till Fröja.

Skogsrå (Skogsfrun, Skogssnuvan eller Råndan), var ett kvinnligt skogsväsen i svensk folktro. Skogsrået lockar vandrare vilse och förför män som hon fattar tycke för. Framifrån är hon skön och tilldragande, men sedd bakifrån har hon ofta en ihålig rygg. Den som haft umgänge med ett skogsrå blir inbunden och fåordig – hans själ har stannat hos henne. Enligt en tradition hyste Oden agg emot Skogsrået. (Källa Wikipedia.)

Skridfinnar, se Ivalde.

Skrymer, binamn till Surt.

Skuld, norna, Urds och Verdandes syster, valkyriornas anförarinna.

Skäggald, valkyria.

Skävad, en av gudarnas hästar.

Sköld (Skjöldr), son av »Fader» och »Moder». Tillika son av Scef-Heimdall och dennes efterträdare som hövding i Aurvangalandet. Gift med Drott och fader till Halfdan. Själv den förste jarlen och domaren varder han sålunda den förste konungens fader och sköldungarnas stamfader. Binamn: Borgar, Rig II, Domar, i tyska dikter Berchter, hos Jordanes Berigo.

Sköldungar, ättlingar av Sköld.

Slagfinn, Ivaldes son, Valands och Egils broder, Audas (Ladgun Svanhvits) make, gjukungarnes stamfader. Binamn: Ide, Hjuke, Tackrad (Dankrat), Irung, Adrian, Geld, Hengest, Gjuke.

Sleipner, Odens åttafotade häst.

Slid, underjordsälv, som från Vergelmer flyter till Nifelhel.

Slidruggtanne, Fröjs guldgalt.

Snotra, asynja. »Hon är klok och har vackra later», säger prosaiska eddan.

Snö (Snær), jätte. En av symbolerna för fimbulvintern. Enligt Saxo utvandrade longobarderna från Svitiod, då »konung Snö» härskade där.

Snövar, binamn till Valand såsom fimbulvinterns upphovsman.

Sol, två vanadiser med detta namn, mor och dotter. Den senare skall efter världsförnyelsen köra solvagnen. Binamn: Sunna, Alfrödul. Jämte dessa omtalas soldiser, som varit deras fränkor: Hildegun och Alfhild eller Alfsol.

Solbjärt, binamn till Egil och till hans stjärna »Örvandils tå».

Son (Són), ett av namnen på Mimers källa. Detta namn har givit pros. eddan anledning att göra Kvaser, som är ett annat namn på Mimers källa, till »försonare» mellan asar och vaner. I myten uppträder Mimer själv med försök till försoning mellan asar och vaner och faller offer för striden mellan dem. Jämför Kvaser.

Strömkarlen. Se Näcken.

Sumbl (»mjödmannen») Finnkonung, binamn till Ivalde.

Sunna, Solgudinna. Se Sol.

Surt, underjords-eldens representant. I början gudarnas vän och samarbetare med Mimer, därefter deras fiende. Fader till Fjalar-Suttung och hövding för Suttungs söner. Siste innehavare av Valandssvärdet, vid vars begagnande i jättehand underjordslågorna bryta ut och åstadkomma världsbranden. Binamn: Durin, Durner, Svarthöfde, Söckmimer.

Suttung, Surts son, Gunnlöds fader. Hämtar före världsbranden Valandssvärdet hos dess väktare i Järnskogen. Binamn: Fjalar, Mjödvitner.

Svadelfare, hästjätte, föder med Loke Sleipner. 75, 76.

Svafa (Svava), 1) Nannas moder, 2) i dikten om Helge Hjörvardsson Nanna själv.

Svafrtorin, vanagud, Njords fader, densamme som Nagelfare.

Sval (Svöl), underjordsälv.

Svalin (Svalinn), skölden, som skyddar solgudinnan mot den hetta hennes vagn sprider.

Svanhild guldfjäder, densamma som soldisen Hildegun, gift med Ivalde (Finnalf) och moder till Idun och hennes systrar. Namnet Svanhild bäres också av Hamders och Sörles syster.

Svanhvit, se Ladgun Svanhvit.

Svarang (Svárangr), »det tunga betrycket» eller »den tunge betryckaren», personifikation av fimbulvintern. De skandiska stammar, som fimbulvintern drev söder ut mot Aurvangalandet, och mot vilka Tor och Halfdan kämpade, först för att hejda dem vid sundet, därefter för att nödga dem tillbaka till deras fäders åter grönskande land, tills de slutligen anhålla om fred, kallas i Harbardsljod Svarangs söner.

Tor framställes där som försvarande »ån» (sundet söder om Aurvangalandet) mot dem, och det heter, att de över ån kastade stenar på honom, förenade, som dessa stammar då voro, med alfer och jättar, vilka senare i myten äro de egentliga, men icke de enda stenslungarna (även Tor och Halfdan kasta stenblock, sedan deras vanliga vapen svikit dem).

Det antagandet ligger nära till hands, att de erratiska stenblock, som påträffas söder om sundet och Östersjön, förklarades i hedna tid som kastade dit under fimbulvintern av »Svarangs söner».

Svarins hög (Svarins haugr), utgångspunkten för svearnas och deras bundsförvanters tåg mot Aurvangalandet. Saxo omtalar Svarin som en underkonung under Svitiodskonungen Sigtrygg, Groas fader, och giver honom sju äkta och nio oäkta bröder, som, i likhet med honom själv, stupade i kamp mot Halfdan. Man kan förmoda, att alla dessa bröder varit i myten stamfäder för Svea- och Götalandsfolkens fylkeskonungaätter. Möjligt är också, att någon av de väldiga gravhögarna i närheten av Upsala föranlett myten i dess nordiska skepnad att förlägga den skandiska folkvandringens utgångspunkt till en gravhög.

Svarthöfde, binamn till Surt.

Svidur, Svidrer, det binamn till Ivalde, vilket Oden antog, när han uppträdde i dennes skepnad och berövade Suttung Byrgersmjödet.

Svigder, Svegder (»stordrickaren»), binamn till Ivalde. Under detta namn har han, såsom i myten hövding över svearna, intagits i Ynglingatal.

Svipal, binamn till Oden.

Svipdag. Egils och Groas son, Fröjas frälsare och make. Konung över nordgermanerna. Mytens älsklingshjälte. Binamn: Od (Óðr), Ottar (hos Saxo Otharus, delvis även Hotherus), Erik, Skirner, Hermod.

Svipul, valkyria.

Svitiod (Sviþiód). Från urgamla tider har detta namn omfattat vida större sträckor än det egentliga Svealand. Norrut har Svitiods välde i myten ansetts sträcka sig till de mytiska Elivågor (Gandvik), som i norr var gränsvattnet mellan jättelandet och Midgård och omfattade även skridfinnarnas land. Ivalde Svigder är på en gång svearnas och skridfinnarnas konung, och efter den »säter», Geirvadils säter, Ysäter, som han och hans son Egil hade vid Elivågor, ha ynglingakonungar kallats av Tjodulf »säterförsvarare».

Söder ut ansågs svionerna på Tacitus’ tid, i första århundradet efter Kristus, vara det härskande folket på skandiska halvön. Jag förmodar, att den skarpare skillnaden mellan namnen svear och göter tillkommit efter Tacitus’ tid, och att det funnits århundraden, då dessa namn icke voro så strängt fixerade, att icke göterna också kunde kalla sig svear och svearne göter, och då på samma gång en språklig skillnad mellan namnen göter och goter ej heller förekom och även
de nuvarande norrmännen kallade sig goter. Spår därav förekomma ännu i dikterna.

Sylg, underjordsälv.

Syn, asynja. Enligt pros. eddan vaktar hon ingången till Valhall.

Syr, binamn till Fröja.

Säg, Sög (Sægr), sån med Byrgers saft, som Bil och Hjuke upptog till månen.

Särimner (Sæhrímnir). Se Andrimner.

Söckmimer, binamn till Surt.

Söckvabäck (»det sig sänkande skeppet»), namn på månen i dess nedgång. Se Saga.

Sörle. Se Hamder.

T.

Tackrad (Þakkráðr, Dankrat), binamn till Slagfinn-Gjuke. Av Völundarkvida framgår, att traditionen låtit även Slagfinn varda fånge hos Mimer.

Tanngnyst (Tanngnióstr), den ene av Tors bockar.

Tanngrisner (Tanngrísnir) den andre av Tors bockar.

Teck (Þekkr), binamn till Oden.

Tivar (Tífi, Tifar), namn på gudar av högre ordning, asar och vaner. Andra allmänna gudabenämningar äro hapt, band.

Tjalve (Þjálfi), först Egils och Groas, därefter Tors fosterson och ledsagare. Nybebygger efter fimbulvintern de skandinaviska öarna. Longobardernas saga upptog Egil under namnet Ibor och Agelmund, samt Tjalve under namnet Lamissio bland deras utvandrarehövdingar och förste konungar.

Tjase, Tjasse (Þjazi). Det binamn till Valand, som i de nordiska källorna företrädesvis nyttjas om honom, sedan han förvandlat sin natur, blivit fimbulvinterns upphovsman, jättarnas hövding samt gudarnas och Midgårds farligaste fiende.

Tjodnuma (Þjóðnuma), underjordsälv.

Tjodrörer (Þjóðreyrir), dvärgen, som utanför morgonrodnadsalfen Dellings dörrar sjunger väckelse- och välsignelsesången över världen.

Tjodrek (Þjóðrekr, Tidrek, Dieterich, »storhärskaren»), benämning på Hadding, sedan han blivit storkonung.

Tjodvarta (Þjóðvarta), en av Fröjas diser.

Tjodvitners fisk (Þjóðvitnis fiskr), omskrivning för bron Bifrost. En broände kan i isländskan kallas bro-fiskstjärt (brúar sporðr). Därav benämningen.

Tope, sjukdomsande.

Tor (Þorr), Odens och Friggs son, åskans gud, jordbrukets gynnare, Sivs make, Magnes, Modes och Truds fader, Ulls styvfader, Tjalves och Röskvas fosterfader. Binamn: Indride, Lorride, Veor, Vingtor, Björn, Asabrag, Sannung, Atle, Himinsjole.

Torgerd Hölgabrud. Enligt en kristen sägen dyrkade Hakon Ladejarl två diser Torgerd och Irpa, döttrar av sagokonungen Haloge i Halogaland. Om sägnen har någon grund, torde dessa diser hava tillhört jarlens mytiska stamträd, som gick upp till Skade och Valand.

Torkel Adelfar, en i kristna sagor omtalad djärv sjöfarare, som dels i sällskap med konung Gorm (Gudhorm), dels på hans befallning gjorde resor upp i det nordligaste havet (Amsvartners hav) och besökte Lyngveholmen, Nastränderna och Mimers lycksalighetsrike.

Sagorna hava mytisk grund. Enär även Svipdag och Hadding enligt den mytiska herossagan gjort färder i underjorden, är det sannolikt, att den Gorm, varom här är fråga, varit mytens Gudhorm, och att således alla tre halfbröderna, som efter Halfdans död bekämpade varandra, varit omtalade som färdemän i underjorden.

Torre (Þorri, »barfrost»), frostjätte. Se Goe.

Train (Þráinn), en av urtidskonstnärerna.

Tramar, onda vättar.

Tride (Þriði), binamn till Oden.

Trima (Þríma), valkyria.

Trud (Þrúðr), asynja och valkyria, Tors dotter.

Trudgelmer (Þrúðgelmir), rimturs, Ymers son.

Trudheim, Trudvang (Þrúðheimr, Þrúðvangar), Tors odalmark.

Trym (Þrymr), jätten, som stal Tors hammare.

Trymgjall (Þrymgjöll), ett av namnen på Asgårdsporten.

Trymheim (Þrymheimr), Valands och Skades land i Svitiod det stora.

Träl (Þræll), son av Ae och Edda.

Tund (Þundr), binamn till Oden.

Tunridor, troll, som fara i luften.

Turs (Þúss), 1) benämning på medlemmar av den äldre jättesläkten, de i Nifelheim boende rimtursarna och sjukdomsandarna, 2) jätte i allmänhet.

Tvegge (Tveggi), binamn till Oden.

Tyr (Tyr, Týrr), asagud, Odens son med en jättekvinna, stridsmännens gud.

Töck (Þökk), den varelse i kvinnoskepnad, som vägrade att
»gråta Balder ur Hel»

U.

Ulvdalarna, de tre Ivaldesönernas vistelseort efter deras brytning med gudarna.

Ulfrun, en av Heimdalls nio mödrar.

Ull, alfhövding och asagud, Egils och Sivs son, Svipdags halvbroder.

Une, en af Dvalins konstnärer.

Unn (Uðr), binamn till Njord.

Uppregin, de i underjorden hemmahörande gudomligheter, som hava tjänster att förrätta på »upphimmelen»: Natt, Dag, Sol, Måne.

Urd (Urðr), den förnämsta nornan, ödets och dödens dis, syster till Verdande och Skuld. Binamn: Hel.

Urds källa (Urðarbrunnr), den sydliga av de tre världskällorna. Se Urd.

Urds måne. Så kallades i den kristna medeltiden ett tecken, som ansågs båda farsot och företedde sig som en måne på väggen.

Ure, en av Dvalins konstnärer.

Utgårda-Loke, densamme som Skrymer (Surt).

Utter, Fafners och Regins broder.

V.

Vadgelmer, underjordsälv, som lögnare måste under svåra pinor genomvada.

Vaftrudner (Vafþrúðnir), en gammal mångkunnig jätte, som Oden under namnet Gagnrad uppsöker för att tävla med honom i kunskapsprov. Då Gagnrad slutligen frågar honom, vad Oden viskade i Balders öra, måste jätten erkänna sig övervunnen.

Vafud (Váfuðr), binamn till Oden.

Vagnhöfde, kämpe av jättebörd, Haddings fosterfader, Hardgreips fader. Kallas även Vagn och Kälke (Kjálki).

Vak (Vakr), binamn till Oden.

Valand, alfhöfding och urtidskonstnär, därefter jättarnas konung och »jordens värste fiende». Ivaldes son, Egils och Slagfinns broder, Iduns halvbroder. Hans namn förekommer hos olika germanska folk i olika former. De äldsta handskriftligt dokumenterade formerna äro Valand och Veland. Andra äro Valland, Vallande, Galan, Vayland, Wieland, Verland, Völund och Velint. Völund (Volundr), är ett till isländska litteraturen inskränkt ljudlekande epitet, som betyder den »vehugade», »den vesinnade». I de andra nordiska landen har han aldrig varit kallad så, och ännu på l200-talet var formen Völund icke ens på Island allmänt antagen.

Myten om de tre konstnärsbröderna, som först äro gudarnas vänner och smycka jorden med växtlighet och gudaborgarna med klenoder, men därefter, på grund av en tävlan mellan dem och en annan urtidskonstnär, varda gudarnas fiender och söka fördärva världen, är, så långt som undersökningarna i detta ämne kunna gå tillbaka, det första eposbildande momentet i den germanska mytologien. Den är av forn-arisk börd och återfinnes i Rigveda, samlingen av de indiska ariernas heliga sånger.

Valand har följande binamn: Tjase (Þjazi), Ajo, Anund (Önundr) och Rögner, och han uppträder dessutom i dikterna med epiteten Brunne, Asolf, Varg, Fjallgylder, Lebard (Hlébardr), Byr, Gust, Lopt. Af dessa binamn äro Tjase, Ajo och Anund urgamla. Epiteten, som det stod skalderna fritt att bilda så många som de ville, hänvisa på olika moment i myten om honom.

Valaskjalf, en med silver taklagd borg i Asgård.

Vale, asagud, Odens och Rinds son, Balders hämnare.

Valfader, benämning på Oden.

Valgaut, benämning på Oden.

Valhall, Odens sal i Asgård.

Valkyrior. Nornor, som å Odens eller Fröjas vägnar utvälja kämpar på slagfälten till vapendöd och föra dem genom underjorden till Asgård.

Vanadis, benämning på Fröja.

Vanaheim, vanagudarnes land på underjordens västra randbälte.

Vaner, den förnämsta gudasläkten jämte asarnas.

Var (Varr), en av Dvalins konstnärer.

Var (Vár), asynja, löftets gudinna, vars namn åkallades, då brudgums och bruds händer lades i varandra. Hon vakar också över löftenas helighållande.

Varnerna, aftonrodnadens stridsmän, Billings salkämpar, som vaka över Sols vila.

Vee (Véi Vé), binamn till Odens broder Höner.

Vegdrasil, en av Dvalins konstnärer.

Vegtam, benämning på Oden.

Veor (Véorr), binamn till Tor.

Veratyr, binamn till Oden.

Verdande, Urds och Skulds syster, en av de tre stora nornorna.

Vid, binamn till Oden.

Vidar, asagud, Odens son med jättinnan Grid.

Vidblain (Vidbláinnn), en av himlarna.

Vidblinde, jätte, valfångare.

Vide, Vidars gräs- och risbevuxna land.

Vidfinn, binamn till Ivalde.

Vidga, son av Valand och nattdisen Baduhild. Hjälte, kämpande på Ivaldesläktens (niflungarnes) sida.

Vidofner, gyllene hane i världsträdet, densamme som Gullenkamme och Salgofner. Tillika symbol av stjärnhimlen och luft kretsen. I dikten Fjölsvinnsmal, som skildrar Svipdags ankomst till Asgård, frågar Svipdag väktaren vid porten, på vilka villkor det är möjligt att förmå underjordsdisen Sinmara (»sen-skärerskan», Mimer-Nidhards drottning) utlämna det av henne förvarade svärdet. Väktaren upplyser, att Sinmara är gripen av en svår sorg, med vilken Vidofner har medlidande, men att hon kan varda glad igen, om en ljus skära, som ligger bland Vidofners völur, överlåtes till henne.

Till den, som gör det, utlämnar hon svärdet. Völur betyder runda kotor, som islänningarna än i dag nyttja, att nysta trådar eller garn omkring. Nornorna, som tvinna, nysta, avnysta och utspänna de levande väsendenas ödestrådar, framställdes i den nordiska, såväl som i den helleniska mytologien som försedda med samma redskap för sådana ändamål som voro brukliga i hemmen, således även med völur, nystkotor.

Åtminstone när det gällde personer, som Urd utkorat till att varda mäktiga och ryktbara, föreställde man sig, att denna nornornas verksamhet hade luftkretsentill sitt område, att det var i den, som de från sina völur, nystkotor, avnystade och utspände ödenas trådar. I de första stroferna av Helgakvida Hundingsbana I berättas, att nornorna under en nattlig storm kommo till borgen, där Halfdan föddes, och tvinnade hans ödes trådar, redde vävens varp av guld, fäste den mitt under månens sal och gömde trådarnas ändar i öster och väster. (Geijer har således riktigt återgivit en fornnordisk föreställning, då han låter sin viking höra nornorna reda sin väv i stormen, som far genom rymden.)

»Vidofners nystkotor» befinna sig fördenskull i rymden, »under månens sal», vars symbol Vidofner i själva verket är, och de som nyttja dem äro nornorna, som där avnysta och utspänna ödestrådarna. Det bör således vara på ödestrådarnas nystkotor (stjärnorna) som Fjölsvinnsmal med sitt dubbeltydiga uttryck »Vidofners völur» (Vidofners kotor, Vidofners trådrullar) hänsyftar. Där dessa äro, där – säges det – finns även den lysande skära, som kan befria Sinmara från hennes sorg. Att skäran kommit i Svipdags hand och av honom överlåtits till Sinmara följer med bestämdhet därav, att Svipdag återkommer från Sinmara och då har svärdet med sig.

Av Saxo och av Romund Greipssons saga erfar man, att det var månguden och luftkretsväktaren (hos Saxo kallad Gevar, i Romunds saga Måne karl), som satte en hjälte i stånd att bemäktiga sig mytens ryktbaraste svärd. Det måste således vara månguden och luftkretsväktaren, som förlänar Svipdag den lysande, bland luftkretsens nystkotor befintliga skäran. Denna, som ställes i så nära samband med ödesdisernas trådrullar, har otvivelaktigt själv varit ett redskap, som haft avseende på ödestrådarna.

Frågar man nu, vilken den sorg är, som trycker Sinmara och som skäran kan avhjälpa, så veta vi från annat håll, att Sinmaras dotter Baduhild mot sin vilja fött med Valand en son, att Valand blivit dödad i sin kamp med gudarna, och att sonen har att på gudarna hämnas sin faders död. Det är denna dottersonens förutbestämmelse, som vållar Sinmaras sorg. Att den lysande skäran mäktar upphäva denna sorg, kan, synes mig, omöjligen innebära annat, än att denna bland ödesdisernas nystkotor befintliga skära är den enda, varmed en av dem utspänd ödestråd kan avskäras.

Sinmara varder glad igen, när den åt Vidga Valandsson tvinnade blodshämnds-tråden är genomskuren av skärans egg. Att Svipdag utsetts att bringa henne skäran förklaras därav, att blodshämnden åligger honom, som är Valands brorson, om den icke längre åligger Vidga, och att plikten ej kan avvältras från denne, om icke närmaste frände frivilligt åtager sig den.

Vidolf, jätte, trollkarl, de mystiska völvornas upphov.

Vidrer, binamn till Oden.

Viður, binamn till Oden.

Vigrids slätt (Vígríðr). Ragnarökstriden hålles där. Jämför Oskopner.

Vile, Odens broder Lodur.

Vilmeid, jätte, trollkarl.

Vimur, ett av namnen på Elivågor (Gandvik, Raun).

Vindheim, världen, så långt vindarna fara.

Vindsval, symbolisk beteckning för vinterns fader. Jämför epiteten Vindkall, Vårkall och Hårdkall, varmed Svipdag i Fjölsvinnsmal betecknar sig själv, sin fader Egil och sin farfader Ivalde.

Vingner, jätte, Tors fosterfader, dödad av honom.

Vingolf, Vängolf, en borg i Asgård, enligt pros. eddan särskildt Asgårdsdisernas.

Vingtor, benämning på Tor.

Von, den ström, som flyter ur den fängslade Fenrers gap.

Vågaskär, även kallat Singastein, skäret där Heimdall och Loke kämpade om Brisingamen.

Vårdträd, var i svensk folktro det stora dominerande trädet invid släktens gård, som troddes bära släktens lycka och välgång. Att skada trädet eller ens bryta löv av det ansågs medföra säker olycka och sjukdom.

Väderfölner, hök, som sitter mellan ögonen på örnen i världsträdet. Symboliskt djur.

Vän, en av Fröjas diser.

Vätt, vättar, lägre mytiska väsen, dels goda, dels onda.

Völund, se Valand.

Vör, asynja, omtalad som mycket klok.

Y.

Ydalarna (Ydalír »bågarnes dalar»), ett söder om Elivågor beläget land, där Egils borg var belägen. Landet är Egils son Ulls arvland.

Ygg, Odensnamn.

Yggdrasil, världsträdet.

Ylfingarne, mytisk hövdingeätt, närmast besläktad med
hildingarna.

Ylg, underjordsflod.

Ymer (Ýmir), kaosjätten.

Ynglingarna, desamma som skilfingarna, svearnas hövdingeätt av mytiskt ursprung, bestående av två slutligen sammansmälta släkter, Ivaldesläkten (de egentlige och äldste ynglingarna, »niflungarna») och Sköld-Borgars släkt (sköldungarna). Ättens äldsta hövdingar utgjordes i myten av Ivalde-Svigder, hans son Valand (Vallande, Vanlande), dennes bröder Egil och Slagfinn (som blev gjukungarnas stamfader), samt Egils son Svipdag (Ynglingasagas »Dag den vise»). Mellan Valand och Svipdag kommer Halfdan, den förste med konunganamn (Ynglingasagas Dyggve), som vid fimbulvinterns upphörande tog den skandiska halvön i besittning.

Framför honom har Ynglingasaga insatt hans fader Domare (Jarl, Sköld-Borgar), och framför denne två rent allegoriska figurer, Visbur (helgedomssonen, prästen) och Domald, som representerar den av fimbulvintern förorsakade nöden. Saxo har bevarat minnet av att dessa båda ätter under Halfdans son Haddings tid förenades genom släktskapsband och vänskap. Genom Svipdags giftermål med Fröja förbindes ynglingaätten med vanernas gudastam, och Svipdags son, sveakonungen Asmund, är hans och Fröjas son, Fröjs systerson.

Därifrån benämningen »Fröjs ätteman» för en konung av ynglingaätten. »Yngves ätt» kallas denna även. Vad vidkomner namnet Yngve, meddelar Heimskringla en riktig tradition, när den säger, att Yngve har varje huvudman i den ätten kallats. I den mytiska herossagan har Svipdag burit detta namn. Jämför Ivalde.

Yngve, se Ynglingarna.

Ysäter (Ýsetr), »bågarnas säter», den borg i Ydalarna vid Elivågor, där gudarna hade sin åt Ivalde och hans söner anförtrodda utpost mot jättarna. Borgen kallas även Geirvandils eller Geirvadils, d. v. s. Ivaldes säter.

Ä.

Ägir, se Öger.

Ännebrant (Ennibrattir), binamn till Oden.

Ö.

Öger, havsjätte.

Ökin, å.

Ölmod, binamn till Ivalde.

Ölrun, binamn till Siv.

Ölvalde, binamn till Ivalde.

Örvandil (»pilskötaren»), binamn till Egil.

Välkommen till min hemsida

DE GAMLA GUDARNA

Ditt besök är gratis

och här finner du

en nyutgåva av

Viktor Rydbergs bok

Fädernas Gudasaga

Bilden ovan antas

föreställa Oden

samt korparna

Hugin och Munin.

Del av hjälmornament

från Vendeltid.

Völvan, var en mytisk

varelse, som kunde se

allt, i alla tider.

För fler intressanta uppgifter

om gudarnas värld, se

www.nordisk-mytologi.se

Välkommen också till min

historiska hemsida

LANDET VID ULTIMA THULE

www.tidhjul.n.nu

Senast ändrad 14-09-08

KONTAKT

[email protected]

De gamla gudarna

Ordlista

Välkommen till min hemsida