Syndens och ofridens tidsålder

 hermod1.jpg

Trolldomsrunorna.

Ovan är omtalat, huru gudarna sände Heimdall till människorna för att lära dem seder, nyttiga konster, heliga runor och runosånger. Heimdallsrunorna - så kunna vi kalla dem - hade det ändamålet att göra människorna gudfruktiga och visa, samt rättfärdiga och hjälpsamma mot varandra. De förläna dem även makt att »människor frälsa, havet lugna, fågelsång tyda, eldar dämpa, sona och döva, sorger häva». De skänkte läkekraft och tröst för jordelivets kval och gåvo läror för den vandel, som leder genom döden till saligheten.

Men redan i urtiden uppträdde en ond makt för att motverka och förstöra det goda inflytande, som Heimdallsrunorna utövade på människosläktet. Det var en jättekvinna, Gullveig, en ättelägg av frostmakterna, skapelsens fiender. Hon var vacker, och upptogs liksom Loke i Asgård som gisslan från jättevärlden. Ur dunkla djup i sitt eget väsen hade hon hämtat ingivelserna till de konster, med vilka hon kom att förföra gudar och människor. Hon förstod att giva skadliga krafter åt föremål, som i sig själva voro oskadliga.

Gullveig uppfann den onda sejden, varmed man kan trolla sjukdom och död på människor. Från sin sejdstol utlärde hon de trollspråk, varmed skadeglädjen allt sedan dess velat vålla ofred och olycka, sjukdom och död. Hon hade Lokes inställsamma sätt, och det dröjde länge innan gudarna trodde henne om ont. Hon var Friggs tjänarinna och lyckades även vinna Fröjas förtroende. Slutligen upptäcktes vilka onda konster hon påfunnit, och att hon sökt locka Fröja att sejda.

Gudarne förfärades över de onda följder hennes trollkonster skulle få, ifall de finge vidare spridning. De dömde henne att dö i eld och verkställde domen på henne. Det var svårt för lågorna att beröra henne. Och hennes hjärta, i vilket hennes själ låg innesluten, kunde elden endast halvsveda, ej förbränna.

Loke, som åsett förbränningen, letade i hemlighet i askan, fann där det halvt svedda hjärtat och slukade det. Det hade en underlig verkan på honom. Han kom därigenom att föda en orm till världen. Ormen kastades i havet och växte där med stor hast. Redan snart därefter var han havets största vidunder. Och under århundradenas lopp växer han så, att han kommer att ligga i ring på havsbottnen runt omkring Midgård. Han kallas därför Midgårdsormen. Han växer i kapp med ondskan på jorden och är fullvuxen, när fördärvet nått sin höjd och världsförstörelsen nalkas.

Gullveigs första förbränning inträffade vid fridsålderns slut. Vad som sedan hände henne skulle, för ordningens skull, berättas längre fram, men redan här må dock något därav meddelas. Den döda Gullveigs själ skulle ha stannat bland hennes stamfäder, men så stor var hennes trängtan efter att göra ont, att hon föddes på nytt. Hon uppträdde då under annat namn, och att hon var Gullveig, visste ingen mer än hon själv och Loke.

Efter sin andra födelse kringvandrade hon i Midgård, där hon kallades Heid, vilket namn i avlägsen forntid betytt »trollkvinna». Liksom Heimdall gick med heliga runor från gård till gård, gick hon från gård till gård med sina oheliga, »alltid efterlängtad av elakt kvinnfolk». Vad ont hon därmed gjorde kan icke mätas.

Även i Asgård sökte hon nästla in sig, men när gudarna upptäckt vem hon var, brände de henne för andra gången, dock med samma påföljd som den förra. Loke efterletade och fann hennes hjärta obränt i askan. Han slukade det och födde till världen Fenrisulven. Hon pånyttföddes åter igen, och hon brändes tredje gången. Även då fann och slukade Loke hennes hjärta. Då födde han till världen pestjättinnan Leikin, som blev drottning över rimtursarna och sjukdomsandarna i Nifelhel.


Jättarna vilja underrätta sig om Tors styrka.

Alltsedan Tor hade dräpt Vingner och Lora, gingo rykten bland jättarna, att han var omätligt stark och av obetvingligt mod. Det var för dem av vikt att få veta om Tor kunde vara så farlig för dem som det påstods. Och så uppgjorde de med Loke att han skulle egga Tor att göra ett besök hos eldjätten Fjalar, hövding för Suttungs söner och mer än någon annan förfaren i trollkonster. Fjalar och hans stam bo icke i det egentliga Jotunheim, utan söder därom, i ett underjordiskt land med djupa och skumma dalar.

Tor, väpnad med sin hammare och följd av Loke, gav sig så åstad. Till en början var vägen den vanliga, över Bifrost ned till dess södra broände, samt över några underjordsfloder. Därefter hade man att klättra ned i Fjalars djupdalar och fortsätta vandringen där. Den var icke av det upplivande slaget - ingenting vackert att se - snarare mycket som kunde göra en kuslig till mods. Tor och Loke vandrade länge genom halvmörker, därefter genom mörker, och slutligen när de blivit rätt trötta, var det nästan som natt omkring dem.

Dock kunde man skymta nära föremål. En skog syntes ligga tätt framför dem, och över den skönjde de en människoliknande skepnad, alldeles ofantligt hög. Skogen syntes som busksnår i jämförelse med honom. I detsamma hördes brak och buller, som om en tung kropp fallit över en mängd träd och buskar och den jättelika skepnaden var försvunnen.

Loke blev rädd eller låtsade vara det. Bredvid sig märkte han en klippa eller vad det kunde vara, med en bred öppning, nästan så stor som själva klippväggen. Loke tog sin tillflykt dit in, och Tor kom efter. Inne i grottan var åt ena sidan en tämligen trång och kort gång. Dit kröp Loke in och gömde sig. Han ställde sig, som vore han alldeles förskrämd. Tor satte sig i sidogångens öppning med handen om hammarskaftet och avvaktade vad som komma kunde. Kort därefter uppstod ett besynnerligt, långdraget, snörvlande och rullande dån, som blev allt förfärligare och liknade en underjordisk åska.

Marken gungade och skakade, och grottan, vari Tor och Loke gömt sig, skälvde i en jordbävning, som blev långvarig. Med korta uppehåll förnyade sig de rullande dånen och de åtföljande jordskalven hela natten. Tor själv tyckte, att detta var hemskt, särskilt som mörkret var så tjockt, att man ej såg handen framför sig. Äntligen var det som om mörkret förtunnats så pass, att det var möjligt att nyttja sina ögon. Då gick Tor ut och spejade, så gott det lät sig göra i dunklet, bland träden som vacklade på sina rötter eller redan voro kullslagna.

Då upptäckte han ett par fötter, större än en storvuxen man, och vid dem ett par ben, långa i förhållande till fötterna, och en bål vars flåsande bröst höjde och sänkte sig, och slutligen ett huvud, ur vars mun och näsborrar det jordskakande dånet kom. Helt visst var det jätten som Tor hade sett, innan han gick in i grottan. Jätten sov och snarkade. Tor vill annars aldrig slå en sovande man, men nu föreföll det nödvändigt att göra ett undantag. Han lyfte hammaren och lät den med asakraft slå ned på jättens panna.

Denne grinade litet i sömnen, men pannan var hel, och han fortfor att snarka. Då spände Tor sitt starkhetsbälte hårdare kring midjan och slog ännu ett slag. Men utan större verkan. Han slog ett tredje. Då vaknade resen, förde handen till tinningen och mumlade, att ett blad eller barr måste fallit ned från trädet ovanför och väckt honom. Tor kände sig häpen och visste ej annat än fråga, vad han hette. Han svarade, att han hette Skrymer, »men om ditt namn behöver jag ej spörja» sade han, »jag vet att du heter Asator».

Därpå satte han sig upp, såg sig omkring och sade: »jag lade från mig en vante, när jag skulle gå till vila i går kväll», och därmed räckte han ut armen och tog sin vante, och Tor fick då se, att det var den som han och Loke om natten vistats i och att sidogången var tummen. »Om du ämnar dig till Fjalars», tillade han, »så tag dig i akt! Där finner du män som äro svårare att ha att göra med än jag». Tor frågade om närmaste vägen till Fjalars gård, och Skrymer utpekade riktningen. Därefter reste han sig med hela sin längd och var med några steg försvunnen ur Tors åsyn.


Om nu, såsom sannolikt är, Loke rådde Tor att vända om, så skämdes dock Tor att göra det, utan fann det bättre att fortsätta äventyret, vilken utgång det än finge. Halvmörkt var det ännu, ty någon riktig dager har Fjalars rike aldrig. När de gått ett drygt stycke, skymtade framför dem en väldig byggnad, mer högrest tycktes det, än självaste Valhall. Snart stodo de framför porten till omgärdet. Den kunde Tor ej få upp, men han kröp in mellan spjälarna i stängslet, och Loke följde honom. Nu sågo de framför sig en väl upplyst sal, vars dörr var uppslagen, och de stego in. Fjalar satt där i högsätet, och på bänkar kring väggarna sutto hans fränder och husfolk. Så långa som Skrymer voro de icke, men de flesta likväl så stora, att Tor i jämförelse med dem liknade en halvvuxen pojke.

De båda färdmännen gingo fram och hälsade hövdingen. Denne bjöd dem välkomna och sporde vad piltarna hette. Tor och Loke sade sina namn och borden gjordes i ordning för en måltid, vari de främmande bjödos att deltaga. Medan man spisade, föll talet på idrotter. Fjalar berömde sina män där i salen för skicklighet i varjehanda sådana, och frågade, i vilka idrotter gästerna voro bäst övade. Loke svarade, att han trodde sig innehava konsten att äta fort och mycket, i övrigt var han icke idrottsman. Fjalar skrattade och sade: »mitt emot dig vid bordet har du min tjänsteman Loge. Han övar samma konst och kunnen I nu kappas». Där frambars ett avlångt fat, fyllt med kött, och ställdes mellan dem tvärs över bordet. Båda åto nu allt vad de förmådde och möttes mitt i fatet. Då hade Loke ätit allt köttet på sin hälft av fatet, men Loge både köttet och benen och fatet dessutom.

 Fjalar sporde nu Tor i vilka idrotter han var förfaren. Tor svarade, att han där hemma i Asgård gällde för att vara en god brottare och ansågs även kunna lyfta tung börda och dricka försvarligt. Då fylldes mjödhornen över lag. Framför Tor stod ett, som ej var större än de andras. Dessa tömde sina i botten, men Tor, fast han drack så mycket han orkade, kunde knappt se, att mjödet i hans horn hade sjunkit något. Detta förtröt honom i hans själ, och han fann sig liten och obetydlig i jämförelse med dessa jättar.

Sedan man vilat sig på måltiden, sade Fjalar: »Tor talade om, att han kan lyfta tung börda. Släpp in min katt i salen, och låt oss se, om Tor kan lyfta honom. Här är detta en lek för barn.» I detsamma kom en stor grå katt fram på golvet. Tor tyckte nog, att Fjalar förnärmade honom med ett sådant förslag, men nu förekom han sig själv så ringa, att han teg och gjorde som Fjalar ville. Han lade sin hand under magen på katten och lyfte, men allt eftersom han lyfte, sköt katten rygg, och högre upp kunde han icke få honom, än att katten stod med tre av sina fötter kvar på golfvet. »Det kommer sig därav», sade Fjalar, »att Tor är så lågvuxen. Annars hade det väl lyckats.

Nu lär Tor efter egen utsago vara en skicklig brottare, och jag önskar se honom bevisa det. Med någon av mina män här inne vill jag dock icke att han försöker sina krafter, ty då skulle det gå honom illa. Men ropa in min fostermor Elle!» I detsamma inträdde i salen en käring, som såg mycket ålderstigen och skröplig ut. Tor skulle vägrat att brottas med henne, men hon grep tag i honom och han måste. Han fann, att hon var vådligt stark, ju fastare han tog i, dess fastare stod hon. Knep mot henne, för att få henne omkull, ville han dock icke nyttja.

Men Elle kunde ej heller med ärliga medel besegra Tor. Då satte hon »käringkrok» för honom och fick honom ned på ett knä. Fjalar sade nu, att brottningen skulle upphöra, och de båda motståndarne släppte varandra. Tor blev djupt nedslagen och väntade att bli beskrattad av Fjalars män. Men underligt nog sutto desse och sågo helt häpna ut. Förödmjukad som han var, ville Tor lämna Fjalars borg genast, men denne bad honom och Loke stanna kvar till följande morgon, och de bemöttes allt intill sin avfärd med uppmärksamhet och aktning. Ingen skämtade med deras underlägsenhet.

När de följande morgon begåvo sig på väg, följde dem Fjalar ett stycke, och så uppfylld var han av förvåning och beundran över vad Tor uträttat, att han icke kunde tiga med sanningen. Han visade Tor en klippa med tre fyrkantiga djup. »Där ser du», sade han, »märken av dina tre hammarslag. De träffade berget, men icke mitt huvud, ty jag är mästare i synvillor. Synvillor var det mesta, som du hos mig erfarit.

Loge, som åt i kapp med Loke, är min tjänare eldslågan. Hornet, varur du drack, stod i havet, men det såg du icke. Katten, som du lyfte, var Midgårdsormen och det såg du ej heller. Den gamla, med vilken du brottades, och som icke utan knep kunde vinna en halv seger över dig, är ålderdomen, som besegrar den starkaste. Nu skiljas vi åt, och jag önskar icke se dig mer, ty du blir farlig för oss alla. Men kommer du, så är jag mästare nog i trolska konster för att kunna värna min borg.» Efter dessa ord försvann Fjalar. Tor och Loke återvände till Asgård.

Från en senare tid förtäljes denna sägen så, att icke blott Loke, utan även Tjalve och Raskva, följde Tor på färden till Fjalar, som i den berättelsen kallas Utgårdaloke, samt att Tjalve bar Tors matsäck, tills de första natten lade sig att vila i Skrymers vante. Under natten inträffade den av Skrymers snarkningar orsakade jordbävningen. Då Tor fram mot morgonen gick ut och fick se jätten, ville han slå ihjäl honom, men denne vaknade i detsamma och frågade, om Tor ville hava honom till reskamrat.

Därtill jakade Tor. Skrymer föreslog, att de skulle förena sin vägkost, och då Tor därtill samtyckte, lade Skrymer all maten i en påse och bar den på ryggen. Sedan vandrade de tillsammans hela dagen och lade sig om kvällen att vila under en stor ek. Skrymer somnade, varvid Tor då tog matpåsen och skulle öppna den, men kunde icke få upp knutarna.

Då vredgades han, grep sin hammare och slog Skrymer i huvudet. Skrymer vaknade och frågade, om ett blad fallit ned på honom. Därefter somnade han åter. När Tor vid midnattstid hörde honom snarka, tog han hammaren och slog honom mitt i hjässan. Skrymer vaknade och frågade, om ett ollon fallit ned på honom. Sedan han fram på morgonen åter börjat snarka, sprang Tor upp, svingade hammaren, slog jätten i tinningen och märkte, att hammaren sjönk ned ända till skaftet. Skrymer vaknade och förmodade, att något ris fallit ned på honom från trädet.

Därefter åtskildes de, sedan Skrymer utpekat vägen till Utgårdaloke och sökt skrämma Tor för de farliga kämparna därstädes. Vid de tävlingar, som sedan ägde rum i borgen, uppträdde även Tjalve och tävlade i kappspringning med en liten pilt, som hette Huge. Tjalve besegrades, ty Huge var jättehövdingens tanke, som hann till målet förr än han. Om Tor säges det, att han vid
dryckestävlingen drack så mycket, att havet märkbart sjönk, ehuru detta föga syntes i hornet.

 

Tors färd till jätten Hymer.

Asarna voro en dag samlade till ett festligt samkväm, där man vid måltiden fann behag i steken av vilt, som jagats och fångats i skogen. Mycket blev drucket, medan denna rätt förtärdes, och under inflytandet av det rikliga drickandet kommo tankar och förslag att dryftas. Så framställdes den meningen, att de makter, som upptagits i fredsförbundet, voro asarna underordnade. De borde visa sin undersåtliga vördnad genom att, åtminstone en gång om året, mottaga dem i sina boningar och där sörja för gott underhåll.

Tanken slog an, och innan man steg upp från bordet, hade man med lottning avgjort, vem som vore lämpligast att börja hos. Lotten hade givit tillkänna, att havsjätten Öger skulle bli gudarnes första värd och att han hade råd att bjuda dem riklig undfägnad. Det beslöts också, att Öger skulle därom genast underrättas, varför Tor spände för sin vagn och for dit. Öger satt på sin klippborg ute i havet, när asaguden kom. Tor frambar ärendet i befallande ton och med en skarp blick in i jättens ögon.

Öger svarade icke nej till ärendet, men han var förnärmad av Tors uppträdande och uppgjorde genast sin hämndeplan. Han ville, sade han, gärna emottaga asarna i sin borg och bjuda dem det mjöd han förstod att brygga. Men för att mjödet skulle varda så rikligt som en sådan fest krävde, behövde han en större bryggkittel än den han nu ägde. Han angav måtten, som voro mycket stora, och sade sig vara övertygad om att Tor skulle kunna anskaffa den. När det skett, voro asarna välkomna till honom vid den tid på året, då linetbärgas.

Med det återvände Tor till Asgård och meddelade beskedet till sina fränder. Men en kittel, så stor som den Öger önskade, fanns icke i Asgård, och man undrade, om en sådan fanns i hela världen. Kitteln kunde visserligen beställas hos underjordskonstnärerna, men Tyr tog sin vän Tor avsides och sade sig kunna ge råd.

»Du vet», sade han, »att jag är styvson och fosterson till jätten Hymer, som bor på andra sidan Elivågor. En kittel så stor som den du lovat Öger finns hos honom.» – »Men hur kan man få den?» – »Endast med list, min vän», sade Tyr, »vi måste begiva oss dit och försöka.» Tor, som älskade äventyr, fann det behagligare att följa detta råd än att bedja konstnärerna om hjälp.

Detta var just vad Öger uträknat. Han visste, att Hymer, och han allena, hade en kittel av de angivna måtten, och att Tor nu måste göra en färd till denna ytterst farliga frostjätte, känd för att vara »storm-ögd». Den som är stormögd kan, när han riktar en vredgad blick på någonting, urladda en förstörande kraft. Men sedan detta gjort, dröjer det en tid, innan hans ögon återfå tillräckligt med ämne för en ny urladdning. Tyr kände till den saken och bad Tor vara på sin vakt och lyda de råd, som de nog skulle få av husmodern på stället, Tyrs moder.

Från Asgård till Elivågor, där Egils borg, Ysäter, är belägen, är det för Tor en dagsresa, när han åker efter sina bockar. Han tog Tyr med sig på sin vagn och människorna i Midgård hörde åskan dåna där asarna foro fram. Mot kvällen anlände de till Ysäter och välkomnades av Egil och Groa. Bockarna avselades, och vagnen ställdes in mellan de väggar, där den vid Tors besök alltid har sin plats.

Tor far aldrig med sitt bockspann över Elivågor, utan vadar över detta vatten, och han färdas alltid till fots i Jotunheim. Medan han är där, vakta alfkrigarna i Ysäter hans dragare och resedon. Tor är en ypperlig vadare, och intet vattendrag, hur djupt det må vara, hindrar honom. Han har den egenskapen, att i mån av vattnets djup växer hans egen höjd, så att vattnet aldrig når honom högre än till starkhetsbältet. Någon gång händer det, att böljorna, om sjögången är stark, kunna slå honom upp mot skuldrorna. När han kommit i land, återfår hans kropp sin vanliga längd. Tor gav sig denna gången icke tid att stanna och förpläga sig hos Egil. Han begav sig med Tyr över Elivågor, sedan han, som vanligt, uppryckt en rönn vid stranden, för att hava den till stav under vadandet.

Sedan de gått, kom Loke till Egils borg, i vilket föregivet ärende är okänt, och emottogs gästvänligt. Kvällsmat skulle nu beredas, och som Tors bockar funnos att tillgå, beslöt man, att den ene av dem skulle slaktas. Detta kan utan fara ske, om man blott iakttager, att den slaktade bockens ben bliva i oskadat skick nedlagda på det avflådda skinnet.

När Tor sedan svänger sin hammare över lämningarna och signar dem, står bocken upp igen, lika stark och kry som någonsin. Vid kvällsmaten pratade Loke med fostersonen på stället, den unge Tjalve, och narrade honom att med kniven klyva ett av bockens lårben för den läckra märgens skull. I god tid, och innan Tor och Tyr återkommit från Jotunheim, begav sig Loke därifrån.

Från Elivågor är det ett tämligen långt stycke väg genom skogvuxna klyftor och förbi berg, i vilkas hålor de jättar, som höra till Hymers släkt, ha sina bostäder. Bland dessa finnas åtskilliga, som ännu till utseendet likna de flerhövdade rimtursarna.

När de båda asarna hunnit fram till gården och stigit in i salen, emottogos de vänligt med välkomsthornet av Tyrs vackra och guldprydda moder. Hymer själv var ute på jakt. Salen var stor och uppbars av väldiga stenpelare. På en pelare vid gaveln hängde åtta kittlar. En av dem var den eftersökta. Emot aftonen, när Hymer väntades hem, rådde hans hustru Tor att med Tyr gömma sig bakom gavelpelaren, där kittlarna hängde, ty, sade hon, »min man är ofta icke just vänlig mot gäster, och han är snar till vrede». Där sutto de, när Hymer sent om kvällen, inträdde i salen. Ispiggar skramlade kring honom, och hans kindskägg var fruset.

Husfrun hälsade honom välkommen från jakten och meddelade den glada nyheten, att sonen Tyr kommit på besök. Så till vida var allt gott, men då hon tillade »med honom har Tor, människornas vän, kommit hit», fingo Hymers stygga ögon det utseende, som bådade urladdning.

Då sade den kloka kvinnan »se bort till gavelpelaren! där bakom gömma de sig.» Hymer såg dit och kraften i hans ögon bröt ut med sådan våldsamhet, att pelaren, så tjock den var, brast itu och kittlarna gingo sönder och föllo i golvet. Blott en, den största och hårdast smidde, förblev hel. Nu trädde asarna fram och hälsade, och den gamle jätten mätte med blicken sin ätts ryktbare fiende, från hjässan till fotabjället.

Och den mönstringen utföll så, att Hymer tyckte det vara bäst för honom själv att visa sig hövlig och uppfylla en värds skyldigheter. Tre oxar slaktades och kokades till kvällsmaten. Av dem åt Tor ensam upp de två. Det förtröt Hymer, som icke kunde icke låta bli att säga »i morgon få vi leva av den föda, som vi kunna fånga oss ute.»

 

Följande morgon föreslog Tor, att de skulle fara ut på fiske, och frågade vad slags agn hans värd nyttjade. Hymer, som hade stora och vildsinta jättetjurar i sin hjord, sade: »gå till min hjord, om du törs, och tag dig agn där av en oxe». Tor gick till skogen och kom snart tillbaka med huvudet av en svart tjur, vilket vållade Hymer ytterligare förargelse.

Så gingo de ner till Elivågor med sina fiskedon. Hymer lösgjorde en båt och satte sig till årorna, Tor tog plats på aktertoften. När de rott ett stycke ut på fjärden, lade Hymer upp årorna. Tor ville att de skulle ro längre ut, men det vägrade jätten bestämt, troligen därför att på motsatta kusten bodde jättefienden Egil. Han plägade på skidor göra färder å vattnet, väpnad med en båge, vars pilar icke förfelade sitt mål. Det var därför rådligast att icke våga sig för långt från jättestranden.

Hymer och Tor firade ut sina fiskelinor. Hymer hade god fiskelycka och drog på en gång upp två valar. Tor hade fästat tjurhuvudet på sin krok och fick ett väldigt napp. Det var Midgårdsormen, som slukat agnet. Han var redan då ett vidunder av förfärande storlek och styrka, ehuru på långt när icke så stor, som han till slut skulle bli. Tor halade in linan, fast ormen stretade emot, och han fick det fula huvudet upp mot relingen.

Hans ena hand höll linan, den andra ryckte hammaren ur starkhetsbältet och gav ormen ett slag i skallen. Det var ett hårt slag, och ormen tjöt och vältrade sig, så att det genljöd ur djupet och jorden skalv. Men lös kom han och sjönk åter ned i havet. Nästa slag av Tors hammare får han icke förr än i Ragnarökstriden.

När efter slutat fiske Hymer rodde tillbaka med sin gäst, satt han dolsk vid årorna och sade icke ett ord. Några vilja påstå, att när Tor med sin hammare slog Midgårdsormen i huvudet, avskar Hymer hans fiskelina, så att Midgårdsormen på det sättet kom lös. Tor skulle då, i förargelse häröver, ha givit Hymer en örfil, så att han föll omkull i båten. Huru nu än härmed förhöll sig, visst är, att Hymer var vid dåligt lynne.

Då de slutligen kommit i land, frågade han, om Tor ville bära valarna upp till gården eller göra fast båten. Tor tog båten, men band den icke vid stranden, utan bar den med ösvatten och åror hela vägen upp till jättens sal. Däri gjorde Tor klokt, ty på det sättet betryggade han sig obehindrad återfärd över Elivågor.

 

När de kommit hem, ville jätten se andra prov på Tors styrka. Det sista provet han begärde var att se, om Tor kunde lyfta hans stora bryggkittel och bära den ut ur salen. Det var nog Tyr, som lockade Hymer att föreslå det provet. Själv gjorde Tyr två försök att lyfta den, men fick den ej ur fläcken. Tor grep tag i kittelns rand och spände därvid fötterna så hårt mot golvet, att han trampade igenom det.

Kitteln lyfte han upp på sitt huvud och bar den så ut ur salen. Tyr följde honom och de kommo icke igen. När de läto vänta på sig, anade Hymer oråd och skyndade ut. De båda asarna hade så bråttom, att de sprungit ett gott stycke, innan de sågo sig om. Då märkte de, att de voro förföljda. En hel jätteskara kom rusande ut ur sina hålor och följde Hymer.

Då måste Tor lyfta ned kitteln och taga sin hammare. Tyr bistod honom manligt, och lyktade striden så, att angriparna stupade. Därefter kommo asarna utan men över Elivågor till Egils borg och här mottogos de med glädje. Tor signade sin slaktade bock, som stod upp, bockspannet spändes för vagnen, och med den lyckligt förvärvade kitteln skulle nu färden fortsättas till Asgård.

Men långt hade de icke åkt, förrän den ene bocken blev lam i ena benet. Tor for tillbaka till Egils borg och förhörde sig om vad som kunnat vålla detta. Tjalve bekände då, att han kluvit den ena lårpipan för märgens skull. Tor blev mycket vred och krävde av Egil vederlag för skadan. Dock gick vreden sin kos, när han såg, huru bedrövad hans vän var över Tjalves oförståndiga gärning. »Tag», sade Egil, »mina fosterbarn i vederlag, något bättre kan jag väl icke ge dig.» Och Tor tog Tjalve och Raskva i böter, så att han blev deras fosterfader och lät Tjalve få del av sina egna bragders heder.



Tors fälttåg mot jätten Geirraud.

För den, som iakttog tidens tecken, var det tydligt, att jättarn blevo djärvare och farligare med varje år som gick. Egil med sina alfer hade mycket att göra för att hålla dem inom deras gränser. Allt som oftast for han på sina skidor omkring på det stormiga, töckenhöljda och trolska Elivågor, för att utspeja deras företag.

Två svåra envig hade han haft att utkämpa, det ena med jätten Koll, det andra med hans vilda och starka syster Sela, och lyckats fälla dem båda. Han och hans alfer voro hjärtligt hatade av jättarna för den trägna vakttjänst de höllo. Ej minst var Egil en nagel i ögat på jätten Geirraud, hövding för en talrik och stridslysten jättestam och fader till de ryktbara jättinnorna Greip och Gjalp.

Loke, som med eller utan gudarnas vetskap, ofta uppsökte sina fränder i Jotunheim och rådgjorde med dem, blev ense med Gjalp och Greip om en plan till Egils och hans alfers fördärv samt, om möjligt, även till Tors.

I Asgård talade Loke med Tor om Geirraud och hans folk, som varande mycket farliga jättar, vilka det vore alldeles nödvändigt att näpsa. Tor borde, menade Loke, göra ett ordentligt fälttåg emot dem, följd av Egil och hans stridsmän. »Men akta dig att göra det», sade han, »om du icke tror dig god nog till företaget, ty farligt är det.»

Tor lät icke länge egga sig att uppsöka »de brådbranta fjällaltarnas tempelpräst» Geirraud. Han bad därför Loke skaffa noggranna underrättelser om vägen till Geirrauds gård. Loke gav honom beskrivning på en väg där, enligt vad han sade, en truppstyrka kunde framtränga utan att möta trånga pass eller svåra vattendrag.

»Gröna stigar», sade han, »leda till Geirrauds väggar.» Tor körde då till Egils borg, dit han mot aftonen anlände och omtalade sitt uppsåt, att i spetsen för borgens stridsmän uppsöka Geirraud och hans släkt, för att tukta dem. Mycken fröjd blev det bland Egils kämpar, och de rustade sig att följande morgon vara färdiga till uttåget.

På utsatt tid bröto de upp och satte över Elivågor. Tor vadande, Egil och Tjalve gingo på skidor, de övriga färdades i båtar. De ryckte sedan till fots in i Jotunheim, på den väg som Loke hade anvisat. Loke var icke med, det aktade han sig visligen för. Ej heller saknades han av någon, ty han stred på långt när icke så käckt med vapen som med sin skarpa, mångordiga och lögnaktiga tunga.

Men vad Tor icke anade var, att Loke låtit Geirraud veta att asaguden och hans stridsmän vore att vänta. Jättarna beredde sig på att mottaga dem, och ett försåt var planlagt på den av Loke förordade vägen. Jättekvinnor höllo utkik och hastade till sina män för att underrätta dem om fiendernas framryckande.

Vägen såg till en början lovande ut, och även vädret var drägligt. Efter hand ändrade sig detta. Man kom in i en fjälltrakt, som tedde sig allt vildare och hemskare, och i samma mån slog vädret om och blev ohyggligt. Stormvindar frambrusade mellan bergen, svarta molnmassor seglade utefter fjällsidorna, och skurar av hagel störtade ned. Och när dalen gjorde en krök, sågo Tor och hans kämpar framför sig en älv som, med mäktiga strömmar och fräsande isvatten, stängde deras väg.

För Tor hade detta ej utgjort något hinder om han varit ensam, ehuru det även om honom gäller, att han vid vadande måste anstränga sig i mån av forsens våldsamhet. Men för hans kämpar såg det värre ut, eftersom här i de virvlande vattenmassorna kunde Egil och Tjalve icke bruka sina skidor, och deras alfkämpar icke sin simkonst. Tor fick röna att Loke varit en bedräglig vägvisare, som hade försäkrat att ingen älv stängde den av honom visade leden. Det gällde nu att finna ett vadställe för stridsmännen, och det var ingen lätt sak.

Tor gick ut i älven och undersökte bottnen med tillhjälp av sin stav, och fann ett vadställe vilket han anvisade. Själv beslöt han gå fram i det djupa vattnet där nedanför. Han såg med nöje, att Egil och Tjalve och deras kämpar icke visade tveksamhet, utan med god förtröstan stego i vattnet och började vadandet.

Tor gick lugn och trygg, men måste ha blicken riktad ej endast på forsen utan också på motsatta stranden och landet där bortom. Det tycktes honom, att det myllrade någonting mörkt där borta, som kunde vara en annalkande jätteskara.

Alfkämparna satte med kraft fötterna mot älvbottnen, och som stavar nyttjade de spjuten, som de strömledes sköto ned mot den steniga bottnen. De flockade sig tillsammans till ömsesidig hjälp, så gott som vadställets smalhet tillät. Främst gick Egil och i mitten av de andra fanns Tjalve. Klangen av spjuten, när deras metallbroddade ändar stötte mot bottenstenarn, blandade sig med dånet av virvlarna, som brusade kring älvens klippblock.

Men floden steg oupphörligt i höjd och våldsamhet. Tor märkte att han måste använda all sin inneboende förmåga att skjuta i höjd i mån av vattnets djup. Mycket värre var det för Egil och hans stridsmän. Strömgången blev för strid för spjuten, som de stödde sig mot och virvlarna ville beröva dem fotfästet och lyfta dem med sig. Vattnet höll på att växa dem över huvudet, och det yrande skummet slog vita dok över deras hjälmar.

Så kom en havsflodsvällande bölja, som de icke kunde motstå, den nådde själve Tor till skuldrorna. Egil störtade mot asagudens axlar och slog armarna kring hans hals. Tjalve och de andra stridsmännen lyftes på en och samma gång av den sjudande böljan, de grepo tag i varandra och drevo i en knippa ned emot Tor. Tjalve fick ett duktigt grepp i hans starkhetsbälte och räddade därmed sig och de andra. Så många av dem, som fingo rum, hängde sig i starkhetsbältet runt omkring guden och de andra höllo fast i kamraterna.

Med Egil på sina skuldror och med en mängd av kämpar kring sin midja och i släptåg, vadade Midgårds värnare, den väldige Asator, genom vilda flöden. Geirrauds jätteskara hade nu hunnit ned mot stranden. Jättarne hade fördröjt sig något för att njuta det skådespel, som alfkämparnes kamp med flodvirvlarna beredde dem och som de väntade skulle sluta med dessas undergång. Men nu, när de sågo dem räddade ur »flodmarkens drivor», rusade de med vilda skrän fram till älvkanten och svängde i luften sina stenbeväpnade slungor.

Men nu hade också Tor och hans kämpar hunnit till smult vatten. Egils båge klingade, slungstenarna möttes av susande spjut och vinande pilar. Blott några steg, och skarorna drabbade samman bröst mot bröst, och över vimlet av de stridande lyfte sig och föll i täta slag Tors hammare. Det var en hård strid, vari jättarna ådagalade trotsigt mod, och mången alfkämpe fick minnesbetor. Men den slutade med Midgårdsvännernas seger. Asahammaren krossade vad den träffade, och vad som efter striden återstod av Geirrauds utsända skara flydde uppåt dalens klyftor tillbaka till sin hövdings gård. Tor och hans vänner drogo djupare in i Jotunheim, ledsagade av jättekvinnors vilda tjut uppe ifrån fjällbranterna.

Så kommo de äntligen till Geirrauds gård. Inne i hans bergsalar var allt hans husfolk, alla de från striden undkomna jättarna, samt Greip och Gjalp och andra starka och vildsinnade jättinnor samlade. När man hunnit fram, räckte Tor sin stav, den ur skogen uppryckta rönnen, till Egil för att han skulle använda den som vapen, ty här förestod ett handgänge, vari kogrets pilar ej voro till gagn.

Så ryckte Tor upp den tunga stendörren, och han och Egil inträdde främst och jämsides i jättens dryckessal. Geirraud, som stod i sitt högsäte vid salens motsatta gavel, slungade mot Tor en glödgad järnbult med sådan fart, att Egil raglade vid luftdraget. Tor mötte dock, med sin hammare, järnet i flykten och sände det tillbaka så att det genomborrade Geirraud.

Efter Tor och Egil stormade alferna in i salen. Det blev en blodig kamp och svår trängsel. Egil svängde »väghjälpens träd» och Tor svingade hammaren. Gjalp och Greip störtade sig mot Odenssonen och brottades med honom och för att fria sig måste han bräcka deras ryggben. Alla bergsalens inneboar lågo slagna, innan segervinnarna lämnade Geirrauds gård. Utan vidare äventyr tågade de tillbaka genom Jotunheim och kommo till Egils borg, där de höllo ett muntert gille, innan Tor på sin vagn for genom luften till Asgård.

Loke, bedragaren, borde råkat illa ut. Men nu, likasom då han ställdes till rätta för att han hade narrat Tjalve, visste han att med hal tunga och skenfagra ursäkter fria sig från straff.


                                                    Tors hammare stulen.

Tor har haft två hammare. Den som hittills blivit omtalad är ett gott konstverk, gjort av hårdaste sten, blankfejad, skinande och laddadt med vafereld i gryet. Men som det sedan visade sig, hade den icke alla upptänkliga goda egenskaper. Denna äldre hammare har, likasom den yngre, varit kallad Mjölner, vilket betyder »krossaren».

Tor hade under någon av sina utflykter lagt sig att sova. När han vaknade, var hans hammare försvunnen. En obehaglig upptäckt, ty himlens och jordens säkerhet berodde på detta vapen. Tor kände sig så förfärad, att han skälvde, vilket annars icke brukar hända honom.

Farligt var det också att tala om förlusten. Ty om jättarna finge veta om den, skulle den öka deras mod och mana dem till angrepp på Midgård. Men tiga och intet göra var också farligt. Så beslöt sig Tor för att meddela den fyndige och rådsnabbe Loke hemligheten.

»Märk, Loke, vad jag nu mäler», sade Tor, »och vad ingen i himmelen eller på jorden vet: från asaguden är hammaren stulen.» »Det torde hjälpas», sade Loke, »om du kan ställa det så, att jag får låna Fröjas fjäderham.» De gingo då till Folkvang och trädde in i Fröjas sal, och Tor bad henne om lånet. Kär, som Tor är, för alla gudar och människor, svarade Fröja, att hon gärna lånade honom den, vore den aldrig så dyrbar.

Loke iklädde sig fjäderskruden och flög med susande vingslag ur Asgård till Jotunheim. Det är sannolikt, att han på förhand visste, vem som stulit hammaren, ty han tog raka vägen till jätten Tryms gård. Trym, turshövdingen, satt på sin utkikskulle utanför gården, snodde guldband åt sina hundar och kammade sina hästars manar.

 Loke och han voro gamla bekanta, och Trym begrep, i vilket ärende han kom. »Hur står det till hos asar och alfer, och varför kommer du nu till Jotunheim?» sporde han. »Det står illa till hos asar och alfer», sade Loke, »och det är väl du, som gömt Tors hammare?»

Det erkände Trym genast, ehuru han förtegat det för alla andra. Tors hammare duger icke i vilken hand som helst, och den hade för tjuven intet annat värde än det vederlag han kunde få för dess återlämnande. »Jag har», sade Trym, »gömt hammaren åtta raster nere i jorden och ingen får den, som icke hitförer Fröja som min brud.»

Med detta besked flög Loke till Asgård. Tor stod på borgens gård och väntade otålig och lät icke Loke sätta sig, innan han omtalat ärendets utgång. »Säg det i luften», sade han, »ty ofta är den sittandes tal föga pålitligt, och den vilandes ord fulla av lögn.»

Loke frambar sitt ärende. Tor gick då till Fröja, omtalade för henne, hur det var, och bad henne för gudars och människors bästa att kläda sig i bruddräkt och sitta upp i hans vagn och följa honom till Trym. Men vid blotta tanken på en så ovärdig brudgum hävde sig Fröjas barm så häftigt, att länkarna i hennes bröstsmycke Brisingamen brusto. Hon ville icke höra ett ord mer därom.

Då måste gudarådet sammankallas till ting och asynjorna till rådslag för att besluta om vad som skulle göras. Heimdall stod upp och föreslog, att Tor skulle klädas i brudlin och smyckas med Brisingamen och föras till Trym, som om han vore Fröja. Tor stod därefter upp och sade, att det ville han visst icke göra. Han skulle bli utskämd och kallas en karlkvinna, om han läte kläda sig i bruddräkt.

Loke stod då upp och sade till Tor: »hämtar du icke din hammare, då bliva jättarna herrar i Asgård.» Tor lät då bekväma sig därtill, och asynjorna klädde honom till brud. Hans blonda skäggfjun klipptes bort, hans hår sattes upp efter kvinnobruk och pryddes med band och spetsar, man påtog honom en veckrik klädning, vid bältet fästes en nyckelknippa, och bröstet pryddes med Fröjas Brisingamen. Tor var ung och vacker och smärt om midjan. En ståtligare brud kunde man knappt få se.

Detta var en lek i Lokes smak, och han bad att få följa med, som brudtärna. Tors bockar drevos hem från betet på de saftiga Asgårdsängarna och spändes i sina skaklar. Den, som fått sitt lårben skadat, var längesedan läkt genom helande konst och galdersång. Färden gick snabbt, men med blixt och dunder, ty Tor var i sin bruddräkt icke vid bästa lynne.

När Trym såg dem komma, befallde han sina jättar att bona sal och bänkar och duka bord. »Mycket har jag som fröjdar mitt hjärta, rika skatter och många smycken, kor med guldhorn och svarta oxar, men Fröja allena saknade jag. Fören nu in i salen min brud, dottern av Njord från Noatun!»
Så skedde med högtidlighet.

Tidigt på aftonen satt man kring bordet vid fyllda fat och dryckeshorn. Trym såg förälskat på sin brud, som satt vid jättens ena sida och på andra sidan hade han brudtärnan. Men förvånad blev Trym över Fröjas matlust. Tor förstod sig icke på att vara behagsjuk. Han åt ensam upp en hel oxe, åtta laxar och alla de sötsaker, som uppdukats för fruntimren, och han sköljde ned det med tre mål mjöd.
Trym viskade till brudtärnan, att han aldrig i sin levnad sett en ungmö äta och dricka så mycket på en gång.

Loke sade det vara väl förklarligt, ty Fröja hade så längtat till Jotunheim, att hon hungrat och törstat i åtta dygn. Längre fram på aftonen ville Trym kyssa sin utkorade. Han lutade sig emot henne under det fina brudfloret, men flög häpen tillbaka och sade till brudtärnan »Vad Fröjas ögon kunna ge skarpa blickar! Det var som brann det eld i dem!» »Det är varmaste kärlekseld», försäkrade Loke, »hon har trånat till dig så, att hon icke sovit på åtta dygn.»

Så kom kvällen, och vigseln skulle äga rum. Då befallde Trym, jättehövdingen »Bären in hammaren Mjölner till brudens vigning och lägg den i hennes knä! Vig oss sedan samman med löfte och ed!» Hammaren bars in och Tor log i sitt hjärta när den lades i hans knä. Så grep han om den, och vad som sedan skedde behöver icke sägas. Han dräpte hammartjuven och hela hans släkt. Med Mjölner i brudbältet återvände han sedan till Asgård.

Huru Asgård fick sin vallgördel och Oden sin häst.

Trym hade velat få Fröja till sig i Jotunheim. Det var många jättar som ville det. Men olyckliga hade gudar och människor varit, om de frostmakternas avkomma fått kärlekens och fruktsamhetens gudinna i sitt våld.

En dag fingo gudarna veta, att en jätte sagt, att om han finge Fröja och sol och måne, så skulle han i gengäld uppföra kring Asgård en vall, som frostmakter och jättar aldrig kunde överstiga, även om de erövrat hela den övriga världen. Han hade sagt, att han kunde göra det på tre halvår. Det var Loke som omtalade detta för asarna, och han tyckte att förslaget var värt att tänka på. Man kunde ju låta jätten bygga vallen och sedan vore det tid att se till, huru man skulle ställa med den äskade arbetslönen.

Asarna övervägde förslaget, dock varken i avsikt att bedraga jätten eller utlämna Fröja. De läto jätten veta, att de gingo in på hans anbud, om han kunde göra vallen färdig på en vinter utan någon annans hjälp. Men om det efter sista vinterdagen fattades något på vallen, skulle han ingen lön ha.

Jätten antog förslaget på det villkor, att han finge begagna sin häst Svadelfare till arbetet. Loke tillstyrkte det, och det medgavs honom. Gudarna voro övertygade, att han icke skulle hinna med arbetet på utsatt tid. Då hade de utan kostnad fått en del av vallen uppförd, och den kunde ju fortsättas av andra händer efteråt. Överenskommelsen bekräftades med ed, och jätten försäkrades om en trygg vistelse i Asgård.

Första vinterdagen började arbetet och det vilade varken natt eller dag. Om natten drog Svadelfare grus och sten, och asarna häpnade över de lass han orkade med. Om dagen byggde jätten på vallen, och det gick med otrolig raskhet. Asarna började bliva ängsliga, att arbetet skulle medhinnas, och Loke gick och fröjdade sig i sitt hjärta åt deras bekymmer.

Då endast tre dagar voro kvar av vintern, var vallen så nära färdig, att knappt mer fattades, än vad som borde fattas till plats för porten. Då kommo asarna att tänka på att Loke, ehuru han upptagits i Asgård, var en jätte och mer än en gång givit dåliga råd och gjort sig skyldig till tvetydiga gärningar, ja till rent skadliga, ehuru man skyllt dem mer på okynne och kitslighet än på elakhet.

Loke märkte, att hans trygghet i Asgård stod på spel och hade snart grubblat ut, huru han skulle ställa det så, att asarna i stället för att vredgas på honom, skulle få skäl att tacka honom. Samma afton, då byggmästaren for ut efter sten med sin häst Svadelfare, kom ett sto springande från skogen och vrenskade åt hästen.

Hästen blev vild, slet sig lös och sprang efter. Hela den natten måste arbetet vila, och nästa dag var det ingen sten att bygga med. Stort bättre gick det ej de andra dagarne. Då jätten såg, att hans sak var förlorad, blev han ursinnig och rusade till strids mot gudarna. Därmed hade han själv förspillt den trygghet, som blivit honom utlovad, och Tor ställde sig i hans väg och krossade hans huvud.

Vem stoet var, vet Loke bäst. Han födde någon tid därefter ett gråvitt föl med åtta fötter, som blev den bästa hästen i världen. Oden rider honom och han heter Sleipner. Sedan dess var Loke djupt föraktad av gudarna, men han gick fritt omkring som förut i Asgård, och ingen kunde vederlägga honom, då han sade att han gjort gudarna den största av tjänster.

Nu hade Asgård en för jättarna oöverstiglig vallgördel och Oden den snabbaste och bästa av alla hästar. Sleipner kan hoppa över höga murar, och han är den ende, som kan spränga över vaferlågor.
Det återstod att i vallen insätta en lämplig port. Den borde vara ett konstverk av första ordningen, och gudarna ämnade därom vidtala underjordssmederna eller Ivaldes söner. Porten var icke färdig, när jätten Rungner, såsom sedan skall berättas, kom till Asgård. Men den kom snart därefter till stånd och är ett underbart verk.


Tävlingen mellan urtidskonstnärerna.

Loke utfunderade en plan, som såg mycket förmånlig ut för asarna, men skulle draga de största olyckor över dem och världen. Valand, Ivaldes son, hade nyligen smitt utomordentliga konstverk och skänkt dem till asarna. Det ena var spjutet Gungner som han förärade Oden.

Det andra var skeppet Skidbladner som han gav åt sin fosterson Fröj, Njords son och alffurstarnas hövding. Skidbladner har alltid medvind och det kan hopvecklas som en duk och hållas i handen. Annars är det så stort, att det kan bära samtliga asar, med allt vad de behöva för ett ledungståg, genom lufthavet.

Valand hade gjort ännu ett konstverk som även det beundrades; Loke hade av elakhet klippt av håret på Ivaldedottern Siv, Valands halvsyster, som sedan blev gift med Tor. Valand gjorde åt henne hår av guld, med lockar som fastnade och växte som annat hår.

Loke träffade någon tid därefter underjordssmeden Brock och ville slå vad om sitt huvud med honom, att hans broder Sindre icke kunde göra tre kostbarheter lika goda som dessa. Sindre antog vadet och gick med Brock till sin smedja. Han lade ett vildsvinsskinn i ässjan och smidde därav galten Gullenborste. Därefter lade han guld i ässjan och smidde därav ringen Draupner. Slutligen lade han järn i ässjan och smidde därav den yngre Mjölner, järnhammaren.

Brock skötte blåsbälgen medan dessa saker tillverkades, och han oroades då hela tiden av en geting, som surrade kring honom och stack honom på hand och hals. Värst blev getingen, då järnet var lagt i ässjan. Då stack han Brock mellan ögonen, så att blod rann och han släppte bälgen. Därav fick hammaren det felet att skaftet blev något för kort. Getingen var den okynnige Loke. I den gjorda överenskommelsen ingick, att underjordssmederna skulle, i likhet med Valand, förära asarna de smidda klenoderna.

Oden fick ringen Draupner, som har den egenskapen, att den var nionde natt framföder åtta ringar lika tunga som den själv. Fröj fick Gullenborste, som är av största gagn för växtlighet och åkerbruk. Tor fick hammaren, som försäkrades hava den äldre hammarens goda egenskaper. Den kunde icke heller förloras, ty den återkom i sin ägares hand, när helst han ville det, antingen han kastat till måls med den, tappat den eller bestulits på den. Äventyret med jätten Trym hade nyligen bevisat, huru viktig den egenskapen var.

Sindres gåvor överlämnades till gudarna genom Brock, som begärde deras dom i det med Loke föreliggande vadet. Loke skröt med, att han för att skaffa gudarna dessa dyrbarheter satt sitt huvud på spel. Vore det nu så, att Sindres smiden förklarades vara bättre än Valands, så hade han förlorat vad och huvud.

Eftersom gudarna voro klenodernas ägare och de enda, som kunde pröva deras värde, måste de åtaga sig domen och låta veta, att de efter fullgjord prövning skulle avkunna den. Loke var glad åt sitt påhitt. För sitt huvud hyste han ingen rädsla. Men vad han var säker på var, att huru än domen utfölle, skulle den väcka hätskhet mellan de tävlande konstnärerna samt fiendskap åtminstone hos den tappande sidan mot gudarna.

Ditintills hade asarna och de stora smederna varit vänner och de senare uppbjudit sin skicklighet för att giva Asgård världsskyddande konstverk och sköna smycken. Nu skulle förhållandet, efter Lokes uträkning, bliva ett helt annat. Alldeles viss var han om att i fall Valand tappade, skulle det stå gudarna dyrt. Han hade noga iakttagit denne Ivaldesons skaplynne. Valand var trofast och hängiven, så länge hans rättskänsla eller stolthet icke sårats, men annars var han oblidkelig och hänsynslöst hämndgirig.


Järnhammaren prövas.

Oden, iklädd guldhjälm, for ut för att provrida Sleipner, den åttafotade hästen. Sleipner simmade med ditintills icke sedd snabbhet i lufthavet. Han var uppenbarligen den bästa hästen i Asgård. Oden tog vägen över Jotunheim och såg ned på jättarnas bygder. Då hörde han där nedifrån en röst, som ropade: »Vem är du med guldhjälmen? Det är en god häst du har.» Den som ropade så var Rungner, som ansågs vara Jotunheims väldigaste kämpe, en jättarnes Tor.

Rungner var Jotunheimsåskans herre och hade en skinande häst, Gullfaxe, med vilken han var i stånd att rida bland stormmolnen, samt en till vigg formad brynsten, som var ett farligt kastvapen. Egils träffande pilar fruktade han icke, och vakten vid Elivågor hejdade honom svårligen, ty han red så högt han ville över Egils borg. Dock hade Egil, likasom även Valand, i någon mån förmågan att med galdersång tillbakadriva molnen, som kommo från Jotunheim.

Men att städse passa på, när Rungner kom, var dock icke lätt. Hitintills hade dock Rungner aktat sig för att sammandrabba med Asator. Men i Jotunheim gick det rykte, att han var Tor vuxen.

Oden ropade ned till Rungner, som stod bredvid sin häst »Så god häst som min finns icke i Jotunheim, det håller jag mitt huvud på.» »Det skola vi fresta», svarade Rungner och hoppade upp på Gullfaxe. Oden svängde om åt Asgård till, och det blev nu en kapplöpning mellan Sleipner och Gullfaxe, och så ivrig var Rungner, att han knappast märkte var han var, när han strax bakom Oden, sprängde in i Asgård genom den öppning i borgvallen, som var lämnad för den ännu icke insatta porten.

Ryttarn hejdade sig utanför Valhallsdörrarna, och Rungner kände nog sin ställning betänklig, men asarna gingo fram och bjödo den oväntade gästen in att dricka. När han ej såg Tor ibland dem, blev han käck till lynnet, som vanligt, och steg in och satte sig på anvisad plats vid dryckesbordet.

Här ställdes Tors stora dryckeshorn framför honom, och han tömde det i ett drag gång på gång. Ju mer han drack, dess storordigare blev han. Han kunde dricka ut så mycket mjöd som fanns i Asgård, sade han, och man borde tacka honom, om han icke bröt ned Asgårdssalarna och sloge ihjäl asarna och toge Fröja med sig till Jotunheim.

Asarna hade länge roligt av hans skryt, och Fröja själv ifyllde hornet åt honom, men när de ledsnat vid det, kallade de på Tor, som varit på en utfärd och nu var hemkommen. Tor steg in och frågade, huru det kom sig, att en jätte satt inne i Valhall, och vem som givit Rungner säkerhet att vara där.

Rungner antog då en annan ton och sade, att Oden själv inbjudit honom, och att han stod under hans beskydd. Efter detta tillade han att, är det så att du vill strida i ärlig kamp med mig, så svarar jag icke nej. Här saknar jag min sköld och mitt bryne, och du vill nog icke dräpa vapenlös man. Men möt mig på min egen mark, i Griotunagård, om du har lust. Tor antog utmaningen, dag för tvekampen bestämdes, och de kommo överens om att vardera kämpen fick hava en man med sig. Rungner red med detta åter hem till Griotunagård


Tor och Tjalve stego i land på Jotunheimsstranden och gingo fram mot det överenskomna stället för mötet. Innan de hunnit fram till Griotunagård, skönjde de Mockerkalves ofantliga skepnad resa sig mot synranden. Slik jätte hade Tor dittills varken sett eller hört omtalas, och han var bekymrad, huru det skulle gå med fostersonen.

Om Tor i god tid hann med att fälla Rungner, kunde han komma Tjalve till hjälp. Annars såge det illa ut. De gingo vidare och funno nu Rungner med sköld och bryne stå vid Mockerkalves sida. Rungners sköld var av sten, omtalad som mycket hård och hård som sten var även Rungner själv.

Så snart de fått god sikt på varandra, lyfte Rungner brynet och Tor sin järnhammare. Båda siktade väl, den ene mot den andres panna. Hammaren och brynet möttes med blixt och brak, och stenen brast i stycken. Ett av styckena for med sådan kraft i huvudet på Tor, att han föll till jorden med stycket fastsittande i pannan. Järnhammaren träffade Rungner i huvudskålen, krossade hans hjärna och återvände till den på marken utsträckte Tors fingrar.

Mockerkalve och Tjalve stodo ensamma kvar på stridsplatsen. Detta var icke så farligt för Tjalve som det såg ut, ty blotta åsynen av Tor hade försatt lerjätten i sådan skrämsel, att han icke mäktade lyfta arm och vapen, utan skedde det med honom något, som ej gärna kan omtalas, men stundom sker med skrämda barn.

En pil från Tjalves båge genomborrade hans hjärta, och lerbelätet störtade ihopa. Mockerkalve var fallen, och det kan sägas - med föga heder. Tor var icke värre sårad, än att han snart stod på fötter igen, men stenstycket blev kvar i såret. Så slutade tvekampen på Griotunagård.

På återvägen funno de Egil, men i ett bedrövligt tillstånd. Han var så medtagen av sin långa färd i köld och oväder, att Tor kom just lagom för att bispringa den vanmäktige. Tor satte honom i den korgsäck, vari han på ryggen plägade bära sin vägkost, och på det sättet bar han sin vän genom töcken och snöstorm till Egils borg, där han vårdade honom så att han åter kom till krafter.

Men en tå hade Egil ohjälpligt förfrusit. Tor avbröt den och kastade den upp mot himlavalvet, med önskan att den skulle bli en vacker stjärna till heder för bågskytten. Och tån blev till den stjärna, som sedan kallats »Örvandils tå» och lyser som vore den en stråle av solen. Att stjärnan kallas Örvandils tå beror därpå, att Egil bär binamnet Örvandil, vilket betyder »den med pilen skickligt sysslande».

När Tor återkommit till Trudvang, fann han Groa där. Denna växtlighetsdis var mer än de flesta kunnig i de läkande runornas konst och sjöng nu goda galdersånger över Tors panna. När denne märkte, att stenen började lossna, blev han glad och berättade vad som hänt Egil. Denne var sålunda i gott behåll, fast han mist en tå, som nu lyste bland himlens stjärnor, samt att han snart vore att vänta i Trudvang, för att hämta Groa. Då blev Groa så glad, att hon glömde galdersångens fortsättning.

Stenen är därför kvar i Tors panna, men märkes ej och är ej till vanprydnad. Den av Sindre smidda järnhammaren hade nu visat, vad den dugde till. Efterhand prövades också de andra klenoderna och jämfördes med varandra. Asarna ville hava rundlig tid att göra flera rön, innan de fällde den vanskliga domen i det av Loke gjorda vadet. De började väl också tycka, att domen, huru den än utfölle, vore en betänklig gärning. Emellertid inträffade något, som här nedan skall förtäljas och gjorde saken än vanskligare.

 

 Mjödet i Byrgers källa. Oden hos Fjalar.

Det är förut sagt, att det rena oblandade mjödet i skaparkraftens och visdomens källa ursprungligen innehades av Mimer allena. Det är den dyrbaraste saften och den mest eftertrådda i världen. Som omtalat är, var det endast med självuppoffring, böner och tårar, som Oden i sin ungdom fick en dryck därav.

Men det inträffade en dag, att uppe i Svitiod det kalla, som var Ivaldes rike, upptäcktes i skogen, ej långt från hans egen borg, en källa, kallad Byrger. Dess källsprång måtte haft någon gemenskap med Mimers, ty ehuru hon ej förlänade visdom, skänkte hon dock diktkonst och glädje. Ivalde hemlighöll upptäckten och skickade två av sina yngsta barn, flickan Bil och gossen Hjuke, med ett kar till Byrger, för att ösa och hemföra dess mjöd.

Men barnen återkommo icke. Månen hade gått upp när de voro vid källan, och månguden såg dem, när de öste mjödet. Han och Ivalde voro icke vänner. Ivalde hade i urtiden bortfört en av mångudens döttrar, Hildegun, och utan hennes faders samtycke gift sig med henne.

Månguden straffade nu dotterrovet med att taga till sig Bil och Hjuke, när de bärande det mjödfyllda karet, voro på väg till hemmet. Mjödet tog han även. Barnen behandlade han med ömhet, de voro hans dotterbarn och Bil fick en asynjas värdighet.

Det tagna mjödet förvarades i månens skeppsliknande silvervagn och asarna underrättades om fyndet. Det måtte haft den egenskapen, att det föga minskade, när man drack därav. Oden inbjöds att njuta av mjödet och kom ofta dit efter förrättat dagsvärv, när månens vagn sakta sjönk ned mot västerns rand.

Sittande där, mottog Oden ur Bils hand, i gyllene bägare, den härliga drycken, medan lufthavets svala böljor susade över och under honom. Även Brage inbjöds dit och fick där dricka den saft, som gjort honom till skald, vältalare och visdomsman.

Ivalde blev högligen förbittrad över den förlust han gjort. Att månguden tagit de båda barnen till sig kunde betraktas som en rättvis vedergällning, men att han berövat honom mjödet, denna ypperliga skatt, det fyllde honom med begär efter hämnd.

När månens vagn sjunkit djupt under jordens västra rand, går dess väg tvärs igenom underjorden, hän mot öster, till de hästdörrar genom vilka den sedan far upp igen på himlen. Ivalde, vaktposten mot Nifelheims rimtursar, kunde från sin högtbelägna borg se månen varje dygn färdas denna väg. Han planlade ett bakhåll för den, överföll den och rövade dess mjödförråd. Sin plikt som vaktpost övergav han och svek därmed den ed han svurit gudarna.

För att mjödet icke åter skulle falla i deras händer, skyndade han att föra det ned till eldjätten Fjalar, att förvaras i den innersta av hans bergsalar. Det blev överenskommet, att Ivalde skulle gifta sig med Fjalars dotter Gunnlöd och att de skulle äga mjödet tillsammans. Ivalde hade därmed för alltid gjort sig till gudafiende. Han lämnade Fjalar för att sluta förbund med Jotunheims jättar, men skulle på fastställd dag återkomma och fira bröllopet med Gunnlöd.

Dock är Oden icke obekant med vad som föregår i mörkret, där nere i Fjalars rike. Hans korpar Hugin och Munin flyga dagligen över underjorden, och de se ej endast vad som händer i dess sköna och ljusa ängder, de utspana även vad som sker i de dunkla djupdalar, som behärskas av Fjalar.

Där äro korparna utsatta för faror och Oden fruktar att det kan gå dem illa, men hittills har deras klokhet skyddat dem. Varje afton ha de återkommit till Valhall, satt sig på asafaderns axlar och mält i hans öra vad de utforskat. Det var genom dem som Oden fick veta var Ivalde dolt mjödet, och när hans bröllop med Gunnlöd skulle stå.

Det bor dagskygga dvärgar i Fjalars land, som förrätta trältjänst åt honom och hans släkt. En av dem var Fjalars dörrvaktare. Han lovade att vara Oden till hjälp i det äventyr, som han nu gick att fresta.

Dagen kom, då Ivalde skulle fira sitt bröllop med Gunnlöd. Fjalars fränder voro samlade i hans upplysta salar, och gäster hörande till rimtursarnas släkt hade kommit dit från Jotunheim. En gyllene stol var för den väntade brudgummen framsatt mitt emot Fjalars högsäte vid dryckesbordet. Bröllopsfesten skulle också vara en förbundsfest mellan Ivalde och de gudafientliga makterna.

Det rådde stor fröjd bland dessa och de tyckte sig hava ljusa utsikter till att nu kunna störta asarna och ödelägga Midgård. Vakten, som gudarna uppställt vid Vergelmer var övergiven, och Ivalde var en väldig kämpe, väl ägnad att föra Jotunheims skaror till kamp. Han var känd som den yppersta av alla spjutkämpar, lika ryktbar för den idrotten, som hans son Valand var för sin smideskonst och hans andre son Egil för sin skicklighet som bågskytt och skidlöpare.

Brudgummen kom i god tid. Upp slogos dörrarna, som skilde den starka belysningen i eldjättens salar från mörkret, som ruvar över hans dalars djup, och in trädde den ståtlige Ivalde och hälsades och fördes till sin gyllene stol.

Men hedersgästen var icke den han såg ut att vara. Han var Oden, som iklätt sig Ivaldes skepnad och stigit ned i Fjalars dystra avgrunder. Han hade icke svårt att finna vägen genom mörkret, ty han hade till ledsagare Heimdall, som ser hundra raster framför sig genom den svartaste natt.

Heimdall medförde sin eldborr, som har blixtens borrande och klyvande kraft, när dess ägare sätter den mot bergets grund. När de hunnit fram till Fjalars borg, skildes gudarna åt och Heimdall steg upp på borgens tak. Hans öra, som kan höra gräset växa, kunde också höra allt, som föregick där nere. Den dagskygge salväktaren stod utanför fjälldörrarna, såg genom mörkret Oden komma och öppnade för honom.

Där inne firades sedan en munter fest. Brudgummen var gladlynt och ordrik, och aldrig hade gästerna hört en man, som lade sina ord så väl och hade att förtälja så mycket som var värt att lyssna till. Men det gällde för Oden på samma gång att yttra sig med mycken varsamhet, ty ett oförsiktigt ord var farligt och hans huvud stod på spel.

Varsamhet var till en början icke så svår att iakttaga, men det blev svårare sedan. Under festens fortgång blev, brudgummen till ära, hans dryckeshorn iskänkt med den dyrbara saften ur Byrgers källa. Hornet räcktes honom av bruden, Gunnlöd, som var en vacker och älsklig jättemö.

Sedan skreds till vigseln, och på den heliga ringen svuro Oden och Gunnlöd varandra trohetens ed. Den glada festen fortsattes, och hornen fylldes flitigt, isynnerhet brudgummens. Ivalde var känd, ej allena som den ypperste spjutkämpen, utan ock som en dryckeskämpe, jämngod med Rungner och i den idrotten kommande närmast Tor.

För att i allo uppföra sig som Ivalde måste Oden för den skull dricka mycket mer än han ville. Besinningstjuvens häger, som stjäl förstånd och sans, svävade över hans dryck, och han blev, efter vad han själv omtalat, »drucken, mycket drucken hos Fjalars».

Då var det icke gott att väga sina ord, och över Odens läppar kommo nu sådana, som de mindre druckna bland gästerna funno besynnerliga, för att vara yttrade av Ivalde, och som fram på natten, när de efter festens slut övervägde dem, ingåvo dem misstankar.

Gillet avslutades, och Oden och Gunnlöd begåvo sig till brudgemaket, varifrån en gång gick, genom fjället, till Byrgermjödets förvaringsrum. Gunnlöd visade Oden denna skattkammare, och Heimdall som lyssnade där ovanför och hörde vad de sade, satte eldborren till dess tak.

Gunnlöd hade givit sin make hela sitt hjärta och tagit på heligt allvar den trohet hon honom svurit. Oden yppade sig för henne och slöt den hängivna i sin famn. Med hennes hjälp stod han nu vid sitt mål och var i besittning av mjödet. Heimdalls eldborr öppnade honom en hålväg upp igenom berget, men utan strid kom han ej därifrån. Hans ovarsamma ord hade burit frukt och en broder till Gunnlöd hade hållits vaken av de tankar, som de orden väckt hos honom.

Han kom, då allt var färdigt till flykt, in i bergkammaren, där Oden och Gunnlöd voro. Oden måste därvid kämpa och fälla honom, men allt det övriga som skedde därinne, är numera höljt i dunkel. Själv har Oden sagt, att utan Gunnlöds bistånd hade han aldrig kommit ut ur jättegården. Nu kom han ut, och i örnhamn flög han med Byrgers mjöd upp genom gången, som Heimdalls eldborr öppnat, ur Fjalars skumma värld genom ljusa rymder till det skimrande Asgård.

Men Gunnlöd, den goda kvinnan, satt där nere och grät över sin fallne broder och över förlusten av den make hon givit sitt trogna hjärta. Aldrig talade Oden sedan om Gunnlöd utan i tillgivna, tacksamma och självförebrående ord. Men över den lyckligt utförda bragden gladde sig hans håg.

Han skänkte av det vunna mjödet till gudar och människor. De barn, som komma till världen för att varda visdomsmän och skalder, få, innan de inträda i jordelivet, smaka det, och de bära det sedan inom sig som en källa, varur ingivelsen till ädla, hugstärkande, andelivande sånger kommer. Från Byrgers mjöd stammar i Midgård den skaldekonst, som livar till hjältegärningar och ger tröst åt sorgen.

Ivalde, den rätte brudgummen, kom icke långt efter Oden till Fjalars borg. Men in kom han aldrig. Då den salvaktande dvärgen såg den anländande mannen, sprang han emot honom och sade, att Oden var därinne. Ivalde tyckte sig se, att ingången till berget stod öppen, ty ljus strömmade där emot honom. Dit skyndade han nu, men föll i ett av dvärgen lagt försåt och blev aldrig synlig mer. Några säga att han krossades under stenblock, som nedvräktes från berget.

 

Domen över Valands konstverk.

Dagen var nu inne, då gudarna skulle avkunna dom i målet mellan Sindre och Loke. Den egentliga frågan var den, om Loke tappat vadet och förbrutit sitt huvud till Sindre eller icke. Också hade Sindres broder Brock infunnit sig i god tid på gudarnas tingsplats för att där på stället taga Lokes huvud, ifall domen tillstadde det. Loke var icke älskad av Mimer och hans underjordskonstnärer. De visste, att han åsyftade gudarnas fall, världsträdets förhärjande och världens undergång. Domen måste stödja sig på en oväldig och sakkunnig jämförelse mellan Sindres konstverk och Valands. Var Valands bättre än Sindres, så hade Loke vunnit vadet, i motsatt fall hade han tappat det.

Brock var en vältalig sakförare för sin broders verk. Men varken Valand eller någon av de andra Ivaldesönerna hade infunnit sig på tinget. De för sin del hade ju icke ingått något vad. De hade aldrig tänkt på att tävla med Sindre eller att låta en dom avkunnas över de klenoder, som de av vördnad och vänskap skänkt till asarna.

Gudarnas dom blev den, att även om Valands smiden voro förträffliga, voro dock Sindres än mer värderika, särdeles för järnhammarens skull, som blivit prövad i Tors strid med Rungner och befunnits så ypperlig. Brock ville nu taga Lokes huvud. Loke erkände, att han förbrutit det, men han bad domstolens beakta, att vadet gällde huvudet allena. Han hade aldrig lovat, att Sindre eller hans ombud finge skada halsen. Denna var Lokes egendom, och över den hade ingen annan än han själv rätt. Ej heller hade Brock rättighet att fördärva huvudet, utan blott att »taga» det.

Brock invände, att han icke kunde taga huvudet, utan att halsen skadades. Loke genmälde, att det skulle han ha tänkt på när vadet ingicks, nu var det för sent. Gudarna hade att döma även i denna sak, och de dömde så, att eftersom Loke icke satt sin hals i vad, så hade Brock ingen rätt över den.

»Med hans huvud står det mig likväl fritt att göra vad jag vill, om jag blott icke fördärvar det», sade Brock förbittrad, »och det bästa jag med det kan göra är att täppa det gap, varifrån lögn och smädelse flyta.» Brock tog upp en kniv och en tråd och ville sticka hål på Lokes läppar för att sy ihop hans mun.

Men Loke förstod att göra sig så pass hård, att kniven icke bet. Då ropade Brock på Sindres syl. Och som ett bevis på vilka utomordentliga konstverk Sindres verktyg voro, kom sylen genast från hans underjordssmedja till Asgård och stannade i Brocks hand. Brock hopsydde Lokes läppar och gick bort, dock föga glad åt ärendets utgång. Lokes läppar vordo snart åter fria, men ärren efter Sindres syl gingo aldrig bort. Munnen fick det fula utseende, som anstår en försmädares, och Lokes fagra utseende var från den dagen skämt.

Domen över Ivaldesönernas smiden blev inom kort bekant i alla världar och uppfyllde Ivaldesönernas fiender med skadeglädje. Men Sindre själv kände väl ingen glädje över sin seger. Han var bedragen på segerpriset, och han ansåg, att domen skulle hava farliga följder, ty Valands lynne och Valands krafter kände han från den tid, när denne gjorde sina lärospån i Sindres smedja.


                 Försöken att försona Valand. Ivaldesönernas flykt.

Fröj vistades hos sin fosterfader Valand, när de båda underrättelserna kommo till Ivaldesönerna; att Oden vållat deras faders död och att Valands smiden blivit jämförda med Sindres och underkända. Valand och Egil möttes och rådgjorde, men sade ingenting till andra. Ej heller begärde de av Oden böter för sin faders död.

Valand var, som vanligt vänlig mot sin fosterson och dolde de onda nyheterna för honom. Men de guldsydda, praktfulla bonaderna i brödernas salar nedtogos, och bland guldsmycken och vapen, som glänst på deras väggar, saknades efter hand de bästa. Deras förut fyllda klenodkamrar tömdes. Efteråt fick man veta, vart de blivit flyttade.

De, som icke äro återfunna i en senare tid, ligga ännu gömda i jordhålor och bergsalar, där de ruvas av drakar, eller nedsänkta i djupa flodbäddar, där de vaktas av vättar, som hålla till i närbelägna åklippor eller strandåsar.

Gudarna började övertänka, att Ivaldes söner hade skäl till missnöje med dem. Njord, vars son var i Valands vård och våld, blev orolig. Han samrådde med Oden om vad borde göras, och de fattade det beslutet, att Valand skulle hedras med ett till gudarna knutet släktskapsband.

Njord skulle begära hans dotter Skade till äkta, och Skade upphöjas till asynja. På detta sätt ville gudarna gottgöra den dom, som blivit fälld över Valands smiden, och visa huru högt de värderade honom. För Ivalde ville gudarna förmodligen giva böter, ehuru han brutit sin ed till dem och själv vållat sin förtjänta undergång.

Njord skickade ett sändebud, valt bland vaner, som lydde under honom, till Valand. Dennes borg är belägen på hans odalmark, Trymheim, som är ett berglandskap i Svitiod det kalla. Sändemännen skulle frambära Njords friareärende, men de återkommo ej och troligt är, att Valand dödade dem.

 

Medan man väntade på dem, beslöt Oden att göra en utfärd till Trymheim för att se huru landet låg. Han åtföljdes av Höner och Loke. Besöket skulle göras i all enkelhet och utan att väcka uppseende i världen. Oden iklädde sig icke gyllene rustning, utan han och hans ledsagare klädde sig enligt vanliga färdmäns skick och underkastade sig sådanas villkor.

Så kommo de till Trymheim och här vandrade de länge i villsamma dalar utan att finna vägen till Valands borg. Denne, som hade ett skarpare spejareöga på gudarna än de på honom, var lika stor trollkarl som han var konstnär och lika hemma i Gullveigs runor som i Heimdalls.

Han ställde det så, att de tre gudarna färdades åt många håll, blott icke åt det rätta. På ett ställe hade han planlagt ett försåt, och dit styrde han färdmännens gång. Det var vid en källa i en ekbevuxen dal, där det såg inbjudande ut att vila. Där hade han nedlagt ett trolskt verktyg, som han smitt och som liknade en vanlig stör eller stång.

Färdemännen voro trötta och Loke alldeles uppgiven av hunger. Valand, för vars skull han måste vandra så här och svälta, önskade han i alla onda vättars våld. Så kom man till en dalöppning. Därifrån hördes klangen av en pingla, en sådan som skällkor och lockrenar bära.

När vandrarna kommo in i dalen, sågo de det behagliga stället vid källan och ej långt därifrån en betande renhjord. Pinglan, som klingat angenämt i deras öron, bars av en fet renoxe, som gick där strax bredvid. Det var en av Valands hjordar, och hans dotter Skade, den skidlöpande och pilslungande disen, torde nyss varit där och drivit hjorden ned i dalen till stället, där den nu betade.

Loke föreslog, att man skulle vila sig här och äta sig mätt. Renoxen fångade han utan svårighet och slaktade. En eld antändes för köttets tillredande. Detta blev buret över elden, men när det borde varit färdigt, hade det icke blivit mört alls, och det föreföll, som om elden ej hade någon verkan på det.

Medan gudarna undrande talade härom, kom en örn och slog ned i ett träd där bredvid. Örnen hade ett ovanligt stort och majestätiskt utseende, och ögonen, som lyste ur hammen, hade icke djurets blick. Gudarna gissade genast vem han var. Det var känt, att Valand, som gjort svaneskrudar åt växtlighetsdiserna, hade gjort en örnham åt sig sjäv.

Oden hälsade honom med ord, som angåvo, att gudarna erkände sig stå i tacksamhetsförbindelse till honom. »Du, som gömmer dig i fjäderskruden», sade han, »är konstnären, som gudarna hava att tacka för många smiden.» Han berättade därefter om den underliga tilldragelse de nu bevittnade, att elden, varmed maten tillreddes, likasom förlorat sin kraft, och sporde den mångvise Valand, huru detta skulle förklaras.

 

Valand gav sin faders baneman icke ett enda ord till svar. Han vände sig i stället till Höner och sade: »blås i elden, och den återfår sin kraft, om ni tillerkänner mig min fulla andel i den helga måltiden». Höner blåste, och tillredningen var nu genast färdig.

Oden bjöd Valand att taga plats ibland dem och tillsade Loke att dela köttet i fyra delar och framlägga en del åt dem var. Valand flög ned, men lade icke bort fjäderskruden, såsom väl Oden väntat. Loke gjorde delningen, men torde varit harmsen över att han, som fått värdigheten av asagud, skulle betjäna en, som endast hade alfbörd.

Då Loke delat, tog Valand alla fyra delarna och flög upp i trädets nedersta gren, där han i de hungrande asarnas åsyn åt med örnens stolta later och glupska matlust.

Han hade i själva verket ingenting förtärt, alltsedan han erfor sin faders död och den smädliga domen över sina verk. Den fulla andel, som tillkom honom i måltiden, var hela renoxen, ty denne var tagen ur hans hjord. Han hade icke fordrat mer än som tillkom honom, då han ej gjort sig till värd på stället.

Nu blev Loke ursinnig, och vreden gav honom ett mod, som han annars icke ägde. Han tog stören, som låg bredvid honom, och gav örnen ett slag över ryggen. Stören stannade med sin övre ände hos örnen, och Loke kunde icke få den lös. Då ville han släppa den, men hans händer voro som fastlödda.

I nästa ögonblick hävde örnen sina vingar och lyfte sig i rymden, medförande stören och den sprattlande Loke. Örnen flög hän över skogen och upp mot fjällsidan och försvann med sitt byte ur de häpna gudarnas åsyn.

Örnen valde sin kosa så, att Loke slängdes mot trädtoppar och klippor. Loke ville bedja om förskoning, men kunde endast skrika. Han gjorde sig så tung som möjligt, men Valand flög likväl med honom en lång sträcka, innan han tröttnade och sänkte sig till marken med honom.

Där låg nu Loke och kröp vid hans fötter och bad om nåd. Valand sade, att han skulle skona honom på ett enda villkor: att Loke svor den ed, som förestavades honom, innebärande att han skulle föra Idun ut ur Asgård och till Valand.

Loke var en edsbrytare till naturen och brydde sig ej oftare om sina löften och bedyranden än det föll honom själv i smaken. Den förfärliga ed, som Valand avtvang honom, var dock sådan, att han aldrig skulle våga bryta den.

Idun var i Asgård strängt bevakad, då asarnas läkedom mot tidens inverkan var kraftig endast i hennes händer. Det kunde därför dröja länge, innan tillfälle erbjöd sig, men Loke försäkrade, att vid första läglighet skulle eden uppfyllas.

Det förmäles icke vad han efter sin återkomst till Oden och Höner hade att förtälja. Men var han sig den gången lik, sökte han nog intala dem, att han frivilligt höll i stören och hade haft en svår dust med Valand och slutligen lyckats driva honom på flykten.

 

Så avlöpte Odens besök i Trymheim. Han hade i Asgård intet gott att omtala från färden. Njord beslöt då att själv begiva sig dit. Balder och Had erbjödo sig att följa honom. De väpnade sig, satte sig i sadel och redo dit. Resans ändamål var dock icke strid, utan försoning.

Fördenskull ville Njord icke ledsagas av Tor eller Tyr eller någon annan av de asar, som ha den vanan att slå hastigt till. Had var visserligen häftig till lynnet i sina första ungdomsdagar, men hade nu länge under Balders ledning visat sig fridsam och räknades till de gudar, som kallades fredsdomare, bland vilka Balder var främst.

De tre gudarna kommo till Valands borg, men funno den tom. De redo då hän emot Egils vid Elivågor. Med förvåning märkte de, att här och där på avstånd Jotunheimsvarelser framskymtade. Hitintills hade jättarna aldrig kommit över Elivågor fram till kusten av Midgård. Men Ivaldesönernas vakt vid dessa vatten hade nu upphört.

Det tillät att jättarna kunde komma, så många de ville, inpå den mark, som asarna skapat åt människosläktet. Njord och hans ledsagare påskyndade sin ritt och fingo syn på den de sökte: Valand. Han var åtföljd av Egil och den tredje brodern, Slagfinn, och de voro på väg till Jotunheim. De tre bröderna stannade, när de sågo gudarna komma, och Valand ropade »Vad viljen I?»

Njord svarade »försoning med min sons vårdare och fosterfader, med gudarnas vän och smyckeskänkare.» Valands stämma hördes genmäla »Ingen försoning, utan hämnd!»

»Var är Fröj, din fosterson?» frågade Njord. - »Utlämnad till jättarna.» - »Ve dig, som sviker heliga löften!» - »Ve eder själva, I orättfärdige domare, I odugliga gudar!» svarade Valand.

»Varje ord är här spillt», ropade Had, »vapnen måste tala. I förrädiska söner av Ivalde, vågen I hålla stånd och strida?»

Då trädde Egil fram och utmanade Njord. »Du lågättade, du träl! »ropade Had, »vågar du utmana en av Asgårds yppersta?»

 

Had grep sin båge, lade pil på strängen och siktade på Egil. Men denne hade kommit honom i förväg. Ryktbara äro Egils tre pilar, smidda av honom med Valands hjälp: de ha den egenskapen att de återkomma till sitt koger.

Egils förste pil susade mot Hads bågsträng och sönderskar den vid övre fästet. Sin andra pil riktade han så, att den, medan Had fastknöt sin bågsträng, gick mellan hans krökta fingrar och handloven. Hans tredje bortsköt Hads till strängen lagda pil.

Nu visade sig bakom Ivaldesönerna en mängd av deras nya förbundsvänner, en skara av de ohyggliga jättar, som höra till Beles stam och vilkas huvuden likna hundars. Det var till dem Fröj utlämnats av Valand.

De kommo i dimmor och töcken, som förmörkade nejden och Ivaldesönerna flyktade in i töcknet. Gudarna insågo, att deras ärende var gagnlöst. De redo sorgsna tillbaka till Asgård. Men innan Ivaldesönerna fortsatte sin väg, hade de lagt sina händer på en av Egils pilar, och Valand svor »Det är min ed, att när jag ödelagt asarnas värld och skapat en bättre, skall ingen heta träl och ingen hånas som lågättad.»

 

Den första fimbulvintern. Barnen i odödlighetsängden.

Valands hämdesvärd.

Efter Ivaldesönernas ankomst till Jotunheim började den förste fimbulvintern. Den andra kommer kort före världsförstörelsen. Långt bakom den yttersta bygden i Jotunheim, i den mest avlägsna Norden, nära jordskivans rand och invid Amsvartners hav, över vilket evigt mörker ruvar, ligger ett land, till vilket Ivaldesönerna ställde sin kosa.

Mellan isjökeltäckta fjäll ligger dalar, bevuxna med träd av det slag, som trives i den ryktbara Järnskogens mörker och köld. Svarta avgrunder med okänt djup gapa där. I en av dem är en hålväg, som leder ned till Nifelheim i underjorden. Här, i ett dalstråk, som kallas Ulvdalarna, byggde sig Valand och hans bröder hus och smedja. Här kände de sig trygga mot varje angrepp, och vad de här gjorde kunde icke ses från Asgårds utsiktstorn Lidskjalf.

Valand hade två ändamål att vinna med sin vistelse i detta ogästvänliga land. Han var kunnig som Gullveig, och mer än hon, i trolldomens alla hemligheter och var herre över alla dess krafter, fastän han ditintills ej velat använda dem. Nu skulle han bruka dem för att sända frost och stormar över världen och göra Midgård obeboeligt. Det var hans ena uppsåt. Hans andra var att smida ett svärd, vari han ville nedlägga hela sin konst, ett oemotståndligt svärd, som skulle bringa den av Sindre smidda hammaren på skam, fälla Tor och tillintetgöra Asgårds makt.

Egil och Slagfinn gingo på skidor och jagade de vilda djur, som mäkta leva i denna trakt. Valand sysslade hela dagen med sina trolldomsredskap och sitt smide. När icke hammarslagen från smedjan genljödo mot det dystra dalstråkets fjäll, hördes Valands trollsång ljuda, en underlig, dämpad hemsk sång, som fyllde själva vilddjurens hjärtan med ångest och mer än den värsta
frostnatt kom dem att skälva av köld under sina pälsar.

Då stod Valand på en klippa med ansiktet riktat mot söder och skakade ett skynke liknande ett segel, eller spridde han aska i luften, eller förehade andra konster. Då mörknade luften framför honom av frostdimmor, som förtätade sig till jättemoln och drevo fram över Jotunheim och Elivågor till Midgård, över vars fält de urladdade sig i snöstormar, hagelskurar och ödeläggande virvelvindar.

Hans trollsång trängde ned till Nifelheim i underjorden och grep med yrsel de nio jättekvinnorna, som kringvrida världskvarnen och stjärnehimlen. Två starka tursmöar, Fenja och Menja, sällade sig till dem och satte kvarnen i en rasande fart, så att jordens alla djup bävade.

Ur kvarnstenen sprungo klippstycken, som kastades högt upp ur havet, jordens berg sprutade eld och rök, kvarnens stomme rubbades och stjärnehimlen fick den sneda ställning den allt sedan har. Valands trollsång trängde ända till Asgård och fyllde rymderna med skräck.

Mödosamt banade sig solvagnens och den tidmätande månens strålar väg genom de töckenfyllda djupen ned till jorden. Oden lyssnade från Lidskjalf och förnam, att sången kom från den yttersta Norden, där himlens rand och jordens närma sig varandra.

Han sände sina kloka korpar dit att speja. Men deras vingars senor slappnade, deras blod stelnade, deras iakttagelseförmåga mattades, och de måste vända om och hade icket att förmäla. Oden sände Heimdall till Urd för att spörja, vad som förestod världen och gudarna. Hon grät och nekade att svara.

Knappt en dag förgick under många år, då icke Valand, till omväxling med arbetet i sin smedja, sjöng någon stund sin förfärliga galdersång. Den trängde genom jorden och tärde på dess safter. År efter år sköto åkrarna i Midgård kortare strån och tunnare ax, och vad som återstod att skörda härjades allt oftare av järnnätternas frost. Människorna blotade förgäves till gudarna och började tvivla på deras makt. Till och med i Urds och Mimers heliga källor minskades safterna under dessa år, världsträdets nordliga grenar blevo allt tommare på knopp och blad.

 

Men så var ju också Fröj, årsväxtens gud, i jättevåld. Snart därefter även Fröja, kärlekens och fruktsamhetens gudinna. Snart därefter även Idun med sina ungdomsbevarande äpplen. Gudarna slogos med förskräckelse, när de saknade Fröja. De sammanträdde på sin tingstad och överlade om vem som förrått henne åt jättarna. De upptäckte den brottsliga, en jättemö som Fröja upptagit i sin hovstat. De gjorde ännu en upptäckt, den förrädiska jättemön var den pånyttfödda Gullveig.

Tor slog henne då med sin hammare till döds, häxans lik hölls än en gång över lågorna. Men även denna gång blev hennes hjärta endast halvsvett, och Loke letande efter det i askan, fann och slukade det. Han födde därefter till världen den ulv, som heter Fenrer och är årsbarn med den förste fimbulvintern.

Ej mindre grepos gudarna av förfäran, när de funno att Idun var försvunnen ur Asgård. Loke hade hållit den ed han svor Valand och bortlockat henne därifrån. »Du är Ivaldes dotter», hade han sagt, »och har blodshämnd att utkräva av Oden. Vill du tjäna din faders baneman? Flyg till dina bröder och var hos dem! Det är din plikt.»

Tre svanar kommo en morgon till Ulvdalarna och sågos av bröderna simma i ett vatten i närheten av deras boning. En av dem var Idun. Den andra var också en Ivaldedotter, Auda. Den tredje var Siv, hon med de gyllene lockarna, en växtlighetsdis även hon.

Siv kom till Egil för att vara hans hjälp och tröst, ty hans maka Groa, hennes syster, kunde icke komma. Hon var fånge hos en Midgårdshjälte vid namn Halfdan. Auda lade sitt huvud till Slagfinns bröst, och Idun slog sina armar om Valands vita hals.

Sålunda voro nu även dessa växtlighetsdiser, de som smyckat Midgårds ängar med blomster, försvunna för gudarna. Disernas håg var förvandlad, de önskade Ivaldesönernas seger, Midgårds förstörelse och Asgårds undergång.

Valands smedja var nu en verkstad för trollredskap. Där hängde ett långt rep av lindbast, i vilket knutar voro gjorda på jämna avstånd. I var och en av dem var en stormvind bunden. För varje vecka som gick, upplöste han en knut och gjorde den bundna vinden lös och sände den med sin galdersång söderut, mättad med snömoln och hagel.

Valand hade av guld smitt en armring, liknande den av Sindre smidda ringen Draupner däruti, att andra ringar, ehuru ej så många, droppade ut ur den. Ur Valands kom en ring varje vecka. Även de ringarna voro trollredskap och hade formen av ormar. För varje på repet upplöst knut knöt Valand dit en ormring. På detta sätt räknade han de veckor han tillbringade i Ulfdalarna, och han hade räknat ut, att när alla knutarna på repet voro upplösta, skulle Midgård vara förvandlat till en istäckt, människotom öken.

Dagligen smidde Valand på hämndesvärdet och Gambantein är det svärdets namn. Han härdade dess klinga i vatten från alla älvar, som flyta genom Nifelheim med etterfyllda böljor. Han hamrade hämnd och hat, ve och ofärd in i hennes gry, han slipade den giftiga eggen vass som vaferlågan, fejade hennes yta med solens glans och ristade i henne ondskans runor.

Svärdets guldfäste var ett underverk av skönhet. Smidet dolde sin fördärvlighet i ögontjusande fägring. Och likväl syntes det aldrig bliva färdigt. Varje dag fann Valand något nytt att göra på det. År efter år förled, men han fortfor att fullkomna det.

 

Mimer, väktaren vid underjordens vishetsbrunn, såg att allt förskräckligare lidanden skulle hemsöka människosläktet. Detta försämrades också ständigt till tänkesätt och seder genom de av Gullveig spridda runorna. Mimer ville icke, att Asks och Emblas ättlingar skulle bliva fördärvade genom nöd och synd. Visdomskällans mjöd hade givit honom syner i en avlägsen framtid, efter denna tidsålders slut, och åt den framtiden ville han spara ett ofördärvat människopar.

Två oskyldiga och väna barn, Leiftraser och Liv, uppsökte han i Midgård och tog dem med sig till sitt underjordsrike. Där hade han i morgonrodnadens land planterat en härlig lund och i den lunden låtit uppbygga en praktfull sal. Hans sju äldsta söner - Sindre och de sex andra - som med honom vårda världsträdets mellersta rot, smyckade salen och omgåvo den med en mur och satte in i muren en port, lika konstrik som Asgårdsporten.

Inom den muren kommer aldrig sorg och lidanden, aldrig lyte och sjukdom, aldrig ålderdom och död. Salen heter Breidablik. Delling, morgonrodnadsalfen, är dess väktare. Barnen därinne näras med den kraftförlänande honungsdagg, som faller från Yggdrasils nedersta lövvalv i Mimers och Urds dalar.

 

Balders död.

Stora voro de förluster Asgard lidit och stora de faror, som hotade livet i Midgård, sedan Fröj och Fröja, Idun och de andra växtlighetsdiserna kommit till Jotunheim, och sedan naturmästarna, Ivaldes söner, blivit gudarnas fiender. Men ännu hyste Oden hopp om räddning. Balder, solens gud och godhetens och rättfärdighetens främjare, var dock ännu i Asgård och höll sin välsignelserika hand över vad gott som fanns bland människorna och sin strålande sköld till skydd mot skapelsens förhärjare.

Balder hade nästan alltid Had i sin närhet. De voro länge oskiljaktiga vänner, och Balders mildhet verkade lugnande på Hads svallande lynne. Om Had förtäljes, att han som gosse var obetänksam, självsvåldig och okynnig. Då han därjämte gärna höll sig i Lokes sällskap, fann Oden det bäst att skicka honom från Asgård för att uppfostras av Mimer.

Denne åtog sig fosterfaderns plikter mot den vackre och med rika anlag utrustade asasonen. Gossen var läraktig och blev skicklig i skaldskap, sång, smideskonst och många idrotter, och han blomstrade upp och fick ovanliga kroppskrafter.

Men hans obetänksamhet och häftighet voro icke lätta att bota. Okynnig visade han sig i synnerhet, när han var i smedjan. En gång, när Sindre hade givit honom en tillrättavisning, tog pojken Draupners frejdade smed i håret och drog honom på det sättet ut över tröskeln. Vid ett annat tillfälle, när han tillsades att smida och icke ville det, slog han med släggan ett slag i städet, så att det flög i flisor.

Men Mimers visdom lyckades efter hand att tämja hans uppbrusande lynne, om än icke läka hans obetänksamhet. När fosterfadern återsänt honom till Asgård som en fager, hövisk och i många idrotter skicklig yngling, fick Oden honom mycket kär, och var han av alla sina fränder i Asgård väl mottagen.

Någon tid därefter blev Balder gift med mångudens dotter Nanna. Had skulle önskat att äga en maka lik henne, skön och älsklig och modig. Men av sig själv skulle Had aldrig kommit på den onda tanken att tillägna sig Nanna.


Han var en ivrig jägare och uppsökte gärna de skogar, som från Lidskjalf kunde skönjas långt i fjärran, för att jaga där och nedlägga vilddjur och drakar. Så hade han en morgon anlänt till den i det östliga Jotunheim belägna Järnskogen, i vars hemska inre ingen dödlig vågat intränga.

Ensam jagade han där hela dagen och förirrade sig, så att han ej fann någon återväg. Dimmor föllo och det liknade sig till en obehaglig natt. Då såg han ett ljussken, gick åt det hållet och fann en bergkammare, där en högvuxen och vacker kvinna satt.

Hon bjöd honom härbärge och räckte honom en trolldryck, som förvillade hans sans och åter uppväckte hans obetänksamhet och häftiga lidelser. Hon talade sedan om Nanna så, att hon tände upp hans omedvetna böjelse för henne i brännande låga. Han gav det löftet att taga henne från Balder och göra henne till sin egen hustru.

Trollkvinnan gav honom en brynja som pant på överenskommelsen dem emellan och såsom välbehövlig i den strid, vari hans beslut skulle försätta honom. Om morgonen, då han vaknade, voro trollkvinnan och bergkammaren försvunna, och Had såg sig ligga under öppen himmel.

Men brynjan som han fått, bevisade att nattens samtal var verklighet och ej en elak dröm. Han red ur skogen, så ångerfull över det skamliga löfte han givit, att han icke kunde återse Balder och Valhall, utan beslöt att begiva sig till Jotunheim och sälla sig till gudarnas fiender där för att, kämpande i deras led, söka infria sitt löfte.

Så bar han då till någon tid vapen mot sina egna fränder, emedan han gjort löftet att taga Nanna med våld från Balder. Men Balder besegrade honom med vapen först, men med godhet sist. Han återförde sin broder till Asgård, förlät, urskuldade och tröstade honom, ja lät honom förstå, att han själv, Balder, snart skulle dö. Med vem ville han då se Nanna hellre förenad än med Had?

I själva verket anade Balder, att han icke skulle leva länge, och det blev för asarna bekant, att bud om död visat sig för honom i drömmar. Även järtecken bådade, att ont hotade honom. Den trogne gångare, i vars sadel han gjorde färder över himmelen och skyddade solen och månen på deras vandringar i rymden, fick sin fot vrickad och kunde icke genom gudinnornas läkesånger, utan blott genom Oden botas.

Själv led Balder av utmattning i sina fötter. De bekymrade gudarna vände sig till världsträdets väktare, Urd och Mimer, för att få råd. Urd såg Balders fördolda öde, men yppade det icke, ej heller Mimer. Den ångestfulla Frigg kom då på tanken att med ed förplikta alla varelser och alla ting att icke skada Balder. Så älskad var han, att gudarna trodde, att ett försök därmed kunde göras.

Det finnes liv i allt, även i det som för oss synes livlöst. Det finnes en ordning, vari varje varelse och varje ting har sitt rum. Elden, vattnet och luften lyda sina härskare, stenarna, malmerna, örterna och djuren bilda samhällen och släkter.

Genom hela skapelsen spänner Urd trådarna av de lagar, som bjuda vördnad för det heliga. De oskyldiga tingen rysa för edsbrott. Endast bland de själar, som fått ett personligt öde, finnas trotsare av nornans stadgar, men för dem finnas också straff.

Så långt som gudarns välde var erkänt, ja än längre, svor alla skapelsens varelser och ting eden. Aldrig har godheten och rättfärdigheten haft en segerrikare dag än den, då den ädlaste av asar tillförsäkrades trygghet genom denna ed. Uttalad av alla himlens stjärnor och upprepad av luftens, havets och jordens innebyggare, av alla berg och dalar och av alla skogar och öknar. Ja, från Jotunheim, där jättarna sade sig vara alla gudars fiender, blott icke Balders. Ja, från själva Nifelheim där även farsoternas och sjukdomarnas andar med bleka läppar uttalade eden.

Bland de varelser, som avlagt eden fanns blott en, som icke ämnade hålla den och det var Loke. Han betraktade hela edsförpliktelsen med löje. Det fanns också andra varelser, som icke avlagt eden, nämligen Ivaldesönerna i Ulvdalarna. Men bland dem var Valand den ende, som skulle haft hjärta att skada Balder, ty hans hämndlystnad var omättlig.

Ting funnos också, till vilka edsförpliktelsen ej kommit. Dock kunde den forskande Loke ej få reda på mer än ett enda sådant, det var en späd mistel, en helig ört, som råkat att växa på ett träd i den oheliga Järnskogen. Ensam som den var och oskadlig till utseendet och fjärran från sin släkt, hade den blivit vid edsförpliktelsen förbigången.

Loke avskar misteln och begav sig med den på en långresa till de avlägsna Ulvdalarna. Han skulle knappast vågat en sådan färd, om icke skadeglädjen givit honom mod därtill. Med förvåning sågo Ivaldesönerna Loke inträda i Valands smedja. Han sade sitt ärende och bad Valand göra en pil av misteln, en sådan som Had plägade slöjda åt sig, och med den egenskapen att ofelbart döda, där den träffade. Valand gjorde det. Misteltein, såsom pilen kallas, blev Valands andra hämdevapen.


Sedan den stora edsförpliktelsen var gjord, var det en lek bland asarna att ute på idrottsvallen skjuta och kasta på Balder, emedan det icke skadade honom. Vid ett sådant tillfälle sköt Had med båge, utan att veta, att Loke lagt en pil i hans koger. Så kom Had att avskjuta Misteltein på Balder.

Pilen genomborrade honom och han föll död till marken. Den djupaste bestörtning grep alla gudarna. När de försökte tala, brusto de i gråt. Asafadern hade mist sin älskling, världsordningen panten för sitt bestånd, godheten sin förespråkare.

Så djupt nu asafadern tyngdes av sin egen förlust, sörjde han dock, såsom världens styresman anstod, än mer över världens. Han sadlade Sleipner och red ned i underjorden till Mimer och besvor honom att säga vad han visste. Skulle med Balder världen gå sin eviga undergång till mötes? Mimer sade blott, att självuppoffring kräves för den, som ville skåda ned i så djupa gåtor. Då rev Oden ut sitt ena öga och kastade det i visdomskällan. Det sjönk djupt och såg allt klarare, tills det såg Balder som den kommande världsålderns konung, i ett högsäte omgivet av lycksaliga människoskaror.

Då blev Oden lugn, men red från Mimer till Urd för att få lära något om denna världsålders slut. Urd svarade att han redan sett, vad som var honom nödigt att veta. Men Oden lade för hennes fötter sköna Valhallsklenoder och bad henne om de förutsägelser hon förnimmer ur sin källas brus och ur suset av Yggdrasils krona. Då sjöng hon en sång om denna världsålders sista tider, om Odens
undergång och död på slagfältet och om Ragnaröks lågor.

Asafadern lyssnade och förfärades icke av ödets dom över honom. Att glad gå sin bane till mötes, det hade han anbefallt människorna, och borde så göra själv, och att dö på en valplats anstod honom. Hans oroliga ande fann någon vila, sedan han fått veta att Balder, som var det bästa av honom, skulle återvända och styra en fullkomnad värld.

Gudarna togo den döde Balder och buro honom till Asgårds västra strand, där hans skepp Ringhorne låg förtöjt i lufthavet. På skeppet byggde de ett bål av stammar från Glasers guldlund. Oden bar i sin famn Balders lik och lade det på bålet. När Nanna såg detta, sjönk hon död till jorden med brustet hjärta. Oden lade henne bredvid hennes make.

När allt var färdigt och den heliga elden gniden till antändning signade Tor bålet med sin hammare. Från sin arm drog Oden ringen Draupner och lade den på Balders bröst, och man såg, att han lutade sig ned och viskade i den dödes öra. Vad han då sade, har han aldrig omtalat för gudar eller människor.

Det blåste en stark nordanvind från Järnskogen, en av dessa vindar, som Valand lösgjort och som i Midgård kom med köld och hagel. Bålet tändes, seglen hissades, Ringhorne drev ut i lufthavet, och asarna bidade på stranden, tills det av lågor omvärvda skeppet sjunkit ned bakom synranden.

Det förde Balder och Nanna till underjordens västra port. Här emottogos de döda och ledsagades över glänsande fält till Mimers odödlighetslund och borgen Breidablik, i morgonrodnadens land. Där väntades Balder och Nanna av Leiftraser och Liv, barnen som skola vistas i Mimers lund intill världsförnyelsen.

Salarna voro skrudade med bonader och guldklenoder. På bordet framför högsätena stod, betäckt med en sköld, en dryckesskål, vari de kraftgivande safterna från de tre underjordskällorna voro blandade. Det är den dryck, som räckes de saligen döda för att utplåna märkena av den jordiska döden och skänka dem förmåga att njuta salighetslivets rena glädje. Skölden avtogs, och de anländande välkomnades med »de skira krafternas dryck».

Balder och Nanna skall nu stanna i underjordens Breidablik intill den nya världsålderns ankomst. Liv och Leiftraser äro hos dem och uppfostras av dem till att bli fläckfria stamföräldrar till ett fläckfritt människosläkte.

Frigg grät bittra tårar över älsklingssonen, och då Oden vandrade mellan Asgårdsborgarna, var det honom svårt att nalkas Balders sal, där ej harpans toner klingade mer, där mjödhallen stod tom och genomsusad av vindarna.


Snart reste sig ett förskräckligt spörsmål genom Balders död för Hads pil. Att frändedråp borde hämnas av frände var en lag, som nornorna givit och asarna godkänt. Men huru skulle Balders död hämnas?  I Asgård voro alla övertygade om att Had icke hade velat sin broders död, och ingen sörjde det skedda djupare än han. Skulle den i sitt uppsåt oskyldige Had dräpas, blod av asafaderns blod än en gång utgjutas och den ene sonens död medföra den andres?

Ingen kunde råda till detta, ingen ville lyfta sin hand mot Had. Men icke ens gudarna äro i stånd att genomskåda varandras innersta bevekelsegrunder. I denna, såsom i alla liknande saker, var det deras domareplikt att icke blunda för gärningsmannens tidigare liv, utan spörja, om ej däri fanns något, som kunde varit en drivfjäder till gärningen.

Då Loke utsåg Balders baneman, hade han just haft detta i tanke. Asarna måste lägga vikt vid, att det fanns yttre grunder för att Had handlat med ond avsikt - Had hade ju en gång varit Balders fiende och efterfikat hans maka.

Rätten i sin stränghet kräde fördenskull, att broderdråparen skulle straffas med döden, eftersom böter i ett sådant fall som detta ej kunde givas. Ty vilka böter voro tillräckliga för dråpet på solens gud och rättfärdighetens herre? Nornans runor, som helga blodshämnden, äro icke ristade i hedens flygsand och måste åtlydas.

Men Oden kunde icke besluta sig för att kräva en sons död i vederlag för en annans. Då förde Urd honom bort från Asgård, till Rind, Billings solljusa dotter, och ingav honom en oemotståndlig kärlekslidelse till henne, för att hon med Oden skulle föda en son, som bleve Balders hämnare.

Bland de ofödda själarna var en redan av henne utkorad att bli son av Oden och att fullgöra detta kall, innan »han kammat sitt huvud och tvått sina händer». Innan han ännu visste, att han var Odens son och Hads broder, eller kunde göras tveksam av den sorg han måste förorsaka med sin gärning.

Men trollska makter hade bemäktigat sig Rinds sinne och gjort henne hård mot Odens böner och sin faders råd. Oden kunde upphäva den på Rind vilande trolldomen, men endast genom att begagna sig av trolldom själv, av Gullveigs sejdkonst och förbjudna runor. Detta gjorde asafadern - nyttjande, när framgång ej annorlunda kunde vinnas - ett klandervärt medel att komma till ett av rättvisan och ödet fordrat mål.

Rind födde med Oden en son, som kallas Vale. Hon födde honom tidigt, ty han slet otåligt i de band, som fängslade honom under modershjärtat, och han var endast ett dygn gammal, då han uppvuxit till en kämpe, som i tvekamp fällde Had.

Den döde Had steg ned till underjorden där Balder emottog honom. De finnas där nere tillsammans, och då världsförnyelsens dag kommer, skola de återvända och bo på Valhalls ängder.


 
Fimbulvinterns höjdpunkt. Folkutvandringen från Norden.

Sköld-Borgar och Halfdan.

Efter Balders död fanns det i Asgård ingen makt, som kunde hejda de av Valand utsända virvelvindarna, snöstormarna och hagelskurarna. Skillnaden mellan sommar och vinter försvann allt mer, och det såg ut, som om vintern skulle tillägna sig årets alla månader. Landet närmast söder om Elivågor, där Egils borg stod, blev täckt av jöklar och isfält, som sommarsolens strålar icke smälte.

De alfer, som bott där och varit Valands smidesbiträden och Egils och Tjalves stridsmän, utvandrade därifrån och begåvo sig till svearna. Jättar satte över Elivågor i båtar, sådana som Hymer ägde, och nybyggde de övergivna ängderna. De togo sina bostäder under de jökelhöljda bergens tak, deras svarta oxar och kor med guldhorn trivas gott, där Midgårds hjordar dör av hunger, ty de slicka, som Audumla, föda ur rimfrosten och uppkrafsa under dalgångarnas drivor närande mossa.

På den stora ö i det nordiska havet, vars sydligaste del är Aurvangalandet, bodde nu många folkstammar komna från Ask och Embla, alla talande samma tungomål och följande samma sedvänjor. Söder om svearna och nedemot Järnvallarna, som utgöra Aurvangalandets södra kust, bodde goter, daner, heruler, gepider, viniler, angler, saksare, tyringar, vandaler och andra stammar. Ditintills hade de alla levat i endräkt och ansett sig vara grenar på ett och samma folkträd. Så långt som de utbrett sig över Norden hade landet varit gott, vackert och skördegivande.

Men med fimbulvintern kom nöd över dem, främst över svearna som bodde nordligare än de andra. Fröj och Fröja främjade icke längre fruktbarhet och fruktsamhet. Växtlighetsdiserna skänkte icke längre av Yggdrasils befruktande honungsdagg åt åkrar och ängar. Jordarna avtogo, men björnarnas och ulvarnas skaror växte, och den värsta ulven, hungersnöden, öppnade sitt gap mot folket.

Då samlade sig alfer och sveahövdingar till möte vid Svarins hög, och allt sveafolket deltog i deras rådslag, och blev då beslutat att övergiva fädernas land och draga mot söder. Kunde man icke vinna bättre ängder med vänlig överenskommelse, skulle man taga dem med svärdet.

Och till strid kom det ofta, då nu svearna trängde ned mot goterna och dessa mot danerna, och dessa mot herulerna och de andra stammarna. Påträngandet från norr till söder blev för varje år starkare, ty för varje år erövrade fimbulvintern och de osmältbara isfälten allt större större område från det beboeliga landet.


Vid denna tid levde ännu och härskade i Aurvangalandet som hövding och domare Sköld-Borgar, sonen av Heimdall, vilken som barn kom till nämnda land med den heliga elden, de goda runorna, sädeskärven, verktygen och vapnen. Sköld-Borgar var nu gammal vorden. Under en lång och lovvärd styrelse hade han fått uppleva mycket.

Han erinrade sig från sin barndom och ungdom guldålderns lyckliga tider, fria från laster, strider, brott och nöd. Hans mannaår hade sett mänsklighetens kopparålder och släktenas försämring. På gamla dagar fick han uppleva fimbulvinterns inbrott och begynnelsen till en järnålder, varom han hört en förutsägelse vid sin sons födelse. Sonen hette Halfdan och var nu en yngling. Sköld-Borgars maka, Halfdans moder, hette Drott.

Om Halfdans födelse förtäljes, att den natt, då han kom till världen, rådde stark storm. »Heliga vatten nedstörtade från stormmolnen», som med väldiga dån utslungade korsande blixtar. Det var Tor, åskans gud, som överskyggde huset och gav sin närvaro tillkänna. Tor delade med Sköld-Borgar fadersrätten till den nyfödde, på samma sätt som Heimdall i de hem, som han i forntiden gästade. Därför gällde Halfdan för att vara Tors son och på samma gång Sköld-Borgars.

Natt låg ännu över Sköld-Borgars gård, när de tre ödesdiserna, Urd och hennes systrar, kommo dit och betraktade det nyfödda ädla barnet och igenkände i dess drag – vad redan Drott igenkänt – att det hade ej allenast en mänsklig fader, utan ock en gudomlig. Och de bestämde, att han skulle bliva den yppersta i sin ätt, den förnämste av hövdingar och bland de nordiska folken den förste med konunganamn.

De tvinnade hans ödes trådar starka, varpen i hans ödes väv redde de av guld och fäste dess ändar i öster och väster under »månens sal». I öster och väster skulle Halfdan utan svåra hinder utbreda sitt välde. Men åt norr kastade Urd en enda tråd. Hon visste, att från norr skulle komma fruktansvärda makter, i början oemotståndliga, för vilka Halfdan måste rygga.

Men Urd bad till den okända makt, vars ombud hon är, att den tråd hon åt norr kastat måtte evigt hålla. Därefter avlägsnade sig nornorna. Men Sköld-Borgar gick ut i den åskdigra natten, plockade på ängen en härlig blomma och satte den som en spira i barnets hand.


Följande dag sutto två korpar i trädet, som skuggade över Sköld-Borgars tak. Genom rököppningen i taket tittade de in i salen och sågo den nyfödde. Framsynta som korpar äro, föreföll det dem, som om gossen redan stod vapenrustad. »Ser du», sade den ene korpen till den andre, »han är blott en dag gammal, denne gudaättling, och ändå ser jag honom skrudad i brynja. Nu är fredens ålder slut, nu är vår tid inne. Vi och ulvarna ha länge hungrat, men ser du, hur vassa ögon den gossen har! Ja, vår tid har kommit. Vi skola trivas.»

Sköld-Borgar hade av sin fader Heimdall fått lära fågelspråket. Drott kände det även. De förstodo vad korpen sade, och det fyllde dem med ängslan och bekymmer för de kommande släktena. De tolkade det så, att stridsåldern hade med detta barn kommit i världen.

Sköld-Borgar hade en frände, som hette Hagal, hans närmaste vän. Till honom skickade han Halfdan att uppfostras. Hagal hade en son, som hette Hamal, jämnårig med Halfdan. Halfdan och Hamal lekte som gossar tillsammans, blevo tillsammans ynglingar och svuro varandra evig vänskap. De voro de skönaste människosöner i Midgård - i valkyriedräkt skulle de sett ut som valkyrior.

De voro varandra så lika, att det var svårt att säga, vem som var Halfdan eller Hamal. Men däruti skilde de sig, att Halfdan var ordrik och Hamal tystlåten, Halfdan snar att fatta beslut och utföra dem, Hamal eftertänksam och besinningsfull, men djärv även han i verkställande.

Halfdan hade stora snillegåvor. I de av Heimdall lärda heliga runorna blev han kunnigare än sin fader, och han blev forntidens störste skald, den ypperste i Midgård. Han var frikostig och älskade att strö guld omkring sig. Och när nu därtill kom, att han blev den starkaste hjälten bland alla sina samtida, så är ej att förvånas över, att han beundrades mer än de flesta och blev besjungen vida omkring. Den, hos vilken snille och skönhet, styrka och frikostighet äro förenade, han synes mången vara fullkomlig.

Sköld-Borgar, Halfdans fader, var dock i somligas ögon bättre än han, ty fadern älskade friden och strävade, mer än till något annat, till befästande av endräktens band. Halfdan älskade krig och äventyr och han var rätte mannen för den tid som kom. Friden var för alltid flyktad från Midgård. Den världsålder, som kallas »stormtid och ulvtid, yxtid och knivtid», hade inbrutit, och den skall fortgå till Ragnarök.

Halfdan förde med skicklighet alla slags vapen. Men hans älsklingsvapen var klubban. Svärdet hade under fridsåldern varit obekant. De första svärden smiddes i Valands smedja, och de började nu komma i bruk. Även Halfdan hade sådana. Dock misstänktes och skyddes svärdet av de flesta stridsmännen, alltsedan Valand blev gudafiende och förvandlad till den värste av Jotunheims
bebyggare. Man trodde fördenskull, att förbannelse vilade på det.

När Egil flydde med sina bröder till Ulvdalarna, efterlämnade han sin hustru Groa och bad henne begiva sig till hennes fader Sigtrygg, som var en hövding bland alferna och vän till Ivaldes söner. Sigtrygg hade sin borg i Svitiod det stora i närheten av Svarinshög och ej långt från svearnas landamären. Groa väntade att få en son, hon hade annars följt sin man till det frostkalla land, dit han gjort sig landsflyktig.

Det är redan omtalat, att sedan Ivaldesönerna upphört att vakta Elivågor, begåvo sig många jättar över till det nordligaste Midgård och bosatte sig där. Tor gjorde en färd dit upp för att bortdriva eller döda dessa farliga nybyggare, och Halfdan fick följa sin Asgårdsfader på färden.

Det hände då, att medan Halfdan och Hamal redo genom en skog, mötte de en trupp av fagra kvinnor, likaledes till häst. Det var Groa och de ungmör, som tjänade henne. De ämnade sig till en skogssjö för att bada. Halfdan blev betagen av växtlighetsdisens skönhet och bad henne följa honom till Aurvangalandet och stanna där. Väl tyckte Groa, att Halfdan var den vackraste bland ynglingar, men hon hade givit sin tro till en annan och svarade nej. Då nödgade han henne att följa med honom.

Tor gillade denna gärning, eftersom Egil blivit gudarnas fiende, och enär det vore till gagn för Midgård, att en växtlighetsdis där var fästad. Men Sigtrygg, Groas fader, gillade den icke, och det kom mellan honom och Halfdan till en strid, som lyktades så, att Halfdan fällde honom med en klubba, på vars skaft en guldkula var fästad.

Växtlighetsdisernas fader kunde ej falla för annat vapen än ett som liknade solen. Halfdan förde Groa till Sköld-Borgars gård. Där födde hon en son, som ej var Halfdans, utan Egils. Sonen kallades Od-Svipdag. Ett år därefter födde hon med Halfdan en son, som fick namnet Gudhorm. Hon kände sig dock alltid som en främling i Halfdans hem. Hon led af tanken att vara maka till den man, som blivit hennes faders bane, och hennes hjärta trängtade efter Egil.

Efter några års förlopp blef hon fördenskull bortsänd av Halfdan, och hon begav sig med sin unge son Od-Svipdag tillbaka till Svitiod det stora, där hon väntade på Egils återkomst. Frostnätter, snöstormar och hagelskurar kommo, men icke Egil.

Då trånade växtlighetsdisen bort och dog. På dödsbädden sade hon till sin son Od-Svipdag, att om han behövde hennes hjälp, skulle han gå till hennes grav och kalla på henne. Hennes lik lades i en grift, byggd på en berghäll, med väggar, tak och dörr av tunga stenblock.

Tor och Halfdan gjorde flera utfärder mot de jättar, som tagit land i det nordliga Midgård. Många jättar och krigiska jättekvinnor blevo dödade, men detta tjänade i det hela till föga, ty andra inflyttade i stället, och så god Tors järnhammare var, kunde han icke hindra, att allt vidsträcktare isfält lade sig över bergslätterna, och allt flera dalar lågo, även sommartid, höljda i snö.


Nu, när den stora folkvandringen inträtt, sedan svearna börjat rycka mot söder, fick Halfdan annat att tänka på än att följa Tor på utfärder mot jättarna. Den första mot söder trängande folkböljan satte en andra i rörelse och så vidare, så att bölja efter bölja svallade mot Aurvangalandet, där Sköld-Borgar så länge varit folkets lagstiftare och domare.

På Aurvangalandets gräns stodo nu hårda strider, i vilka Halfdan och Hamal utförde många bragder. Men den gamle Sköld-Borgar såg, att motstånd i längden var gagnlöst, så länge fimbulvinterns makter rasade bakom de nordligare stammarna och nödgade dem att tränga på. De hade ju att välja detta eller hungerdöden.

Enär alla dessa stammar voro fränder, med härkomst från Aurvangalandet, ville Sköld-Borgar icke se dem förstöra varandra i brödrafejd. Fördenskull beslöt han att med sitt folk tåga söderut, även han. Så skedde, och många stammar förenade sig under honom för att på andra sidan det nordiska havet vinna land och bosätta sig.

Skepp byggdes och förde dem över havet. Halfdan blev alla dessa stammars anförare och deras hövdingar lyfte honom på sköld och korade honom till konung. Ingenting mäktade motstå dem. De lade under sig vidsträcka land söder om havet, där segelbara floder söka sig väg mellan djupa lövskogar och saftiga betesfält.

De vunno och delade mellan sig ett rike, som i väster hade till gräns den väldiga flod, som heter Rhen, i söder det skogshöljda högland, som ligger i skuggan av de högsta bergen i Midgård, men i öster sträckte sig långt in i ett omätligt slättland med många älvar, som bilda vägar ned mot ett sydligt hav, som kom att kallas Svarta Havet.

Så uppfylldes nornornas spådom, att Halfdan skulle hava ett rike, vidsträckt i väster och öster, så långt som de i dessa väderstreck hade knutit de gyllne trådarna i varpen i hans väv. Men åt norr låg blott en enda tråd, och det gällde, om den skulle hålla, eller om människosläktets urhem och fädernas heliga gravar skulle för alltid stanna i frostmakters och gudafienders våld.


Valands senare öden och död.

Sju vintrar hade svanemöarna Idun, Siv och Auda tillbragt i Ulvdalarna. I den åttonde vintern blevo de sjuka av längtan efter solglans, vår och blommor, ty sitt innersta skaplynne kunde de icke besegra. Sorgsna och tynande uthärdade de ännu ett år hos Ivaldes söner. Men därefter togo de sina svaneskrudar och flögo bort över Jotunheim och Elivågor.

Då blev det tungt även för bröderna att stanna. Men Valand hade för stora mål i sikte för att längtan och sorg skulle kunna avända honom från dem. Han var ej allenast oläkligt hämndgirig, utan också ihärdig och tålmodig utan like. Till bröderna sade han: »Då I längten härifrån, så är det bättre för eder att gå.»

De togo sina skidor och bågar och gingo på olika vägar åt söder. Egil följdes av en gosse, som var hans och Sivs son, född i Ulvdalarna och av fadern uppfostrad till bågskytt och skidlöpare. Hans namn var Ull, och ödet hade med honom stora uppsåt.

Valand var nu ensam. Han fortfor med sina trollkonster och sitt smide på hämndesvärdet. Dess emellan jagade han och skaffade sig så sin föda. År gingo, galdersången fortfor, och stormby efter stormby med frost och hagel lösgjordes i Ulvdalarna för att härja skapelsen.

Isfälten sköto ned emot Aurvangalandet, och den ofantliga Nordhavsön, som förut varit grönskande och bebodd av så många folk, var en människotom öken av is och snö. Endast själva Aurvangalandet var ännu beboeligt och där byggde nu svearna och med dem var en skara alfer.

Då det uppenbart visat sig, att asagudarne icke kunde hejda fimbulvintern, lät Urd Mimer veta, att nu hade han rätt och plikt att gripa in. Mimer och hans sju äldsta söner, Sindre bland dem, stego välbeväpnade till häst.

Mimers drottning och döttrar, som äro nattens diser, tolv till antalet, satte sig även i sadel och följde dem. Nattdisernas hjälp var behövlig vid denna färd. Så redo de över Nidafjällens branta, fuktiga bergstigar, förbi världskvarnen och Vergelmerkällan, ned i det töckniga Nifelheim och därifrån upp genom den hålväg, som leder från underjorden till Ulvdalarna.

Komna dit, ordnade de sig så, att nattdiserna bildade en ring kring männen. Därigenom kom hela truppen att för en utanför varandes ögon likna ett mörkt töcken, som drev utefter dalgången. Deras avsikt var att överrumpla Valand, vars hämndesvärd gjorde honom oövervinnelig.

Månens skära stod på himlen och lekte med sitt bleka sken på ryttarnas hjälmar, brynjor och vapen, dock var det som om månen lekt med en dimma. De kommo sent om kvällen till Valands smedja och stannade vid dess gavel.

Dörren stod öppen, och i smedjan sågs ingen. Mimer och hans söner stego ur sadeln och gingo in. Med kännares ögon betraktade de Valands smidesredskap. Så gingo de till lindbastrepet och besågo detta trollredskap och undersökte de hundratals armringar, som hängde där. Det blev dem klart, att Valand gjort en guldring, liknande Sindres Draupner, och att från den hade de andra droppat.

Mimer och Sindre undersökte alla ringarna och funno den, som var de andras moder. Mimer tog den och gav den till sin dotter Baduhild, en av nattdiserna. Därefter lämnades smedjan, och männen gingo in i det töcken som bildades av nattdiserna vid hennes gavel.

Äntligen kom Valand. Man såg honom i det svaga månljuset glida på sina skidor ned för en fjällsluttning, väpnad med jaktspjut och båge. Hämndesvärdet lyste vid hans sida. På sina skuldror bar han en björn, bytet av dagens jakt.

Han gick in i smedjan nu, lade vindtorr ved och ris på äriln, samt tillagade av björnkött sin måltid. Sedan satte sig vid bordet på den med en björnhud bonade bänken. Eldskenet från äriln speglade sig i ringarna på lindbastet. Valand gick dit och räknade sina ringar, såsom han ofta gjorde. Där funnos nu 840, men en, de andras moder, saknades.

Tjuvar hade aldrig sett Ulvdalarna, och ingen, med undantag för Ivaldes barn, eller Mimers söner, skulle kunnat skilja mellan ringarna och finna den yppersta. Genom Valand ilade en rysning av sällhet. »Idun har återkommit», tänkte han, »jag trodde alltid, att hon skulle återkomma. Nu är hon här. Hon har tagit ringen till ett tecken, att hon är här. Hon söker mig därute på jaktens stigar, och mina skidors spår skola leda henne tillbaka hit.»

Han satt länge och inväntade henne. Hans hjärta, som brunnit så länge av hämndens vällust och kval, svalkades ljuvt av tankar på trogen kärlek. Men tröttheten överväldigade honom. Huvudet, som välvde de världsfördärvliga planerna, sjönk ned emot bröstet och Valand sov.

Han vaknade, men ej till glädje. Lindbastrepet, vari han bundit stormarna, var nu bundet kring stormutsändaren själv. Trollredskapet slingrade sig kring hans armar och ben och var en fastare boja än någon av järn. Framför honom stod Mimer och hade hämndesvärdet i sitt bälte, och bredvid honom Sindre, vars hammarsmide hämndesvärdet skulle bringa på skam.

Valand skar tänder, och hans ögon gnistrade. Hans hämndeverk, nästan färdigt, var med ens tillintetgjort. Så stark var dock den väldiges själ, att han i nästa stund var lugn igen, och i hans dystra drag sågs varken trots eller förtvivlan, endast beslutsamhet och tålamod.

Valand medfördes bunden till underjorden. I en sjö under Nidafjällens branter, ej långt från Mimers söners och döttrars borg, är en holme och på den en av underjordssmedjorna. Dit fördes Valand. Mimers gemål, som märkt den förfärliga blicken i Valands ögon, när han såg hämndesvärdet i hennes makes våld, var gripen av hemska aningar om stundande olyckor för henne och hennes närmaste och gav sig ingen ro, förrän man avskurit Valands knäsenor.

Hon trodde, att han nu var oskadliggjord och dömd till evig fångenskap på holmen. Snart hördes hammarslag därifrån. Mimer besökte sin fånge och fann honom lugn och arbetslysten. Guld och andra malmer, ädelstenar och vad helst Valand önskade att arbeta på sändes honom. Ett förråd av sorgdövande och hjärtstyrkande mjöd överfördes till hans smedja.

Valand arbetade raskt, och Mimer, klenodsamlaren, såg med glädje, huru genom Valands flit de underbara skatter ökades, som Mimer ville bevara åt en kommande världsålder. Men Valand smidde också på något, som hans väktare icke hade en aning om. Han gjorde sig en flyginrättning, liknande den örnham han förut ägt.

Vid stranden av sjön låg en båt, vari Mimer och hans söner, stundom foro över till holmen, för att samspråka med Valand och beskåda hans händers verk. De dolde icke sin beundran över dem. Sindre, den store konstnären, hyste ej avund till Valand, men ville icke anses för sämre smed.

Han hade undersökt hämndesvärdet och förklarat, att det var det yppersta smide i hela världen, märkvärdigare än hammaren Mjölner, och att han själv skulle behöva lika lång tid som Ivaldesonen för att göra ett svärd med lika världsgagnande egenskaper som detta hade världsfarliga.

Efter den dom, varmed gudarna kränkte Valands stolthet och frånkände Sindre hans segerpris, hade också Mimers söner upphört att smida klenoder åt Asgårdsgudarna, ehuru fadern städse förblev gudarnas vän, emedan han var världsordningens.

För att hämndesvärdet icke skulle komma i obehörig hand, beslöt Mimer, att det skulle förvaras inne i själva världsträdet. En gåta säger, att det gömdes »i det vattenbegärliga karet med nio omspännande lås». Det vattenbegärliga karet är asken Yggdrasil, som suger sina safter ur de tre underjordskällorna, och karets nio omspännande lås äro de nio årsringarna kring kärnan av trädet, som levat genom nio världsåldrar. Här syntes det farliga vapnet vara i säkert förvar. Nattdiserna voro förvaringsrummets väktarinnor.

Mimer hade, utom sina sju äldre söner, två som ännu endast voro i gossåldern och ofta lekte vid stranden av den sjö, vari Valands holme var belägen. De voro förbjudna att besöka holmen, men deras nyfikenhet var stor, och en gång, när de visste sig obemärkta, togo de båten och rodde dit.

Valands örnham var då nästan färdig. Gossarna stannade på tröskeln och tittade in i smedjan. Valand tog vänligt emot dem. De frågade, om han ville visa dem klenoderna, som förvarades i den kista, som stod i smedjan. Han gav dem nyckeln och de öppnade och sågo där de vackraste saker av guld. Valands ögon lyste styggt, medan piltarna fröjdade sig med åsynen av skatterna.

Han sade till dem: »Kommen hit i morgon bittida, när ingen ser er, då skall jag skänka er av klenoderna. Men låt ingen veta, att I varit hos mig.» Följande morgon kommo de åter till smedjan, men rodde icke tillbaka. Valand kröp till holmens strand och gav den tomma båten en stöt, så att den for ut i sjön.

De saknade barnen efterletades, men anträffades ingenstädes och man trodde väl, att de farit på sjön och drunknat där. Den vise fadern kände icke deras öde. Visdomskällans mjöd gav honom inblick i de stora världsgåtorna, men ej i sådana ting. Ej långt därefter sände Valand till Mimer två konstrikt arbetade dryckeskärl av silver, till hans drottning fyra de klaraste guldinfattade ädelstenar och till Baduhild ett vitglänsande bröstsmycke.

Silvret i dryckeskärlen var smitt kring de små brödernas huvudskålar, ädelstenarne voro deras ögon, bröstsmycket var förfärdigat av deras tänder. Deras kroppar hade Valand grävt ned under bälgen.
Någon dag därefter rodde Baduhild hemligen över till holmen. Något fel hade kommit på den dyrbara armringen hon fått av sin fader.

Hon ville icke omtala det för någon, utan bad Valand, som var ringens smed, att bota skadan. Han lovade göra det genast, medan hon var där. Hon satte sig på bänken, och han räckte henne en bägare mjöd. Hon drack och somnade. När hon vaknade, var Valand försvunnen. Han hade iklätt sig sin örnham och flugit bort.


Valand begav sig till sitt odalland Trymheim i Svitiod det stora. I dalarna mellan dess ishöljda berg väntade han att återfinna Idun och Skade och de andra fränderna. Där fann han dem även. I ett av bergen därstädes inrättade han vidsträckta salar, prydda med oförliknelig smideskonst.

Dörren till dem öppnade sig mot en liten fjällsjö, som hans galdersång befriade från is. Här inne i berget ämnade han leva med Idun genom århundraden. Asarna, berövade läkedom mot åren, vilken Idun allena ägde, skulle åldras och världstyglarna falla ur deras händer. Det var nu den plan, som Valand uppgjort.

Från underjorden kom bud till asarna, att Valand flytt och att nya faror förestod. Asarna rådgjorde. De sade varandra, att de själva vållat det hat Valand hyste till dem, och att det vore bättre att försonas med honom och Ivaldesläkten än att utrota dem. Framför allt var av vikt att Idun återkom till Asgård. Måhända kunde Valand, om han försonades, återbringa dem även Fröj och Fröja.

Loke åhörde rådslagen och han visste att de var till ingen nytta, ty Valand var oförsonlig. Men han hade sina skäl att hindra att försök till försoning gjordes. Han erbjöd sig fördenskull att återbringa Idun till Asgård, och han höll sitt löfte.

Ingen i Asgård visste, var Valand dolt sig, men Loke gissade på Trymheim, och som han kunde förvandla sig till flera slags djur, men dock ej till fågel, var det honom mer tålamodsprövande än svårt att finna Valands tillhåll. Han fann den lilla fjällsjön, där Ivaldesonen plägade fiska, och dörren till hans salar. När det skett, begärde han av gudarna att få låna Fröjas i Folkvang kvarlämnade falkham. Det fick han och flög till Trymheim.

En dag, då Valand och Skade voro på fiske, hörde de vingslag tätt bakom sig och sågo en falk. Han flög ut från berget, vars dörr stod öppen, och han bar en frukt i sina klor. Valand misstänkte vad som skett, och det visade sig, att Idun var försvunnen ur berget. Skade hämtade örnhammen, och Valand iklädde sig den.

Det som falken flög bort med, var den till en frukt förvandlade växtlighetsdisen. Valand svingade sig upp i rymden och såg rövaren som hade gott försprång. Loke saktade farten för att locka Valand att förfölja. Valand sköt en flykt, som i hast blott kunde mätas med hans stormande känslors.

Asagudarna, som väntade Loke, upptäckte från Lidskjalf örnen, som förföljde honom. Då grep Tor sin hammare och de andra sina kastspjut och ställde sig vid vallen. Man gjorde sig i ordning att tända vaferlågorna. Falken slog sig ned innanför Asgårdsmuren, vaferlågorna tändes och gudaspjuten susade i luften.

Valand kom i ohejdlig fart och stormade spjutsårad genom vaferlågornas virvlar och föll med brinnande vingar ned vid vallen. Örnhammen sjönk tillsammans i rök och gnistor, och gudarna sågo Valand själv. Han sökte resa sig på sina förlamade ben för att kämpa intill döden.

Tor slungade Mjölner mot hans panna, och död låg den väldige med krossat huvud. Sindres hammare, som han skulle överträffa, hade blivit hans bane. Fimbulvinterns upphovsman var icke mer, och Idun hade återkommit till Asgård.

 

Od-Svipdag och Fröja.

Egil och hans son Ull hade haft åtskilliga äventyr på sin färd från Ulvdalarna, men kommo dock oskadda fram till Svitiod det stora och återfunno Siv, som bodde där med Egils och Groas son Od-Svipdag. Några år förflöto, under vilka Egil stannade i hemmet hos de sina.

Han kände under de åren större behov av vila än äventyr, och hans tankar voro icke alltid glada. Han ihågkom den tid, då han var gudarnas edsvurne väktare vid Elivågor och Tors förtrogne vän. Han tänkte på den skymf, som genom Halfdan blivit tillfogad Od-Svipdags moder, som nu sov i sin kummelgrav.

Han tänkte på den ensamme Valand, vilken han, för att vara en trogen broder, följt, men vars uppsåt med världen alltid synts honom förfärliga. De skatter, som Egil före sin flykt till Ulvdalarna hade grävt ned i jorden eller sänkt i forsar, fingo ligga där de voro. Blott ur det närmaste förvaringsstället upptog han några klenoder till sitt hems och till Sivs prydande.

Under dessa år växte Od-Svipdag och Ull upp till vackra och hurtiga ynglingar. Båda hade goda själsgåvor, särskildt utmärkte sig Od-Svipdag för snarfyndighet och kvickhet i tal och svar.
Siv välvde många tankar. Växtlighetsdisen sörjde över den förstörelse, som genom Valand övergick världen. Hon märkte huru Egil grubblade över sin brutna ed och på det med gudarna därför slitna vänskapsbandet. Siv var sierska till skaplynnet, och det är väl också troligt, att Urd gav henne ingivelser och ledde hennes beslut.

En dag kallade Siv Od-Svipdag inför sig och sade honom, att som han nu var fullvuxen borde han gå och uträtta något prisvärt. Svipdag svarade, att han tänkt gå söderut för att kämpa mot Halfdan, därför att denne rövade hans moder Groa från Egil.

Dock fann han det betänkligt, emedan han levat sina första år under Halfdans tak och alltid var av honom väl sedd. Och under Halfdans tak hade han en halvbroder Gudhorm, som också var Groas son. Siv sade, att hon delade Svipdags betänkligheter och ville råda honom till annat. Han skulle i stället begiva sig in i Jotunheim och därifrån återföra Fröj och Fröja.

Svipdag svarade icke nej - det blygdes han för. Men företaget syntes honom vida överstiga hans krafter, och han misstänkte att Siv, som var hans styvmoder, icke frågade mycket efter hans väl. Han tyckte sig förut ha märkt, att Siv gynnade sin son Ull mer än honom. Dock hade detta aldrig rubbat vänskapen mellan Svipdag och halvbrodern, ty Ull hade alltid underordnat sig Svipdag och sett upp till honom.

Efter nattens inbrott gick han till Groas kummel på berget. Han hade hört, att de döda äro lättare att återkalla när natten är inne. Han ställde sig i griftens dörr och sade högt: »vakna, Groa! vakna,moder! Det är din son, som väcker dig ur dödens sömn. Minns du vad du sade, att jag skulle gå till din grav, om svåra öden hotade mig? Vakna, goda kvinna, och hjälp din son!»

Groas ande hörde sonens röst och kom och livade stoftet i gravkammaren. Där inifrån ljöd hennes röst: »vilket öde har drabbat mitt barn? Till vilken olycka är du född, då du kallar på din moder, som farit ur de levandes värld?»

Svipdag svarade: »Hon, som efter dig famnade min fader, har illslugt ålagt mig att söka ett ouppnåeligt mål.» Men rösten från graven uppmanade honom att icke tveka. »Bidar du själv en gynnsam utgång, skall nog nornan leda dig på rätt stråt.» »Sjung då», bad Svipdag, »goda galder över din son!»

Och Groa sjöng, att Urd skall upprätthålla honom, då han glädjelös vandrar sina stigar - att om underjordsälvar svälla och hota hans liv med sina flöden, skola de sjunka och strömma ned till Hel - att om han råkar ut för fiender och slås i bojor, skall fientligt sinne vända sig till förlikning och bojorna lossna - att om han hotas av orkan på havet, skola i världskvarnen vind och böljor endräktigt gå samman och giva honom trygg färd - att om hans väg går genom Nifelheim, han där må vandra trygg i nattligt mörker - samt om han kommer till Mimers rike och har att samtala med den vapenrike jätten, mannavett och vältalighet må vara honom rikligt givna. Groa gav Svipdag sin välsignelse, och han gick tröstad därifrån.

Följande morgon fick han veta, att Ull ville följa honom, och att föräldrarna tillåtit det. Egil gick med sina söner till en av sina skattgömmor och lät dem välja åt sig hjälmar, brynjor och svärd. Dagligen förde han dem till lekvallen, lät dem där öva alla idrotter vari han själv var mästare, och lärde dem mången fint, varmed en snarrådig och spänstig kämpe kan övervinna starkare motståndare. När de vunnit den fullkomlighet han önskat, bestämdes dagen för deras avfärd. Sköldar, sådana att de kunna göras till skidor och båtar, gav han dem även.

Vid avskedsmåltiden hade Siv tillrett en visdomsrätt. I Midgård tro många, att den rätten beredes genom kokning på ett visst slags ormar. Hon kunde icke låta bli att ställa fatet så, att den starkare delen av visdomsfödan kom framför Ull.

Svipdag svängde på fatet och tog vad hon ämnat den egne sonen. Efter slutad måltid vinkade Siv Svipdag avsides och bad honom icke se ned på Ull. Svipdag svarade: »Den som ser ned på en trogen vän blir mindre än han.»

 

Bröderna sade hemmet farväl och vandrade norrut till Elivågor. Där sågo de sin faders övergivna borg, där Tor så mången gång gästat honom. De gingo över Elivågor och följde utefter Jotunheimskusten. Där de funno jättegårdar, sökte de natthärbärge och emottogos väl, emedan de voro Valands brorsöner. Bland alla jättar gällde Valand den tiden som en hövding.

Med ingen vågade de dock tala om Fröj och Fröja. Det skulle väckt misstankar. Men en ledtråd hade de för färden. De visste, att Fröj och Fröja vistades bland jättarna av Beles stam, och de letade ut, att denna stam, en av de styggaste i Jotunheim, bodde högt upp vid det nordliga havsbandet i en labyrint av förvillande töckenhöljda skär.

Färden dit upp var lång och svår. Bröderna hade att månget dygn uthärda sådant som det, då Tor fann deras fader hjälplös i Elivågor. Men Groa hade sjungit, att Urd skulle upprätthålla Svipdag på glädjelösa stigar och föra honom på rätt stråt. Så skedde ock.

De nådde så fram till den skärgård, där Beles stam bygger. Många gånger under dessa år hade Njord och andra gudar med Skidbladner kringirrat i dessa farvatten. De hade gagnlöst sökt son och dotter, kämpat med hagelstormar som förmörkade luften, med havsvidunder som klängde sig kring skeppets köl och med resar som kastade stenblock med sina slungor.

Valands brorsöner kunde här taga sig bättre fram än asagudarna och hade hitintills blivit väl mottagna av Jotunheims bebyggare. De blevo det även här hos Beles stam, fast på sitt eget vis. Jättarna däruppe hade ryktesvis hört, att bröderna voro att vänta, och avvaktade dem med ett sändeskap på stranden.

Sändeskapet, till vilket hörde tre bröder Grepp, som bland de sina gällde som skalder, bar för högtidlighetens skull, en nidstång med sig, varpå ett hästhuvud hängde. Sedan gästerna hälsats, föreslog den äldste brodern Grepp Svipdag att vägen till borgen, skulle förkortades med en tävlan i nidvisor. Han hemställde även, att segraren borde taga den övervunnes huvud som segerpris.

Den kvicke Svipdag gjorde jätten snart svarslös, och denne rusade förbittrad före dem till jättehövdingens sal och skrek, att detta var gäster, som borde mista livet. När Svipdag och Ull inträdde i salen – Svipdag främst, Ull bakom honom – hälsades de av de innevarande välkomna med hundskall och tjut. Mattan varpå Svipdag trampade, drogs undan hans fötter, så att han skulle fallit baklänges, om icke Ull hindrat det. Då sade Svipdag: »Bar är broderlös rygg, även om den är brynjeklädd.»

 

Bland dessa tursar ansågs ett sådant mottagande som älskvärt skämt, nidvisan som det rätta skaldeskapet, fräckheten som kvickhet och sveket som bevis på utvecklat förstånd. Det var så mycket mer överraskande att se hövdingen och hans syster, som sutto i högsätena. De voro båda unga, till utseendet så sköna och till later så ädla, att intet tvivel kunde vara om att ynglingen var Fröj och systern Fröja. Men det var också tydligt, att båda voro under trolldomsinflytande.

Fröj såg dyster och misstänksam ut. Fröja var som frånvarande och försjunken i drömmar. De behandlades av omgivningen som de förnämsta på stället, och om Fröj befallde något, åtlyddes det. Orsaken härtill var den, att Valand på detta villkor utlämnat gudasyskonen och hotat med värsta hämnd, om icke villkoret uppfylldes.

En enda gång hade det hänt, att en av jättarna uppträdde fräckt mot den unge vanaguden. Jätten var Bele, stammens egentlige hövding. Då ryckte Fröj från väggen ett hjorthorn och gav honom ett dråpslag. Fröja skulle alla tursarna velat äga, men ingen dristade att närma sig henne.

Den äldste av Grepparna sökte göra sig behaglig för hennes ögon, men hon tycktes icke veta om hans närvaro. Det smeknamn, varmed tursarna sins emellan benämnde Fröja, var Syr, »grisen», namnet på ett djur, som i deras tycke var det behagligaste av alla och mönstret av skönhet och prydlighet.

Om de dagar alfbröderna tillbragte i detta lag kan i korthet sägas, att de önskat dem vara färre. Från morgon till afton vilda dryckeslag, ohöviska sånger, uppstämda av skällande och tjutande röster, överfall, slagsmål och dråp. Jättarna hade tydligen föresatt sig, att Svipdag och Ull icke skulle komma levande därifrån.

Den äldste Grepp, som tyckt sig finna, att Fröjas blick ofta vilade på Svipdag, blev svartsjuk och sökte lönmörda denne, men blev i försöket nedhuggen av Ull, som sörjde mer för broderns än sin egen säkerhet. Grepps bröder ropade på hämnd. Fröj sade då, att Grepp var fallen på sina gärningar, och att de, som ville taga hans gästers liv, skulle göra det i ärlig strid. Nu följde utmaning på utmaning och tvekamp på tvekamp.

 

Svipdag var uppfinningsrik i att välja gynnsamma villkor för striden, och bröderna förstodo att ömsesidigt såväl skydda varandra, såväl som gemensamt angripa. Det var som om Egil i dem tvåfaldigats. Härtill kom deras vapens ofantliga överlägsenhet, så är det ej att undra, att de vunno ständig seger. De trolösa jättarna kunde ej heller överraska dem i sömnen, ty den ene brodern höll vapenvakt över den andres slummer.

Under allt detta försummade Svipdag intet för sin plans bästa. Att få ett hemligt samtal med Fröja var svårt och skulle tjäna till intet, emedan hon knappt syntes fatta vad man sade till henne. Fröj åter undvek samtal eller avklippte dem, innan Svipdag kommit till sak.

Men en gång, när de blivit ensamma, påminde denne om att han var son av Egil, som med Valand varit Fröjs fosterfader, och att de två fördenskull vore förenade med fosterbrödralagets band. Fröj anmärkte, att Valand och Egil illa uppfyllt vårdares plikter.

Svipdag sade, att han och Ull kommit för att försona detta och få den skuld hävd, som för brutna eder tyngde på Ivaldes släkt. De hade också kommit för att frälsa världen och människosläktet, som skulle tillintetgöras, om icke årsväxtens gud och fruktsamhetens gudinna återvände till Asgård.

Fröj genmälde, att hans långa fångenskap hos de uslaste av Ymers avkomma och hans oförmåga under denna tid att hjälpa människorna, som trott på hans makt och blotat till honom, hade höljt honom med så mycken skymf och vanära, att han fann det bättre att stanna där han var. Svipdag frågade, om han glömt, att han hade en fader, som sörjde hans förlust och oavlåtligt, under svåra faror, efterletade honom.

Då brast Fröj i gråt, men upprepade, att han icke skulle följa Svipdag. Men han ville giva bröderna ett tillfälle att fly med Fröja, och han skulle, om möjligt, fördröja och missleda förföljelse. Härmed måste alfbröderna åtnöja sig. En natt, då jättarna hållit ett vilt dryckeslag och voro omtöcknade eller försjunkna i tung sömn, lämnade bröderna jättegården och hade Fröja med sig. De styrde kosan över skärgårdens upprörda böljor till kustlandet.

Där utbredde sig vida skarsnöbetäckta slätter, över vilka deras skidor ströko fram nästan med pilens fart, och längre fram mötte djupa skogar, som i nödfall kunde gömma mot förföljelse. De stannade icke, förrän de hunnit in i en skog.

Här beslöto de vila och tillreda åt Fröja ett läger så gott det lät sig göra. Medan Ull flätade ett skydd av barrträdets kvistar och gjorde en bädd av mossa därunder, satt Svipdag bredvid vanadisen. Månen stod över trädtopparna och sken på hennes anlete. Svipdag såg betagen in i det, och han talade glada, uppmuntrande ord.

Men Fröja stirrade på marken, hon lyfte icke en enda gång sin blick. Han bad henne göra det och sade, att hans kärlek ej hoppades mer än det enda ögonkast, varom han bad. Men ögonlockens fransar förblevo orörliga. Han förde henne då till hennes bädd, och bröderna bjödo henne godnatt.

När de om morgonen sökte henne där, var hon försvunnen, och de efterletade henne länge och förgäves. De ropade, men fingo intet svar. Flera dagar förledo med ängsligt sökande. Det var den tid på året, då nätterna äro som längst. Så kom aftonen av årets kortaste dag. Pinglor hördes i skogen, en jättegård måtte finnas i grannskapet, och bröderna gingo, för att söka härbärge, åt det håll, varifrån pinglandet ljöd.

De kommo till en glänta, begränsad på en sida av ett lodrätt berg. Mot en dörr i detta gick en skara getter, och bakom dem två kvinnor, den ena en jättinna, den andra klädd som getpiga. När hjorden drivits in, öppnade jättinnan en annan dörr, och vinterkvällsolens röda sken föll in därigenom och belyste hennes sal.

Bröderna gingo fram och bådo om natthärbärge. Hon mottog dem vänligt, när hon hört, att de voro Valands brorsöner. »Han har nu länge varit den bäste av alla jättar», sade hon. Bröderna sågo, att getpigan var Fröja. Jättinnan hade funnit henne i skogen och givit henne tjänst.

Svipdag och Ull låtsade icke känna henne, och hon syntes ej heller känna dem. Jättinnan var litet misstänksam i den punkten, men lugnade sig snart. Vid aftonmåltiden betraktade hon sina gäster, och de syntes henne vara vackra ynglingar. Mest tyckte hon om Svipdag, som vid bordet var munter och infallsrik, och det föreföll henne, att hon ej kunde önska bättre, än att han stannade och blev hennes man.

Hon berömde sin gård, sina hjordar och ägodelar och sporde, om det icke var tröttsamt i längden att driva omkring i världen på äventyr. Svipdag genmälde, att han redan, så ung han var, fått nog därav och gärna ville bli bofast man med hustru och barn. Och eftersom hans släkt hade brutit både med gudar och människor, for han nu med sin broder de villsamma stigarna i Jotunheim för att där leta sig hustru.

Dock väntade han sig föga lycka på giljareväg därstädes, ty han hade icke en jättes växt och art. Jättinnan svarade, att en liten karl vore också en karl, och ville Svipdag ha en kortare hustru, så förstod hon konsten att göra sig så kort som han behagade. Svipdag sade, att hans ärende i Jotunheim vore lyckligt uträttat, om han funne nåd för hennes ögon.

Hon lät veta, att det hade han funnit, och att det var henne en heder att befryndas med den ärorika och frejdade Ivaldesläkten. Dryckesskålarna bräddades med gårdens öl och det glammades lustigt under kvällen, endast getpigan teg.

Det blev överenskommet, att bröllopet skulle hållas, så snart som brudens närmaste släkt hunnit underrättas och infinna sig till festen. Hon skulle följande morgon begiva sig ut och bjuda dem. Vigseln skulle ske i all enkelhet, och endast de aderton närmaste jättefamiljerna inbjudas.

Långt innan följande morgons sol uppgått, hade gårdens ägarinna färdats ut för att bjuda till bröllop. Svipdag och Ull hade knappt sett henne fara in i skogen, förrän de påspände sina skidor och med Fröja fortsatte sin flykt. Mot aftonen hade de hunnit ned till kusten och satte över Elivågor.

Då kom bakom dem en orkan, som över fallande tallar bröt sig väg genom skogen ned till stranden och över vattnet, så att Elivågors böljor reste sig skyhöga. Bröderna gissade, att det var bruden och de aderton inbjudna jättefamiljerna, som beredde dem denna avskedshälsning. Galdern, som Groa sjungit, lugnade havet och de anlände lyckligt med Fröja till Egils och Sivs hem.

Svipdag var likväl mer sorgsen än glad. Han omtalade för Siv, att han icke fått en enda blick, icke ett enda ord av henne, som han frälsat ur jättevåld. Siv, som såg att han var förälskad, bad honom icke tala till Fröja ett ord om kärlek. Vore det så, att vanadisen gömde en känsla för honom, skulle Siv nog upptäcka det. Annars måste han försöka glömma henne, men i varje fall var det hans plikt och hans ära att sända henne ren och oskyldig tillbaka till Asgård.

Valands dotter Skade vistades vid denna tid hos Egil. Siv tillställde ett låtsat bröllop mellan Svipdag och henne. Fröja kläddes till brudtärna och fram mot natten följde hon Svipdag och Skade till brudgemaket. Där stod hon tyst med fälld och tårad blick och såg icke, att facklans låga närmades hennes hand, och kände icke dess sveda.

Svipdag tog facklan och sade, att bröllopet var ett skämt. Då klarnade hennes anlete, och hon såg på Svipdag. Den kloka Siv anordnade då genast en verklig bröllopsfest mellan Fröja och honom. Men när vilans stund kom, lade Svipdag, såsom Siv tillsagt honom, ett bart svärd mellan sig och bruden.

Siv tog svaneham och flög mot söder, och när hon återkom, visste man i Asgård, att Fröja var genom Svipdag frälsad ur jättevåld. Hon hämtades till den glänsande gudaborgen däruppe, och stor var asafaderns och alla gudars och gudinnors glädje över hennes återkomst.

Siv och Skade togo åter svaneham och flögo mot norr. De kände nu genom Svipdag till var borgen låg, där Fröj var på samma gång hövding och fånge. De flögo över de svarta holmarna i Bele-stammens skärgård och sågo, att jättarna där voro stadda på flyttning.

Sedan Fröja blivit bortförd och deras tillhåll upptäckt, kände de sig icke säkra, de hade satt båtar i sjön och voro på väg med Fröj till än nordligare ängder. Svanemöarna flögo vidare och spejade. De funno Skidbladner, bemannad med vaner, ligga förtöjd i en vik. På en klippa där bredvid satt Njord sorgsen och grubblande.

Trolldom och töcken gäckade städse hans letningar. En gyllene ring föll nu i hans knä, han skådade upp och såg två svanar glänsa i rymden mot de mörka, drivande molnen. På ringen såg han runor ristade, som sade honom, var Fröj var att finna. Skidbladner, städse gynnad av medvind, styrdes dit och de flyttande jättarna överrumplades.

Njord nedlade med egen hand det vidunder, som under färden vaktade Fröj och han återvände med sin son till Asgård. Idun, Fröja och Fröj voro återvunna åt gudarna. Växtlighetsdiserna visade sig åter som deras vänner. Valand, den förfärlige, var dräpt och fimbulvinterns makt därmed bruten.

 

 

Halfdans tåg mot Norden. Egils död.

Nu kommo över Midgård år, som voro löftesrika för liv och blomstring. Isfälten, som betäckte den stora nordiska ön, smälte under solens varma strålar. Så tyst det förut varit på de ofantliga jökelslätterna, så livligt var där nu. Oräkneliga rännilar sorlade där och förenade sig till bäckar, som grävde sig allt djupare bäddar. Med samlad kraft blevo de till åar och älvar, vilka mellan grönskimrande isväggar brusade hän till havet.

Mer och mer drogo sig isfälten tillbaka. För varje år visade sig grönskan något tidigare i dalarna och räckte något längre. Vintern började närma sig sina, sedan tidigare åsatta gränser och nöja sig med de månskiften, som ursprungligen blivit tilldelade den. Trädslag, som under fimbulvintern blivit förkrympta till buskar eller till revor, började resa sig med stam och krona. De många, som dött ut, fingo efterträdare genom frön, som vind och bölja förde över till Norden.

Denna förvandling gick först sakta, men blev underbart påskyndad genom en tilldragelse i människovärlden. Folkstammarna söder om havet i det stora rike Halfdan behärskade sammankallades av honom till tings. Han frågade dem, om de voro av hans tanke, att det heliga land, som hade i sitt sköte fädernas gravar, borde återvinnas och nybyggas.

Folkets samlade stridsmän gåvo sitt ja med rop och vapenklang. Alla de utvandrade stammarna uppställde manstarka krigarskaror, anförda av män som tillhörde deras yppersta ätter. Budlungar, hildingar och lofdungar sällade sig med sina följen under Halfdans fanor. Dessa ätter och flera av dem som äro frejdade i Midgård, voro befryndade med Sköld-Borgars och härstammade från de män och kvinnor, som voro ypperst i Aurvangalandet, när Heimdall kom dit med sädeskärven.

En flotta utrustades, och hären landsteg i nämnda land. Svearna och de med dem sammanboende alferna, som byggde där, ville icke draga norrut. De bördiga fält de nu en tid innehaft, dem ville de behålla. De vägrade utbyta dem mot sitt gamla land omkring den örika sjö, vars vatten blandar sig med saltsjöns, ty där uppe härskade ju ännu vintermakterna.

Svearnas hövdingar samlade sina stridskrafter för att tillbakavisa Halfdans. Främst bland dessa hövdingar voro de av skilfingarnas, av somliga kallade ynglingarnas, ätt som även den var befryndad med Sköld-Borgars. På svearnas sida, likasom på den andra, stredo hildingar och budlungar.

 

Kampen blev hård, och vikande för övermakten måste svearna övergiva Aurvangalandet och draga nordligare. Med förvåning märkte de, att deras återtåg följdes av vår, blomster och flyttfågelskaror. Isfälten veko allt efter som de tågade mot norr. Framför dem i fjärran drogo moln, som sände ljungeldar ned mot de smältande isjöklarna. Det var Tor, som åskade där och gjorde det obehagligt för därvarande invandrare från Jotunheim att kvarstanna. Man såg jättarna lämna sina nybyggen och med svarta boskapshjordar tåga bort över snöfälten.

Allt efter som dessa smälte, ryckte svearna efter, och bakom svearna Halfdans härskaror, som trängde dem framför sig. På Moins hedar gjorde svearna halt och sökte än en gång hejda sina fränder från södern. Det kom till ett blodigt fältslag, vari svearnas bragder väckte Halfdans beundran.

Men de kämpade ej blott mot människor, utan även mot gudarna och måste vika. Över Halfdans fylkingar redo i luften valkyrior, rustade med hjälmar, brynjor och gyllene spjut. Från deras hästars manar och betsel droppade äringsgivande dagg över fält, som i åratal ej burit annat än frostblommor.
Bland svearnes kämpar var hildingen Hildeger en av de yppersta. Han var Halfdans halvbroder och son av Drott, som varit gift med en sveahövding, hildingarnas stamfader, innan hon blev Sköld-Borgars maka.

Halfdan hade på svearnas sida iakttagit en ståtlig kämpe, som stred bland de främsta och åstadkom stort manfall. Denne var Hildeger. När härarna en gång stodo uppställde mot varandra, gick Halfdan fram och utmanade honom utan att veta, att det var hans halvbroder.

Hildeger hade för brodersbandets skull undvikit att sammanträffa med Halfdan i drabbningarna. Nu efter den offentliga utmaningen kunde han icke undvika det längre, såvida han icke ville avslöja att han var Halfdans broder. Men det ville han icke för Halfdans skull. Ty, tänkte han, omtalar jag, att jag är hans broder och Halfdan likväl påyrkar tvekamp, så gör han sig skyldig till nidingsdåd. Men om han avstår han från tvekampen, kunna onda tungor få ett svepskäl att säga att han varit rädd.

Fördenskull gick nu Hildeger fram ur svearnas led. Tvekampen mellan dem fördes med svärd, om vilket det har sagts att det, åtminstone i dess första tider, sällan drogs utan att vålla frändedråp. Hildeger föll, efter skiftade hugg, dödligt sårad.

Då lät han Halfdan veta, vem han var. »Mig födde Drott i Svitiod, dig bland danerna. Förlåt, att jag icke sade dig, vem jag är. Vi ha vilat vid samma modersbarm. Låt nu brodern bli svept i sin broders mantel!» Halfdan grät och lade sin mantel kring hans lik.

Svearna hade slutligen måst rygga så långt upp som till Svarins hög, samma ställe, där vid fimbulvinterns början deras hövdingar och alferna hade samlat sig och beslutat om utvandring. Den, som hade haft till följd att Sköld-Borgar med sitt folk och så många andra, drogo söderut och hans son Halfdan grundlade sitt stora rike på andra sidan havet.


Det fanns för nu svearna intet skäl att mer fortsätta kriget. De vackra ängder de förut bebyggt kring den örika och fjärdrika sjön, stodo åter gröna, och med andakt hade de återsett sina fäders kummelgrifter och ättehögar. Här var deras odalland, och här bjöd dem Halfdan att stanna.

Det ämnade de också göra, men ansågo det lända dem till mindre heder att emottaga fred från hans hand, än nödga honom med vapen att vika tillbaka. Egil och Svipdag kommo norrifrån, slöto sig till dem och eggade dem att avvisa fredsanbudet.

Egils hopp var att vid Svarins hög nedlägga Groas rövare. Till Halfdan och hans här kom bud, att Egil med de alltid träffande pilarna anlänt till fiendens läger. Detta var ingen god nyhet, och ansåg sig Halfdan själv korad att dö för ett skott från hans båge, om Egil uppträdde på valplatsen.

Kvällen före slaget kommo Halfdans spejare och sade, att de visste var Egil tagit natthärbärge. Följd av Hamal och andra valda kämpar, bland dem hildingen Hildebrand, smög Halfdan mellan svearnas utposter till det hus, där Egil och Svipdag sutto i dryckesgille med sveakämpar.

Huset stormades så oförmodat och häftigt, att Egil ej hunnit lägga pil till bågsträng, innan han föll under Halfdans klubba. Svipdag och andra där inne räddade sig med flykten. Följande dag stod slaget vid Svarins hög. Här föllo många på ömse sidor, och bland de fallna voro alfkämpar, som en gång hängde med Tjalve vid Tors starkhetsbälte, då han vadade genom Elivågor. Slaget ändade så, att svearna äntligen bekvämde sig att emottaga fred.

Även de hyllade nu Halfdan som konung över alla de folk, som talade urfolkets språk och hade fått Heimdalls runor. Och enär årsväxten följt hans segertåg och fimbulvintern vikit för honom, gåvo de, såsom andra folk, Halfdan, sonen av åskans gud, gudomlig ära efter hans död.

Bland de fångna efter slaget vid Svarins hög var Halfdans styvson Svipdag. Han hade i striden kämpat hjältemodigt och sökt hämna sin faders död. Halfdan talade vänligt till honom, bjöd honom att vara hans son och emottaga ett konungarike. Svipdag svarade, att han icke läte muta sig av sin faders baneman. Han sade, att dödade icke Halfdan honom nu, skulle han döda Halfdan längre fram. Halfdan lät då binda honom vid ett träd i skogen och överlämnade honom åt hans öde.

Sedan Halfdan avslutat detta lyckosamma fälttåg mot Norden, förrättade han åt gudarna ett stort offer och bad om en styrelsetid, lång som hans faders, över de riken han ägde. Det svar han fick från gudarna innebar, att hans regering och livstid skulle bliva mycket kortare än Sköld-Borgars, men att i hans ätt skulle under tre hundra år ingen kvinna och ingen obetydande man födas.

Medan Halfdan framträngde mot Svarins hög, for Tjalve, ofta i Tors sällskap, mellan öarna i det nordiska havet, rensade dem från de troll och jättar, som där under fimbulvintern tagit bostad, gjorde dem beboeliga för människor och ditförde nybyggare.

På Lässö var det nära att han blivit dödad av rasande jättinnor, men Tor kom i god tid och räddade honom. Med ön Gotland var det före Tjalves ditkomst så ställt, att hon vid soluppgången sjönk i havet, men vid solnedgången dök upp igen. Tjalve bar gnideld kring ön och gjorde henne därmed fast. De nybyggare, som följde honom dit, voro av den gotiska stammen.

Goter var det också, som bosatte sig i Götaland, söder om svearna, och på den halvö, som sedan kallats Jutland. Hela detta rike fick namnet Reidgotaland. På de bördiga öarna utanför Aurvangaland byggde danerna och söder om dem anglerna, saksarna och många andra befryndade folk.

 

Svipdag hämtar hämdesvärdet. Halfdans död.

De band, med vilka Halfdan låtit binda Svipdag, höllo icke mot den galdersång, som Groa hade sjungit över sin son. Svipdag andades på dem, och de föllo bort. Men friheten, som han därmed vann, var honom föga kär, och han tyckte att livet hade ringa värde, sedan hans fader fallit och han själv övervunnits av dennes oövervinnelige baneman.

Det ålåg Svipdag att hämnas sin faders död. Men huru var det honom möjligt att utkräva hämnd på den väldige Halfdan, som var Tors son och stod under hans beskydd? Tyngd av dessa tankar gick Svipdag nattetid på månlyst stig emot sitt hem. Han såg till månen, som stod vid synranden, och månguden talade till honom och sade:

»Jag känner dina tankar. Du tilltror dig ej att kunna hämnas din fader. Det kan du ej heller av egen kraft. Men du, som räddat Fröja ur Jotunheims våld, höves det dig att misströsta?» »Vad skall jag då göra?»

»Hämta din farbroder Valands oemotståndliga svärd. Det ligger i underjorden i »det vattenbegärliga karet inom nio ombindande lås». Det vaktas av den mörka Sinmara, Mimers drottning. »Du talar i gåtor», sade Svipdag, »men jag förstår dina ord. Kan jag hoppas, att Sinmara utlämnar svärdet?»

»Hon utlämnar det åt ingen, som ej medför och lägger i hennes hand den blanka skära, varmed hon kan avskära en av Urd tvinnad tråd. Skärans egg biter, när Urd tillåter det.» »Hur skall jag finna den skäran?»

Just i detta nu, blänkte det till i luften, och en silvervit skära nedföll vid Svipdags fötter. Svipdag stack den i sitt bälte och tackade månguden.

Månguden sade vidare:
»Nedgången till underjorden finner du i bergen norrut från Valands smedja i Ulvdalarna. Tämj renar, som ditföra dig snabbt genom den mordiska kölden! Nedgången har en väktare. Akta dig, att han icke får se din skugga, innan du sett hans!» Efter dessa ord gick månen ned bakom bergen.

Någon tid därefter åkte Svipdag efter ett spann av renar ned i Ulvdalarna förbi Valands övergivna smedja och norr upp i bergen. Där fann han mellan klipporna hålvägen, som går ned till underjorden. Tältsläden, vari han åkt, och som nu skulle vara hans boning, ställde han invid hålvägens öppning, men så att varken den eller dess skugga kunde ses därinifrån. Dagarna tillbragte Svipdag med att jaga, sköta sina renar och vila sig. Om nätterna höll han oavlåtlig vakt.

Så kom en månljus natt, då han såg en skugga falla från hålvägsöppningen och röra sig framåt på snön. Han gissade, att det var en av Mimers väktare, som klädd i det slags kappa, vilken gör sin bärare osynlig för vanliga ögon, hade gått ut ur hålvägen för att se sig omkring. Kappan kan dölja bäraren, men icke hans skugga.

Svipdag kastade sitt spjut mot den punkt på snön, där han dömde, att väktarens ena fot måste vara, och spjutet fastnade också i den osynliges häl. Då sprang Svipdag fram och grep honom, avryckte kappan och såg honom nu för sina ögon. De brottades. Svipdag segrade och avtvang den övervunne en ed, att han finge ostörd gå ned i underjorden.

Väktaren svor eden och sade, att komme han blott oskadd genom Nifelheim, så vore faran ingen, ty Mimer och hans söner skola förvisso icke förgripa sig på en gäst, även om han kommer objuden. Väktaren gav honom sin kappa till skydd under vandringen i Nifelheim och sade, att den som trotsar farorna där för att komma till Mimers land, han måste ha ett viktigt ärende dit.

Svipdag kom ned genom hålgången och tillryggalade stigar genom Nifelheims stinkande träsk. Vad där är att se skall längre fram förtäljas. Det fordras en modig håg för att uthärda de synerna. Groas galder, genom vilka Urd själv talat, värnade färdmannen och avvände farorna, när han mötte de rimturs-spöken och de hemska sjukdomsandar, som kringirra bland Nifelheimsträsken.

Svipdag klättrade över Nidafjället, såg med förvåning den ofantliga världskvarnen, av vars gång han hört dånet på långt avstånd, såg den brusande Vergelmerkällans vidsträckta rund och steg ned i Mimers grönskande rike. Dunkel vilar över mycket, som han där rönte. Visst är, att Mimer och hans fränder mottogo honom gästvänligt och läto honom se de många undren i hans ängder. Själva Breidablik, där Balder bor med Nanna och den kommande världsålderns stamföräldrar, fick han se, ehuru icke beträda.

Med Mimer hade han samtal, vari han visade stor skarpsinnighet. Det är möjligt, att Mimer med uppsåt icke utfrågade honom om hans ärende. Visdomskällans väktare visste, att Svipdag leddes på sina vägar av Urd, och han visste mer än väl därom. Men till honom vände sig Svipdag icke med sitt ärende.

Den unge alfen fick även se Mimers drottnings och nattdisernas underbara boning. Där vid drottningens högsäte satt Baduhild, och en pilt lekte vid hennes knän. »Är han din son?» frågade Svipdag. »Ja», svarade hon. »Gossen har jag kallat Vidga. Du bör veta hans namn, ty du och han äro syskonbarn. Din fader var Egil, denne gosses fader var Valand.»

»För mig är detta en stor nyhet», sade Svipdag. Han lyfte upp gossen, kysste honom, bar honom till salens andra ände och tillsade honom att leka där. Han återvände till högsätet och kvinnorna och sade till Baduhild:

»Jag har icke hört, att du var gift med Valand.» »Det var jag ej heller. Mot min vilja och vetande blev Valand mitt barns fader.»

»Då hatar du hans minne?» »Nej, han var ju så olycklig. Alla kalla honom ond. Jag vet likväl att godhet låg gömd i hans hjärta. Han talade med min fader, innan hans örnham bar honom härifrån. Han drog täckelset bort från sin grymma hämnd och sade min fader allt, men först sedan han med ed bundit honom att icke vredgas på sin dotter eller det barn hon skulle föda. Sådan var Valand.»

»Väl mig», sade Svipdag, »att du fött Valand en son! En börda har därmed fallit, som ville trycka mig till jorden.» »Vad menar du?» frågade Baduhild och hennes moder, Mimers maka.

»Jag vill nu säga er mitt ärende», fortfor Svipdag. »Jag kom hit för att få Valands hämndesvärd till mig utlämnat. Jag visste icke, att Valand hade en son, jag trodde mig vara hans närmaste arving – arving till hans svärd och skyldig att kräva blodshämnd på Asgårds gudar för hans död. Nu hör jag, att det finnes en närmare arving till svärdet och till blodsbämndens plikt. Vidga skall bära det till kamp mot Asgårds makter.»

Mimers drottning sade: »Här ger du ord åt tankar, som kommit mig att rysa i sömnlösa nätter. Skall en gudafiende uppväxa vid gudavännen Mimers härd invid Yggdrasils vördnadsbjudande stam, vid randen av den heliga visdomskällan? Skall Vidga växa upp för att fullgöra ett ogörligt verk, dö förbannad under gudarnas vapen och försändas till de plågor, som äro åt de förbannade bestämda? Förfärliga tankar! Ägde jag silverskäran, varmed jag kunde avskära den bloddränkta tråd, som Urd tvinnat åt Baduhilds son! Men skäran kommer aldrig i den hand, som Urd ej därtill korat, och hennes domar äro orubbliga, ty de äro ej hennes, utan en okänd makts.» Baduhild sänkte sitt huvud och grät.

»Skäran, varom du talar, är här», sade Svipdag och tog den ur sin gördel. Och i det han förde den skinande lilla lien genom luften, sågos två blodröda trådar. »Här är den blodshämndens tråd, som Urd tvinnat åt mig, där är den hon tvinnat åt Vidga. Jag kan genomskära min egen, men icke båda, ty endera av oss, Vidga eller jag, måste söka tillfredsställa blodshämndens krav och falla i försöket under gudarnas vrede.

Genomskär jag min, så är för Vidga icket hopp. Lämnar jag skäran till dig, och du genomskär hans, så är för mig hoppet ute. Vilketdera skall jag göra?» Mimers maka sade: »Jag kan icke begära skäran ur din hand. Ditt offer vore för stort. Vidga har att bära sitt öde.» Svipdag sade: »Bär hit hämndesvärdet och fäst det min gördel! Jag övertager Valands arv och arvingens plikter. Silverskäran skall vara din. Evig skam över den man, som själv kan bära en förbannelse, men låter den falla på ett barns huvud!»

Mimers drottning gick, kom tillbaka med hämndesvärdet och fäste det vid Svipdags gördel. Han gav henne silverskäran, och hon avskar den för Vidga tvinnade blodshämndstråden.


Så fick Svipdag Valands hämndesvärd, och med det återkom han till Midgård. Här uppsökte han de jättehövdingar, som ännu bodde med sina stammar i Svitiod det stora, och sade dem, att om de icke rusta sig till motvärn, är deras tid snart ute. Halfdan, understödd av asagudarna, skall komma med sina härskaror och driva dem bort över Elivågor till deras urland Jotunheim.

Även till Jotunheim begav sig Svipdag, till den onde, mycket fruktade jotunfursten Gymer, som kallade där varande jättestammar till strid. Han lovade dem seger och sade sig äga det svärd, som deras förre överhövding, hans farbroder Valand smitt, men aldrig hann begagna, ett svärd som segern helt visst skulle följa.

En av Gymer uppbådad talrik jättehär samlades och ryckte med Svipdag som anförare mot söder. Faran var stor – större än asagudar och människor förutsågo, dock aktade gudarna den vara så allvarlig, att de måste stiga ned och leda Midgårds fylkingar. Oden, Tyr, Vidar, Njord, Fröj, Heimdall och andra gudar kommo och visade sig i sin vapenskrud och till häst för de dödligas ögon.

Tor kom med sin järnhammare och ställde sig ej långt från Halfdan. Härarna ryckte under sköldsång mot varandra. Gymers och hans kämpars sång liknadelösgjorda stormars vilda tjut. Midgårdskämparnas liknade bruset av havets bränningar. Oden red i spetsen med Gungner i sin hand på sin åttafotade häst.

Fylkingarna drabbade samman, och jättarna, framför dem alla Gymer, kämpade med vilt mod. Oden sprängde med Gungner genom deras slagordning och tryckte många Jotunheimssöner under Gungners udd och Sleipners hovar. Tyr och Vidar bröto väg med svärdet. Störst var manfallet där Tor for fram med hammaren. Men jättefylkingarna slöto sig ständigt på nytt och splittrade på sina ställen Halfdans slagordning.

Där Svipdag svängde hämndesvärdet, föllo icke färre Midgårdskämpar än det föll jättar för Tors hammare. Svipdag sökte sig fram mot Halfdan, som slog med blodig klubba, men ditintills undvikit att sammandrabba med Svipdag, vars styvfader han ju var. Men då tvekampen ej mer kunde undvikas, red han fram mot styvsonen. Klubban och hämndesvärdet möttes, Halfdans älsklingsvapen, prövat i många strider, sprang sönder som träffat av blixten.

Och likt ljungelden flammade Valands svärd. För varje hugg, vartill det lyftes, glänste ett sken över stridsvimlet och hela Midgård. Än ett hugg och Halfdans brynja var kluven och han själv sårad. Då kastade Tor sin hammare mot Svipdag. Han mötte den i flykten med hämndevapnet. Sindres bästa smide sammanstötte med Valands bästa.

Nu stod den egentliga och avgörande domen över dem, och den lyktade så, att hammare och hammarskaft splittrades och kom i obrukbara stycken tillbaka i asagudens hand. Valandssvärdets egg hade icke fått en skåra. Tor var vapenlös och måste rygga.

Han tog den sårade Halfdan på sin skuldra och drog sig undan striden upp emot ett berg, varifrån han och den blödande hjälten kastade stenblock ned mot fienden. Svipdag och hans jättehär drogo sig då tillbaka. Deras seger var ju redan vunnen.

Oden och de andra gudar som deltagit i striden, kvarstannade på slagfältet och hade åtminstone äran att vara de sista där. Mot asamajestätet skydde Svipdag att gå till tvekamp och angripa Njord eller Fröj ville han icke. Den ene var ju Fröjas fader, den andre hennes broder.

Svipdag fick snart veta, att Halfdan dött av det honom tillfogade såret. Mot det hjälpte icke läkerunor och galdersång. Hatets gift låg i dess egg, Nifelheims älvars etter i dess klinga. Svipdag hade således hämnat sin faders död och sin moder Groas skymf. Valands död var visserligen icke hämnad. För att detta skulle ske, måste Svipdag bekriga Asgård och nedlägga alla i hans död delaktiga gudar.

Han ruvade över denne tanke, förkastade den och tog upp den igen. Stundom sade han sig, att detta var en åtagen plikt, stundom invände han, att han redan gjort mer än hämnat Valands död. Han hade återställt Valands kränkta ära och bragt gudarnas dom över Ivaldesonens konstverk på skam. Och kunde Valand begära större upprättelse än den, att Tor, hans dråpare, måste rygga för hans svärd?

Svipdag hemförlovade sin jättehär, som återvände segerstolt till sina gårdar. Den hade lovat att samla sig på nytt, så snart budkavel eller vårdkas gåve bud därom. I Asgård rådde förfäran. Det var tydligt, att den som ägde hämndens svärd kunde göra sig till världens herre. Asgård bävade de dagarna på udden av Svipdags svärd. Han hade dock återskänkt Fröja till gudarna och trolovat sig med henne. Kunde icke hans kärlek besegra hans maktlystnad?

I detta fall skulle han varda välkommen till Asgård och erkännas av gudarna som Fröjas make. Han var varken av asa- eller vanablod. Men en försoning med Ivaldes släkt och alferna var för gudarna önskvärd, och kunde den köpas med Svipdags upptagande i asarnas och vanernas släkt och med hämndesvärdets upptagande bland Asgårdsklenoderna, så beredde det köpet vinning åt Oden och åt världen.


Svipdag kommer till Asgård. Hans färd till Balder

Det var vid den tid på dygnet, då dvärgen, som står utanför morgonrodnadsalfen Dellings dörrar, sjunger väckelsesången över världen och välsignelse över alfer, asar och allfader. Det var vid den stund, då Yggdrasil droppar honungsdagg, och solhästarna, vädrande morgonluften, längta till fimmelstång och tyglar.

Det var vid den tid på året, då i Midgårds lundar knopparna svälla och markens mattor ha den friska grönska, som visar, att de nyss blivit vävda av växtlighetsdiserna. Den tid då det blåa lufthavet är så rent och genomskinligt, att människans längtan stiger högre däri, än fågeln bäres av sina vingar. Det var den tid, som väcker kärleksträngtan i hela naturen.

Heimdall såg en yngling i vapenskrud, med lysande svärd i bältet, gå uppför den bro, som ingen beträder utan beslut av Urd. Hans annalkande bebådades för asarna, och det blev glädje i gudaborgarna, när budet sade, att Svipdag kom, helt visst i gott ärende, ty han liknade själv en glad vårdag.

Asgårds fallbrygga var nedslagen över älven, som flöt med ilande fart, klar och glittrande kring den ofantliga vallmuren. När Svipdag hunnit upp för Bifrost, såg han Glasers guldlund och gudarnas vida lekslätter och Valaskjalfs silvertak och Lidskjalfs torn glänsa i morgonsolen. Han steg upp på den skans, som ligger mitt för fallbryggan. Därifrån är utsikt över den konstrika porten till gudarnas borgar bakom vallmuren.

Framför porten stod en väktare, strax innanför dess galler låg Odens ena varghund och sov, den andre var vaken och upphov ett skall. Mitt emot Svipdag reste sig en guldsirad hall högt bakom en lustgård, vars träd skuggade en av blomster höljd kulle. På kullen sutto diser, av vilka en var den förnämsta och de andra syntes i en krets kring henne. Svipdag igenkände Fröja - hon liknade en bildstod, orörlig och som försjunken i drömmar. De diser, som sutto henne närmast, voro Glans, Vän, Frid, Blid, Hjälp och Eir, läkedomens asynja.

Med häpnad såg Svipdag världsträdet som i Midgård är osynligt, utbreda sig över Asgård och hela himlen, såg dess krona med luftiga bladverk, i vilka frukter skimrade. Högt uppe glänste den gyllene hanen Vidofner Gullenkamme.

Mannen vid porten gick fram till Svipdag. Han låtsade icke veta vem denne var och emottog honom på det sätt, som bland väktare är brukligt när de finna en främling på förbjuden mark. »Vem söker du här? Ingen kringstrykare kommer inom denna port. Drag du hädan på fuktiga vägar!»

»Drag du själv din kos med dina ovänliga ord! Vem tror du vänder sig bort från det som tjusar hans blick? Här ser jag gårdplanerna giva återsken av gyllene salar. Här vill jag stanna och njuta sällhet.»
»Vad heter du?» sporde väktaren. »Vindkall. Min fader hette Vårkall, min farfader Hårdkall. Hundarna där bakom portgallret synas mig vara bistrare väktare än du. Men nog torde man komma dem förbi.»

»Omöjligt. Den ene vakar, då den andre sover, och trogen vakttjänst skola de bestå, så länge världen står. Olycklig är den  som råkar ut för dem. Och bakom dem finnas elva väktare inne i borgen.»
»Du menar att i världen är intet, som kan avvända dessa hundars vaksamhet och fresta deras matlust, så att de glömma sin tjänst?»

»Intet utom de läckra stekarna under Vidofners vingar. Kan du kasta dem till Gere och Freke, så glömma de sin tjänst, och du kan smyga dem förbi.» »Vad heter den guldglänsande hanen högt där i trädet?» »Det är just Vidofner.» »Finns det ett vapen, varmed jag kan få honom ned? Annars får jag ej stekarna och kommer ju icke här in.»

»Det finns ett sådant vapen. Det smiddes av en ond smed längst borta i Jotunheim. Men vapnet blev honom fråntaget.» »Vart kom det sedan?» »Till den mörka disen Sinmara, som gömde det i det vattenbegärliga karet med nio bandlås.»»Antag nu, att någon begivit sig till Sinmara för att få det vapnet! Tror du då, att han kommer tillbaka med det?»

»På ett villkor är det möjligt. Sinmara tynges av en sorg. Hon ruvar på en enda tanke. Vidofner också känner den tanken tung. Mellan hans runda kotor ligger en skinande skära. Den som får den skäran och bär den till Sinmara, han erhåller av henne det dolda vapnet. Och den, som fått det vapnet, han kommer in genom denna port.»

»Vem är den sköna mö, som, omgiven av diser, sitter, försjunken i tankar, på den vackra kullen?» »Hon heter Smyckeglad. Sorgsna ungmör och lidande kvinnor få tröst, om de vandra upp till henne. Även åt hennes diser äro altaren resta, de bringa hjälp och hugnad åt bedjande.»»Vet du, om någon är bestämd att vila på Smyckeglads vita arm?» »En är av ödet därtill korad. Hans namn är Svipdag.»

»Öppna då porten, ty Svipdag ser du här! Men vänta! In vill jag icke, förrän jag vet, att jag har den älskligas hjärta.» Just som Svipdag sade sitt namn, sprang Asgårdsporten, den underbara, upp av sig själv. Båda hundarna voro nu vakna, gingo fram till Svipdag, hälsade honom med muntra språng och slickade hans hand.

Väktaren gick och sade Fröja, att en främling kommit, som helt visst är Svipdag. Då steg hon upp och skyndade ut till ynglingen. »Säg ditt namn och din ätt», sade hon, »mina ögon vilja ha dina läppars vittnesbörd!» »Jag heter Svipdag. Min faders namn är Egil-Örvandels solglänsande stjärnas namn. Jag vräktes från hans hem av vindarna ut på kalla vägar. Men Urds dom, hur än den faller, jävas av ingen makt.» Fröja hann knappt säga välkommen, innan hon kysste honom.

»Min hälsning flög dig till mötes, men hanns upp av min kyss. Hur länge jag satt där på kullen, dag efter dag, och längtade till dig! Nu, älskade, ser jag dig åter och har dig i mina salar. Där skola vi leva evigt tillsammans.» Svipdag och Fröja firade sitt laggilla bröllop i Asgård. I brudköp och som bot för Valands svikna fosterfadersplikt skänkte Svipdag hans svärd till Fröj.

 

Svipdag önskade att Ull, hans halvbroder, måtte få dela hans ära och upptagas i Asgård, liksom han förut delat hans faror i Jotunheim. Denna önskan villfors av Oden så mycket hellre, som Tor tillkännagav, att Siv och han beslutat att vara makar. Siv, den guldlockiga, kom till Asgård och medförde Ull och Valands dotter Skade. Tor och Siv firade sitt bröllop kort efter Svipdags och Fröjas.

Ett tredje och fjärde bröllop firades därefter. Idun blev gift med Brage. Njord hade före Valands flykt till Ulvdalarna friat till Skade. Denna kraftiga och stolta ungmö kom vapenklädd till Asgård och krävde böter för slagen fader. Hon fick i böter asynjans värdighet och rang bredvid Frigg och Fröja.

Tor visade henne två glänsande stjärnor på himlen och berättade, att strax efter det hennes fader Valand stupat, samlade sig gudarna kring den fallne och beklagade hans död och prisade hans forna gärningar, då han var gudarnas vän och smyckegivare.

Då hade Tor med sin faders bifall tagit Valands ögon och kastat dem till himlen, för att de skulle bliva stjärnor. Detta bevisade för Skade att Valands minne var i Asgård ärat, och då Njord förnyade sitt friaranbud till henne, blev hon rikedomsgudens maka.

Sålunda var nu försoning stiftad mellan asar och vaner å ena sidan och alfernas yppersta släkt, Ivaldeättlingarna, å den andra. Försoningen var bekräftad med ett fyrfaldigt äktenskapsband. Om Slagfinn, Valands och Egils broder, och de öden han rönte skall i en annan saga än denna förtäljas.

 

Under alla de fester, som vid denna tid firades i Asgård, bar Frigg på en sorg, som blev tyngre genom glädjen hon hade gemensam med de andra. Hon saknade Balder, sin älsklingsson. Så kom till henne den tanke, att när ödet visade sig så gynnsamt mot Asgård som nu, skulle det måhända kunna bevekas att under något villkor skänka Balder tillbaka till hans tomma salar.

Svipdag åtog sig att bära hennes önskan till nornorna och även framföra en hälsning till Balder och Nanna i Breidablik, i fall det vore möjligt att träffa dem. Men Delling, morgonrodnadsalfen, Breidabliks väktare, har nyckeln till dess port och sätter den ej i låset, förrän Balder och Nanna skola med Leiftraser och Liv återvända i världsförnyelsen.

Breidabliks mur är gjord att vara oöverstiglig. Det gällde fördenskull att se, om Sleipner kunde hoppa över den, likasom över den höga Asgårdsmuren. Gudarna renade och helgade Svipdag, för att intet ont skulle med honom komma in i Breidablik, och Oden gav honom Sleipner att rida på färden.

Svipdag sprängde bort, följd av allas önskningar om lycklig utgång. Den väg han tog var icke densamma, som förra gången när han steg ned i underjorden. Det var icke den, som från nejden av Ulvdalarna leder ned till Nifelheim och genom detta land över Nidafjället till Mimers rike. Nu red han nedför Bifrost och genom en östlig port – den för döda bestämda – in i underjorden. Detta var närmaste vägen till Mimers lund.

Efter att ha porten bakom sig färdades Svipdag nio dygn genom djupa dalar och kom till en guldbelagd bro. Där satt Madgun, en av Urds diser, som brovaktare. Dånet av Sleipners hovar mot broläggningen sade tydligt, att ryttaren och hästen voro levande väsen, icke skuggor. Därom vittnade också deras utseende. Madgun bjöd honom stanna och redogöra för namn, ätt och ärende. Sedan Svipdag gjort det, sade hon att han kunde fortsätta resan och finge förbliva ett dygn i underjorden.

Ville han uppsöka Breidablik, låg vägen åt norr, till Urds källa åt söder. Svipdag red åt norr, där Mimers lunds kronor tecknade sig mot synranden. Så kom han till den höga mur, som omgiver Breidablik. Då steg han av hästen, spände bukgjorden fastare, satte sig åter upp och sporrade Sleipner, som i ett väldigt hopp kom över muren.

Bland de blomsterhöljda träden därinne såg han en sal, vars dörrar stod öppna. Väggarna voro beklädda med dyrbara bonader och bänkarna beströdda med smycken från Mimers skattkammare. I högsätet sutto Balder och Nanna. De bjödo Svipdag välkommen och bjödo honom heligt mjöd ur  ädelstensgnistrande dryckesskålar och sedan färdmannen förfriskat sig, framförde han hälsningar och ärende och omtalade allt, som var värt att höra.

Under märkliga samtal försvunno timmarna till inpå natten. Om morgonen bjöd han farväl. Balder gav honom ringen Draupner att återlämna till Oden, Nanna sände en slöja och några andra gåvor till Frigg och en guldfingerring till Friggs syster Fulla. Dessa gåvor voro vartecken, att ingen fimbulvinter mer skall hemsöka jorden förr än kort före världsförstörelsen.

Därefter red Svipdag till Urd. När gudarna begära något av henne, sker det vanligen genom sändebud. Vördnadsfull steg Svipdag inför Urd och hennes systrar, som sutto i runotecknade stolar under susande löverk vid sin källas silverklara vatten. Han framförde gudarnas bön. Nornorna rådgjorde. Därefter sade Urd: Balder får med Nanna återvända till Asgård, om ingen varelse är, som icke begråtit eller vill begråta, att Balder dött och ej skall återkomma.

Med denna utsaga red Svipdag tillbaka. Han tänkte över Urds dom och tyckte väl stundom, att den var hård och gav föga hopp, stundom att man likväl hade skäl att hoppas. Ty vem kunde vara så förhärdad att han önskade, att det goda skall, ej blott i denna världsålder, behöva kämpa mot det onda, utan att det alltid skall vara så att det skall råda övervåld, svek, lögn och nöd?

Vid guldbron hälsade han Madgun och kom utan äventyr ur underjorden. Han hade icke ridit långt därifrån, då han i en berghåla såg en kvinna av styggt utseende. Han frågade hennes namn, och hon svarade Töck. »Jag kommer från Urds domaresäte», sade Svipdag, »och har till världen ett viktigt bud att framföra.

Har du begråtit eller vill du begråta, att Balder dött och ej kommer åter?» Töck svarade: »Töck begråter med torra tårar Balders bålfärd. Levande eller död är mig Odens son till ingen gamman. Behålle dödsriket vad det haver!» Vem Töck var är ovisst. Säkert lär dock vara, att hon antingen var Gullveig eller Loke. Svipdag hade intet trösteligt svar att medföra till Asgård, men likväl kära hälsningar och minnen från Balder och Nanna.

 

Fröj friar till Gerd.

Fröj satt en dag i Lidskjalf och skådade ut över Midgård och Jotunheim. Då såg han i jättehövdingen Gymers gård en mö, medan hon gick från salen till frustugan. Det spred sig ett sken över himmel och hav, och skenet tycktes komma från hennes vita armar. Den unge vanaguden såg åter och åter i sina drömmar denna mö. Hennes fader Gymer var den av gudarna mest hatade jätten i Jotunheim. Ett rykte gick, att den pånyttfödda Gullveig blivit hans hustru och att det var med henne han fött sin undersköna dotter, den som Fröj från Lidskjalf sett. Hennes namn var Gerd.

Fröj blygdes över den lidelse, som gripit honom till dottern av ett sådant par. Han förteg och bekämpade den. Men striden var gagnlös. Han var älskogssjuk och trånade bort. Njord och Skade bådo honom säga vad det var som grämde honom, men fingo intet veta. Då vände de sig till Svipdag, som hade Fröjs förtroende, och bådo honom utforska orsaken till Fröjs dystra lynne.

Svipdag sade, att han ville försöka, ehuru han väntade avvisande ord. Han gick till Fröj och sade:
»Varför, min drott, sitter du ensam alla dagar i dina vida salar?» Fröj svarade: »Varför skulle jag förtälja min tunga sorg? Solen strålar varje dag, men ej på mina önskningar.» »Så stora kunna dina önskningar ej vara, att du ej vågar förtro dem till mig. Hava vi ej gemensamma ungdomsminnen? Och vittna de ej, att du kan lita på mig?»

Då sade Fröj: »Jag är kär i en mö, och aldrig var en flicka mer älskad av en yngling. Men hon, som vunnit hela min håg, bor i den hatade Gymers gårdar. Där såg jag henne gå, och hennes armar spredo ett sken genom rymden och över havet. Aldrig skall asagudar tåla att Gymers dotter och jag mötas.» »Din sorg kan botas», sade Svipdag. »Låna mig Valandssvärdet, skaffa mig Sleipner och giv mig dyra klenoder att medföra till jättemön! Då rider jag till Gymers gårdar och friar å dina vägnar.»

Gudarna, som voro mycket bekymrade över Fröjs tvinsot, kände sig föga lugnade, när de erforo dess orsak. Gerds fader Gymer var icke endast en farlig fiende, han var också mer än de flesta trollkunnig och förrädisk. Gudarna torde icke utan skäl hållit före, att Fröjs trånsjuka var honom påhäxad. En förbindelse mellan skördeguden och den jättesläkt i Jotunheim, som var frostens och stormarnas härskare, bådade intet gott för årsväxten i Midgård.

Men här fanns intet val, Fröj skulle täras bort och dö, om gudarna ej bragte de offer, som krävdes för en lycklig utgång av Svipdags ärende. De skickade med Svipdag elva guldäpplen, ett från var asagud, och ringen Draupner i friaregåvor. Dock borde Draupner, som vilat på Balders bröst, blott i nödfall överlämnas till jättemön.

Det var skymning, då Svipdag satte sig till häst. Till Sleipner sade han och klappade hans manke: »Mörkt är det ute, nu ha vi att rida över frostiga fjäll och tursafolkets bygder. Antingen komma vi båda tillbaka, eller tager oss den förfärlige jätten.» I morgongryningen var Svipdag framme. Han hade beräknat att komma, medan Gymer och hans salkämpar ännu sovo. Väktaren invid vallens stängda grind var dock vaken och anropade ryttaren. Svipdag såg från Sleipners sadel in över gårdvallen och fann, att på ömse sidor frustugans dörr var en varghund av styggt utseende bunden.

»Du, som kommer där högt till häst, vad är ditt ärende?» ropade Gymers väktare.
»Jag har ärende till Gerd, din herres dotter. Huru slipper man in för de glupska hundarna?»

»Antingen är du en död, som spökar, eller också är du nu till döden korad, du som djärves att vilja tala till Gerd. Till henne får du icke ett ord att mäla.»

»Det gäller att fresta», sade Svipdag. »Den som är på äventyr väljer dålig lott, om han brys av de faror han uppsökt. Min levnads trådar tvinnades det dygn, då jag såg livet.»

Därmed sprängde han över omgärdningen in på den gräsvuxna gården framför frustugan. Det jordskakande dånet av Sleipners hovar, ledsagat av varghundarnas ilskna skall, väckte Gerd och hennes tjänstemö. Denna såg ut och sade: »En yngling har kommit, han har redan stigit ur sadeln och släppt sin gångare att beta på gårdsplanen.» »Bjud honom in att dricka en bägare mjöd», sade Gerd, »hans ärende vill jag veta, ehuru jag anar att han är min broders bane.»

Svipdag steg in. »Vem är du», frågade Gerd, »alf eller asason eller en av de vise vaner?» Svipdag sade sig komma från Asgård, frambar friareärendet från Fröj, vanaguden, och bjöd henne de elva guldäpplena.

Gerd sköt guldäpplena ifrån sig. »Dem tager jag icke i friaregåva. Aldrig i detta livet skall jag bo samman med Fröj.»

»Här giver jag dig ringen, som följde Odens unge son på bålet. Åtta jämntunga ringar drypa ur honom var nionde natt.»

»I friaregåva tager jag ej heller den. Jag saknar icke guld i Gymers gårdar. Min fader har därav nog.»

Då drog Svipdag Valandssvärdet.

»Ungmö, ser du detta spänstiga bildristade svärd? Jag gick till Mimers lund och till det saftsvällande trädet Yggdrasil för att hämta hämndetenen, och den fick jag. Med dess egg skall ditt huvud skiljas från din hals, om du ej ger mig ditt ja att föra till Fröj!» »Hot gör mig ej till en mans hustru. Min fader är helt nära, han är stridslysten som du och hård varder striden, som mellan er skall stånda.»

»Ungmö, ser du detta spänstiga bildristade svärd? Din fader skall segna till jorden under dess egg och jag skall tvinga dig efter min vilja. Jag flyttar dig med ett slag av hämndetenen ned om dödsportarna till den ort, där mannasöner aldrig få se dig. Du dör under gudarnas hämnande vrede och du sändes till rimtursarnas rysliga värld. Där väntar dig ett uselt bo mellan jättespökens gårdar, och ser du ut från dess grind skola tigande flerhövdade vidunders hemska ögon möta dig. Där varder dig din föda förhatligare än giftormen är hatad av människan, och din dryck den äckligaste.

Sjukdomsandarna skola varda gäster i din boning och ditt följe, när du krälar i träskvattnet mellan dina likars gårdar. Onda vättar skola kröka dig ned i gyttjan och förgifta ditt sinne. En make skall du få, men aldrig en makes kärlek. Hustru skall du varda åt den trehövdade Trudgelmer, vars fötter, liksom Ymers, föda barn. Hören mig, I alla Nifelheims bebyggare, hören mig, spöken av tursar och jättar, hören mig, Suttungs söner!

Ja, hören mig även, I sälle, som bor i Mimers rike, nu då jag besvärjer och bortbannar all kärlek och glädje från denna mö! Driven av osläckt trånad skall du nattetid kräla upp till det berg, där örnen Are har sin tuva, för att sitta där uppe i tidig morgonstund och genom Nifelheims töcknen stirra hän mot sällhetsrikets klara rymder, som du försakat för evigt. Vred är dig Oden, vred är dig Tor, vred vare dig Fröj, du avskyvärda mö! Gråt får du till gamman, och du skall nära din sorg med tårar.»

Gerd hörde förfärad dessa hotelser. Hon sade »Välkommen hälsade jag dig icke, när du steg in i salen, men jag gör det nu. Av mitt bästa mjöd bjöd jag dig icke, men nu räcker jag dig en bägare av det tidsbeprövade och säger: Hell dig! ehuru jag hittills icke trodde, att jag någonsin skulle ägna vaner och vaners fränder en välönskan.»

Svipdag sade: »Jag nöjer mig icke med blida ord. Avgjort skall mitt ärende vara, innan jag lämnar dig. När vill du unna Njords son ett möte?» Gerd svarade: »Barre heter den tysta lunden. Vi känna den båda. Njords son må där möta mig, sedan nio nätter förlidit.»

Svipdag red till Asgård. Fröj stod ute och inväntade honom, och hans svåger fick icke taga sadeln av Sleipner, innan han omtalat ärendets utgång. Nio dygn syntes Fröj vara lång väntan. »Oftare förekom mig i min längtan månaden kortare än halva natten.»

Var Gymers och hans salkämpars sömn så tung, att de icke vaknade, när marken skalv under Sleipners hovar och varghundarna upphävde sitt tjut? Nej, Gymer såg Svipdag komma och hade länge väntat en böneman från Fröj. Han och Gullveig hade uppgjort sins emellan, huru Valandssvärdet, som gjorde Asgård oangripligt, skulle komma i jättevåld. Gerd var den skönaste mön i Jotunheim, men hennes vita armar hade icke utan Gullveigs trollkonst kastat ett sken över hav och himmel.

Efter de nio dygnens förlopp möttes Fröj och Gerd i Barres lund. Hon lovade att varda hans, men på dessa av föräldrarna fastställda vilkor: Valandssvärdet skulle i brudköp överlämnas till Gymer. Svipdag och Fröja skulle på utsatt dag infinna sig hos honom och å Fröjs vägnar högtidligen anhålla om Gerds hand. Gerd skulle upptagas i Asgård och hava asynjas värdighet.

Den bedårade Fröj hade lovat mer, om Gerd fordrat det. Valandssvärdet lade han genast i hennes hand. För gudarna var detta en vida större förlust än det var för Jotunheim en vinst. Valand hade icke velat, att andra gudafiender än Ivaldes ättlingar skulle hava omedelbart gagn av svärdet, och han hade vidtagit sina varsamhetsmått därefter.

På hennes klinga hade han med stor konst inristat en skildring av den tilldragelse i urtiden, då rimtursarna drunknade i Ymers blod. Det har för den skull blivit sagt om Valandssvärdet, att »det kämpar av sig själv mot jätteätten», och det var på dessa bilder Svipdag pekade, när han visade klingan för Gerd.

De åskådliggöra en egenskap, som Valand inhamrade i klingans gry. Drages svärdet av en jätte, så fäller han visserligen sin motståndare, men han omkommer också själv och med honom Jotunheims hela makt. Denna svärdets egenskap var för jättarna bekant, och de voro lika rädda för att nyttja det, som de varit ivriga att få det bort från Asgård, där det var en underpant på gudarnas trygghet. När för den skull Gerd överlämnade svärdet till sin fader, var för denne ingenting mer trängande än att väl förvara svärdet och giva det en pålitlig svärdväktare, vilken därefter kom att kallas Eggter.

Svipdag misstänkte, att Gymer ruvade på en förrädisk plan, och han vidtog sina åtgärder därefter. Han kom på den avtalade dagen till Gymer och medförde Fröja. Men redan före dem hade Tor och Ull brutit upp till Jotunheim och på hemliga vägar kommit till grannskapet av Gymers fjällgård och gömt sig där. Gymer emottog sändeskapet från Asgård väl och hedrade dem med ett gille. Följande morgon skulle de återvända och medföra Gerd till Asgård. Då gillet var i full gång tog Gymer Svipdag avsides och sade:

»Hör nu på något märkvärdigt! Jag har sett på dina ögon, att du fägnas av Gerds åsyn, likasom mina fägnas av Fröjas. Det är mitt beslut att du, icke Fröj, skall vara min svärson. Är det så att du har lust till Gerd, så avstår du Fröja åt mig i bot för min son, som du råkat att dräpa.

Då öppna sig andra utsikter för dig än att gå däruppe i Asgård som ett slags tjänare åt Oden och Fröj. Valandssvärdet är nu i min ägo. Du var dum när du skänkte bort det. Med det i hand kunde du kastat Asgård över ände, tagit Fröja med våld och gjort dig själv till gud. Därmed hade du också hämnat din farbroder Valand, vilket du nu försummat. Denna dumhet har jag gottgjort.

Du kan få Valandssvärdet åter. Du är rätte mannen att föra det, och det skall än en gång ske i spetsen för Jotunheims härar. Kom i håg, att du står i förbindelse till mig för den seger du vann och som öppnade Asgårds port för dig. Du vann den icke ensam, jag och mitt folk hade vår andel däri, och det är din plikt att handla som vår bundsförvant.»

Svipdag medgav riktigheten av Gymers ord och sade sig ingå på hans förslag. »Det är väl», sade Gymer, »ty annars hade du icke med livet kommit från min gård. Vi förvandla nu detta gille till ett dubbelbröllop, mellan mig och Fröja samt dig och Gerd.»

Svipdag ingick även härpå, men frågade, om icke Gymer redan hade hustru. »Jo visst», sade han, »men ingen hindrar mig att ha så många hustrur jag vill. Har du icke hört ryktesvis, att jag är gift med Gullveig?» »Jag ser henne icke här», sade Svipdag; »var finns hon?» »Jo, det är en lustig sak», sade Gymer, »Fröja har låtit narra sig än en gång av henne. Hon har nu en tid varit i Folkvang som Fröjas tjänarinna. Du känner ju Aurboda? Det är hon.» Svipdag blev högligen förvånad över denna upptäckt.

Gymer hade icke få salkämpar och även några gäster hos sig. Hans mening var, att när det druckits in på natten och glädjen stigit som högst mot tak, skulle äktenskapen tillkännagivas och bekräftas med övliga bruk. Men innan det skett, stego två objudna gäster in i salen. Den ene, Ull, hade svärd vid sidan och båge på axeln och bar i handen »väghjälpens träd», en rönn som Tor ryckt upp, när han vadade genom Elivågor. Bakom Ull kom Tor, och han såg bister ut.

Svipdag reste sig från sin stol och ropade: »Välkommen, Midgårds värnare. Välkommen, Egils son, min broder! Det blev som jag sade er. Här firas två bröllop: Gymers med Fröja och mitt med Gerd. Vig du nu Gymer med din hammare!» Sedan järnhammaren blivit splittrad, bar Tor sin gamla hammare av sten. Den var ej så flygskicklig, men den var säker i slaget.

Gymer, hans salkämpar och gäster rusade upp. De flesta av dessa flydde genom bergsalarnas långa räcka ut. Men några, som ej kunde undkomma, stannade kring Gymer, och denne var en så väldig kämpe, att det fordrades Tors asakraft och hammare för att fälla honom, vilket icke skedde förr än efter hård strid. De andra stupade under Ulls och Svipdags hugg.

Gerd måste åse denna kamp. Den var för henne en föga glad inledning till hennes förmälningsfest i Asgård. Asgårdshjältarna letade i Gymers många gömmor efter Valands svärd, men fann det icke. Eggter hade i god tid begivit sig bort med vapnet och flytt österut. Han åtföljdes på flykten av en skara ulvar, liknande dem, som voro bundna utanför Gerds frustuga.

Fader till denna hos Gymer fostrade ulvflock var Loke, modern var Gullveig. Med dessa »Fenrers fränder» begav sig Eggter till den ogenomträngliga Järnskogen. Där äro de ännu. På en kulle, under vilken svärdet är nedgrävt, djupt inne i denna obygd, håller Eggter vakt intill Ragnarök.


Brytning mellan Asar och Vaner.

Gerd fördes av Asgårdshjältarna till Folkvang, där hon måste uppleva ett nytt ve. Det gick icke att dölja för gudarna, att Gerds moder var Gullveig, och att Gullveig var Fröjas tärna Aurboda. Asarna samlades till ett förberedande rådslag och rådgjorde om vad som skulle göras med henne.

Oden påvisade, att Gullveig redan för länge sedan var dömd till döden, att det utslaget var bestående. Domen kunde icke upphävas av att trollkvinnan blivit pånyttfödd till världen. Det var gudarnas plikt att avrätta henne, när helst och under vilka skepnader och namn hon än anträffades. Ny rannsakning och dom behövdes således icke. När Tor hörde Oden säga detta, stod han upp och gav för tredje gången trollkvinnan dödsslaget med sin hammare.

Vanerna voro icke närvarande, och när Njord erfor, vad som skett, sade han att saken blivit för hastigt avgjord och att det häftade betänkligheter vid den, vilka han vid annat tillfälle, efter samråd med vaner och alfer, ville framställa. Men asarna stötte sina spjut i häxans kropp och förbrände den i bålets lågor. Nu som förut visade det sig omöjligt att förvandla hennes hjärta till aska.

Loke gick ännu fritt omkring var han behagade och ej minst i Asgård, emedan Oden icke ville bryta den ed han svurit honom i tidernas morgon. Att alla skydde och undveko honom, syntes han icke mycket bry sig om. Han efterletade Gullveigs hjärta, fann och slukade det och födde någon tid därefter en ohygglig dotter, pestvarelsen Leikin.

Tor kastade Leikin ned i Nifelheim. Hon stötte sin ena sida svårt och hennes benbyggnad bröts i fallet. Därav kommer sig att hon är till hälften svartblå, till hälften likblek, och att hon har en stupande gång. I Nifelheim gjorde henne sjukdomsandarna till drottning.

Lokes son, ulven Fenrer, hade fått stanna i Asgård, emedan han i början var lekfull och syntes oskadlig, men hans fader såg med nöje, huru Fenrer växte och lovade att med tiden varda så stor i sitt slag, som Midgårdsormen i sitt. Asarna förvånades över att den mat, som lades för honom, var tillräcklig att giva honom så hastig tillväxt i storlek och styrka. Han fick ej mer än Gere och Freke att äta, men den föda som gjorde honom så stor och farlig, var gudarnas felsteg och människornas synder.

 

Fröjs giftermål med Gerd firades med föga glädje. Hennes fader och moder hade ju blivit dräpta av dem, som voro de förnämsta gästerna vid festen.

Kort därefter begärde Njord gudarådets sammankallande. Asar och vaner sammanträdde på sin heliga tingsplats, alla med en förkänsla av att något viktigt och ödesdigert förestod. Våra fäder älskade strider med vapen, men lika mycket strider med påståenden och invändningar. Den överläggning, som nu uppstod mellan asar och vaner, har varit noggrant omförmäld i forntidssånger.

Njord talade å vanernas vägnar. Han, som är den fredliga samfärdselns gud, lade sina ord varsamt, ty ärendet var grannlaga och kunde icke få god utgång, utan att sinnena stämdes till förlikning. Det var tydligt, att han samrått med vaner och alfer, och att de för endräktens skull icke ville bestrida riktigheten av Odens mening, att den för långa tider tillbaka fällda domen över Gullveig ännu var bestående.

Tvivel därom kunde dock hysas, ty ovisst kan det ju synas om en tre gånger, av olika föräldrapar, född varelse skall gälla för en och samma eller för tre olika. När fördenskull tvivelsmål i denna punkt låta sig yppa, hade det varit bäst att ordentlig rannsakning även denna gång skett och då enbart beträffandede gärningar, som den anklagade efter sin tredje pånyttfödelse troddes hava begått.

En betänklig sak var även, att Gullveig blivit dräpt och bränd i Odens egen heliga sal, som ej borde med blod fläckas, och där envar borde känna sig under lagens skydd. Men det egentliga klagomålet från vanernas sida var att asarna icke beaktat, att Gullveig blivit med frändskapsband knuten till vanerna. Det var Fröjs svärmoder, som blivit dödad av asarna. Däri låge det betänkliga, och det var detta mål, som vaner och alfer nu framlade till behandling och avgörande.

 

Från asarnas sida kunde nu invändas, att det frändskapsband som knutits mellan vanerna och Gullveig, icke borde gälla som ett skydd för henne. Det borde i stället tillräknas henne som följden av ett bland hennes allra värsta brott. Man kunde ju icke betvivla, att hon för onda ändamål eftersträvat detta frändskapsband och vunnit det genom sin trolldom, riktad mot Njords egen son, den blide och av gudar och människor älskade Fröj.

Hans sinnen slog hon i sådana trolldomsband att icket annat val var, än att se Fröj tvina bort och dö, eller att giva samtycke till äktenskapet. Ett äktenskap som måste varit Njord själv ovälkommet, och där bruden måste köpas med Asgårds yppersta skyddsmedel, Valands svärd. Mot gudarna och människorna var detta anslag riktat, men främst mot vanerna. Oden väntade fördenskull, att dessa ej skulle göra sak av den bestraffning, som Gullveig senast undergått, även om han kunde medgiva, att asarna därvid gått för hastigt till väga.

För Fröj måste det varit hårt att övervara denna rådplägning, eftersom den kärlek han hyste till Gerd här var föremål för undersökningar, som ej kunde annat än gräma honom. Också hade överläggningen icke räckt länge, innan han framlade sitt och de andre vanernas käromål i denna sak. De hade beslutat fordra böter av asarna för det på hans svärmoder begångna dråpet.

Oden skulle väl utan tvekan medgivit, att han och hans söner borde erkänna sig skyldiga och giva skäligt vederlag. Men den tyngsta betänklighet vidlådde ett sådant medgivande och gjorde det farligt. I Midgård kunde allt för många uppfatta sakens utgång så, att asarna erkänt som en förbrytelse, att de dödade henne som spred de onda runorna, uppfann den onda sejden och var första upphovet till alla nidingsdåd i Midgård.

Huru skulle människorna sedan skilja mellan gott och ont? Oden, såsom världens styresman, lagarnas handhavare och människornas fader och konung, måste ur denna synpunkt se målet. Han med sina söner ville för den skull icke giva de av vanerna begärda böterna.

Men likväl var det en helig lag, av Urd given och av Oden stadfäst, att frändedråp skall av närmaste fränder hämnas eller annars böter givas av gärningsmannen. Vanerna hade begärt böter för fridens skull, emedan utkrävande av hämnd skulle medföra de största olyckor för alla. Oden borde helt visst betänka, att det för människorna vore det ett farligt föredöme, om gudarna själva lämnade en så helig lag bruten.

 

Vanerna förklarade, att de icke kunde avstå från sin fordran på böter. Denna fordran var en ovillkorlig plikt, omöjlig att åsidosätta. Oden genmälde, att denna plikt också var av vanerna fullgjord genom att de hade fordrat böter. Nu ålade dem en annan plikt, att icke lämna tingssätena förr än det blivit överenskommet att allt emellan asar, vaner och alfer härmed var utjämnat.

Här syntes nu asar och vaner stå omedgörliga mot varandra. Men medgörlighet hövdes Oden i denna sak. Vad som lades Gullveig med rätta till last var ond sejd och trolldom, men den onda sejden hade ju av Oden själv prövats, då han sökte vinna Rinds gunst. Vanerna måste påminna honom härom, icke för att förbittra asafadern, som de vördade, men för att beveka hans sinne till medgörlighet.

Då Oden hörde sig den onda sejden lagd till last, förvandlades hans anlete. Han blev påmind om en förnedring, som han icke kunnat avvärja från sig och som förmodligen varit Gullveigs verk, även den, en förnedring, som han försonat med en sons död.

Han stod upp från sitt högsäte i tingskretsen, tog spjutet Gugner, som stod bredvid honom, och kastade det över vanernas huvuden, till tecken att bandet mellan honom och dem var avslitet, och att målet skulle avgöras med andra vapen än grunder och skäl. Han lämnade tingsstaden utan att säga ett ord, och asagudarna följde honom.

Vanerna och alferna stannade och överlade. De lämnade icke tingsstaden, innan de fattat ett beslut. Detta tillställdes Oden och var av den lydelse, att enär han och Gullveig gjort sig skyldiga till samma förbrytelse, förövandet av ond sejd, och Gullveig rättvisligen straffats härför med döden, bör Oden rättvisligen avsättas från sin med samma brott fläckade värdighet av gudars och människors fader. Efter detta beslut utrymde vanerna och alferna sina borgar i Asgård, och Asgårdsporten stängdes efter dem.

 

Världskriget. Vanerna intaga Asgård.

Oden sände bud till Mimer, lät honom veta vad som skett och bad om hans råd. Tydligt var, att genom brytningen mellan asar och vaner var världsordningens och världsträdets bestånd än en gång hotat. Komme det till krig mellan gudarna och en eller flera bland dem föll, skulle detta lända till största men, ty var och en av dem har sitt kall att uppfylla.

Mimer lovade att försöka en medling, men misslyckades den och fientligheter utbröto, borde Oden och hans söner innestänga sig i Asgård och vaka över dess försvar, men icke göra onödiga utfall eller i vapenskifte eftersträva sina förra medstyresmäns och vänners liv. Om vanerna lyckades komma inom Asgårdsvallen, borde Oden utrymma Asgård hellre än att fläcka den heliga borgens gård med gudadråp. En strid man mot man inom vallen kunde medföra många gudars fall och världens fördärv. Man kunde förutse, att om Oden lydde dessa råd, kunde den dag komma, då vaner och alfer åter hyllade honom som sin fader och konung för att aldrig mer ställa sin vilja mot hans.

Odens stridslystna söner funno dessa råd hårda att följa, men kunde ej förneka deras visdom. Men Mimer lärer ha givit ytterligare ett råd, som de utan missmod kunde gilla. Rådet var, att Loke aldrig mer borde få sätta sin fot inom Asgårds port. Allt för länge hade Oden fördragit Loke, detta för att icke bryta sitt i tidernas morgon givna löfte till honom.

Men med löftena voro så, att ett löfte, ensidigt givet och utan förbehåll, var alltid bindande, men ett löfte som innebar ett fördrag, var icke bindande sedan den andre löftesmannen uppsåtligt svikit det. I annat fall vore det en boja på den trofaste och ett fribrev för den trolöse.

Löftet som bundit Oden vid Loke, var ömsesidigt och så gott som dagligen sviket av Loke, som städse syftat till sin fosterbroders och hans ätts undergång. Mimer torde hava upplyst, vad man i Asgård icke vetat, att Loke var Balders egentlige baneman.

Till vanerna lär Mimer vänt sig med liknande råd, sedan de begärt att höra hans mening.

Med Oden stannade i Asgård Tor, Tyr, Brage, Vidar, Vale och Forsete. Några asynjor förblevo även där, men bland dem voro icke de förnämsta. Frigg ansåg sin systerplikt och sin härkomst från vanerna fordra, att hon slöt sig till dem. Asgårds drottning lämnade för den skull sin make och följde sin broder Njord. Fröja följde också sin broder Fröj.

De båda alferna Svipdag och Ull hade ställt sig på vanernas sida, såsom ju också var att vänta, då Svipdag var Fröjas make och Fröjs förtrognaste vän, och då Ull var Svipdags halvbroder och honom mycket tillgiven. Hela den skara av högre och lägre makter, som bebo Vanaheim och Alfheim, omfattade samma sak som de och avföllo från asarna. Endast Höner och Mimer blevo Oden trogna.

Men Skade följde icke sin make Njord, utan kvarstannade i Asgård. Vanaguden och hon voro av olika skaplynne, och de hade ej kunnat trivas väl tillsammans. Även i avseende på bostad och omgivning hade de olika tycken. Skade älskade sin fader Valands bergiga hemland Trymheim, på vars snöslätter det var hennes nöje att gå på skidor och fälla villebråd med sina pilar. När Njord, för att vara henne till viljes, vistats i nio dygn bland fjällen, blev han led vid bergväggar och ulvtjut och längtade till svanesången vid havets strand.

Dock, när Skade följt honom dit, kunde hon icke uthärda att varje morgon väckas av sjöfåglarnas skrik. Hon hade fordom drömt om att vara Balders maka. Den drömmen blev aldrig uppfylld. Nu trivdes hon bäst i närheten av Balders fader och lyssnade hellre till hans ord än till någon annans.

När asarna givit sin önskan till känna att höra Mimers tanke, torde han, som aldrig påtrugar någon sina råd och tiger tills han blivit tillfrågad, hava sagt, att han gillade vanernas fordran på böter för dråpet på Gullveig. Med denna fordran efterkommo de en helig lag. Men han måste hava ogillat, att de icke framställt förslag, som kunde häva Odens välgrundade betänkligheter mot böters givande.

Det var ju sannolikt, att Gullveig skulle än en gång pånyttfödas och än en gång stämpla till gudarnas och världens fördärv. Skulle hon få göra detta i skydd av sin släktförbindelse med vanerna, eller skulle dessa kräva böter för henne på nytt, ifall hon för sina onda gärningar bleve genom asarna än en gång skild från livet?

Hade icke vanerna gjort väl uti att avgiva en försäkran, att deras avsikt ej var sådan? Och då i övrigt dessa Gullveigsbrännor visat sig tjäna till intet, kunde vanerna ju föreslagit, att om hon åter framträdde, de ville förena sig med asarna om att förvisa henne för evigt från himmel och jord. Medel att verkställa en sådan dom låge icke utanför gudarnas maktområde. Mimer tillrådde vanerna att upphäva den förhastade avsättningsdomen över Oden och vända sig till denne med det medlingsförslag, som han nu påvisat.

Vaner och alfer sammanträdde till rådslag. Till detta infann sig en ond rådgivare, sannolikt Loke, ehuru han ej var kallad. Man hade gjort bäst uti att taga ordet från honom, men när detta icke skedde, talade han, och ehuru man väl i början med ovilja hörde hans röst, lade han sina ord så skickligt och med så stor vältalighet, att de efter hand gjorde intryck på åhörarna.

Rådstämman började med att Höner, som var hövdingen i Vanaheim, uttalade sin mening om gillande av Mimers förslag och förordade det till antagande. Den onde rådgivaren svarade i slugt och genomskinligt bemantlade ord, att Höner var en aktningsvärd beskedlighetsmakare utan eget omdöme och ett verktyg i Mimers och Odens hand. Mimer skildrades av talaren som en beslöjad gudafiende, vilken avundsamt vakade över och undanhöll för andra visdomskällans mjöd och såsom innehavare av denna ägde en makt, som icke tillkom honom, utan borde vara i gudarnas våld.

Han förutsade vanernas saks fall och deras egen undergång, om de längre kunde tåla en förrädare, som undangömde skatter för en kommande världsålder, då han själv väntade sig att bliva erkänd för världens herre. Skulle en sådan förrädare skulle hava sitt säte i skapelsens mitt och genom Höner bestämma vanernas beslut?

Rådstämman ändade med en ny avsättningsdom. Höner berövades sin värdighet som Vanaheims hövding, och blev denna värdighet överlåten åt den stolte och hetsige Lodur. Åt Njord överläts att leda vanernas och alfernas fylkingar i kriget, och vidare beslöts att, om vanerna segrade, Njord, Fröj, Ull och Svipdag skulle vara härskare i Asgård.


Kort därefter blev Mimer dödad och hans avhuggna huvud sänt till Oden. Vem som var hans handbane är höljt i dunkel, ingen vet numera på vilken den missgärningen vilar. Helt visst är dock, att Loke blev Mimers rådbane.

Då Mimer dödades, lär den av honom vaktade källan sjunkit så djupt under sin rand, att dess dyrbara safter länge voro oåtkomliga. Alltsedan Mimerträdets källa förlorade sin vårdare, har det börjat åldras och skall vid denna tidsålders ände förete ett av åren medtaget utseende.

Mimers sju äldste söner, de store urtidskonstnärerna, hade med sin fader delat omsorgen om Yggdrasil. Envar hade sin sjundedel av året, då han ur hornet, som är asafaderns pant till underjordsmakterna, sköljde den stora askens stam med vitglänsande fors ur källan.

Men sorgsna över världshändelsernas gång och trötta vid att skåda det fortgående förfallet, drogo sig Mimers söner efter sin faders död undan till den gyllne borg, som de åt sig uppfört i norra delen av Mimers rike, på Natts odalmarker, under Nidafjället. Stuckna med sömntörnetagg lade de sig ned till oräknade århundradens vila.

Det finns i borgen många salar, vilkas väggar och bänkar lysa av de vapen och andra konstverk, som de skapat. I den innersta salen sova Sindre och hans bröder, höljda i praktfulla mantlar. De dödliga, som ödet någon gång medgiver att få träda in i Mimersönernas borg och se dess hemligheter, må akta sig att vidröra de sovande. Vidrörandet straffas med obotlig tvinsot. Allt synes också slumra omkring dem. I närmaste sal stå sju hästar: Sindres häst, Moden, och de andra brödernas. De äro sadlade, som om de varje ögonblick borde vara färdiga för sina ryttare.

Natt höljer borgen i skymning. Dånet av världskvarnen och Vergelmers brusande flöden förnimmas därinne som ett vattenfalls entonigt vyssjande sång. Stundom prassla genom salarnas sträcka nattdisernas steg, när de komma att betrakta sina fränder och bortfläkta dammet från deras mantlar och vapen. Så skola de sova, tills Yggdrasil skälver och Heimdallslurens genomträngande klang väcker dem till den sista striden mellan det goda och det onda.

Heimdall räknas till vanernas stam. Han ville ej kämpa mot sina fränder, men ej heller svika sin trohetsplikt mot Oden. Båda de fientliga gudaflockarna voro eniga därom, att Heimdall skulle stå utanför deras fejd och vara, såsom ditintills, Bifrosts väktare och hövding över de alfkrigare, som utgjorde den vid Bifrosts norra brohuvud uppförda borgen Himmelsvärns besättning.

Överenskommelsen påbjöds av nödvändigheten, ty det var för vanerna lika viktigt som för asarna, att jättarna ej genom en överrumpling kommo i besittning av Asgård. Nu, då gudarne voro splittrade i olika läger, var det sannolikare än någonsin, att jättarna skulle ruva på en sådan plan och tro på dess framgång.

Men genom denna sakernas ordning miste själva Asgård den väktare, som kräver mindre sömn än en fågel och vars blick tränger genom nattdjupen och vars öra ej de svagaste ljud på långa håll undgå. Dock trodde asarna själva, att detta icke minskade deras säkerhet. Den höga Asgårdsvallen är oöverkomlig och Sleipner allena kan sätta över den.

Vallen kringbrusas av den älv, som störtar ned från Eiktyrner med vaferutdunstande vattenmassor. Vaferdimmorna antändes, och älven liknade hela tiden en virvlande eldfors, som stänkte blixtar högt i luften. I världen fanns ingen annan häst än Sleipner, som kunde springa genom och över vaferlågor.

Asgårdsporten var ett utomordentligt konstverk, den liksom vaktade sig själv och fångade den främling, som lade hand på honom. Dock voro dessa egenskaper väl bekanta för de vaner som bott i Asgård. Blevo dess, på insidan, anbragta lås söndersprängda, så kunde den öppnas utan fara. Men med dessa säkerhetsåtgärder sammantagna ansågo sig Asarna säkra inom sin vallgördel.


Från Bifrosts södra broände ryckte Njord med en stor här av Vanaheims och Alfheims stridsmän upp på Asgårds vidsträckta utmarker. Oden och hans söner sågo från Lidskjalf och vallmuren en glänsande vapengördel bilda sig kring dess borg, dock ännu på betydligt avstånd. Där stannade den länge och kom icke närmare.

Men nattetid smögo Njords spejartrupper, anförda av Fröj, Svipdag eller Ull, så nära som skenet från vaferlågorna medgav. De märkte, att varje natt red någon av asarna på Sleipner ett stycke fram mot deras utposter och utefter dem. De iakttogo sedan några lysande föremål, som rörde sig på den skans, vilken utgör den med Asgårdsporten förenade fallbryggans yttre brohuvud.

Efter många nätters spejande kommo vanerna till slutsatsen, att det var asarnas hästar, bland vilka några voro skinande, som nattetid utsläpptes att beta på de gräsbevuxna skanssluttningarna, sedan Sleipners ryttare återvänt från sin kringfärd. Sannolikt var att även Sleipner då släpptes lös och betade bland kamraterna under den vakthavande asagudens tillsyn.

Denna slutsats var riktig. De planlade då en överrumpling och kommo en natt så plötsligt över väktaren, att denne ej hann fram till den betande Sleipner, innan en av vanerna svängt sig upp på hans rygg. Asaguden, som hörde vanernas spjut och pilar susa omkring sig, betäckte sig med sin sköld och vek ned emot fallbryggan.

När han kommit över henne, öppnade sig Asgårdsporten på glänt och drog på samma gång upp bryggan samt slöt sig igen bakom den överrumplade väktaren. På detta sätt kom Sleipner i vanernas våld, och de ägde den häst, som kunde sätta över vaferlågorna och Asgårdsvallen. De andra asahästarna infångade vanerna icke. De skyndade därifrån i all hast tillbaka till lägret.

Denna händelse var ägnad att nedslå asarnas mod. Dock syntes förlusten för dem vara större än vinsten för vanerna. Ty vad kunde en eller några vaner uträtta, ifall de på Sleipners rygg kommit inom Asgårdsmuren? Förmådde de hålla stånd mot asafadern och hans käcka söner? Säkerligen icke.

När asarna en mörk och stormig natt stigit upp från dryckesbordet och gjorde sin vanliga runda mellan borgarna och Asgårdsvallen, upptäckte de till sin överraskning Sleipner gå inne på gårdsplanen. De drogo därav den slutsatsen, att han slitit sig lös, sprungit ur vanalägret och satt över Asgårdsmuren för att åter komma till sin spilta och sina kamrater.

Samtalande härom återvände asagudarna till dryckessalen. Deras ord hördes av Njord från loftgången över Valhalls gavelport, där han stod i nattdunklet under de bilder av ulven och örnen, som pryda gaveln. Det var han, som på Sleipner sprängt över vaferelden och vallen. Dånet av springarens åtta hovar, när han nådde marken, hade blandat sig med stormens tjut och älvens brus och icke beaktats av Valhallskämparna.

När dessa åter sutto vid dryckesbordet, gick Njord till Asgårdsporten. Han hade tillsagt sina fylkingar att med största tysthet framrycka mot skansen. De hade mörkfärgat hjälmar och brynjor, och icke ett vapen klirrade under deras tysta framryckande. Njord hade medfört sin stridsyxa, ett av urtidskonstnärernas mästerverk. Med den sprängde han Asgårdsportens lås.

Den öppnade sig på vid gavel, och över älven nedföll fallbryggan, hemsk att gå på, när färden bar emellan vaferlågor, men trygghetsgivande tillika. Vanernas och alfernas skaror med sina hövdingar i spetsen stormade in och trampade markerna, som Asgårdsvallen skulle skyddat. De utbredde sig utefter denna, men ryckte icke ända fram mot Valhall. Njord och Fröj, Svipdag och Ull samt övriga hövdingar bidade till häst på asarnas ankomst.

Några i kappor höljde ryttare – asar och asynjor – kommo emot dem. Främst red Oden på Sleipner, och bredvid honom gick Tor med hammaren. »Ödet», torde Oden hava sagt, »har till eder överlåtit mina odalmarker.»

»Ja», torde Njord ha svarat. »Det gäller nu, om du fogar dig i dess beslut. Vi lyfta icke gärna våra vapen emot asarnas heliga släkt. Valet mellan strid och fritt avtåg ligger i din hand, ej i min. Jag sörjer för, att ditt namns ära ej skall minskas. Folken i Midgård skola i alla tider vörda det namnet.»

»Öppnen då edra fylkingar!» De öppnade sig, och med aktning sågo vanakrigarna den lilla asaflocken rida bort. Tor ensam vände om. Utanför hans borg väntade honom hans spann. Han satte sig i sin vagn, och snart hörde vanerna den rulla, med dånande hjul och vid ljuset av ljungeldar, österut.
Mot östern begåvo sig asarna.

De medförde, utom sina vapen, inga andra klenoder än Draupner och ett huvud av guld, med ädla anletsdrag. Det var Mimers huvud, genom Odens runesång förvandlat. Bilden talade när den tillfrågades, och Oden hörde då Mimers röst och hans tankar. Rösten hade sagt, att asarna borde begiva sig österut till Manheim, till nejder, kända bättre av Mimer än av andra.

Det försäkras, att sedan Loke blivit avlägsnad från Oden, och sedan denne fått Mimers huvud, begick han aldrig mer ett felsteg, och hans rådslag voro alltid visa, hans gärningar alltid prisvärda. Två trappsteg hade han att stiga, innan han nådde upp till det tronsäte, i vilket han sedan varit vördad av folket. Han gjorde det första steget, när han fick drycken ur Mimers källa. Han gjorde det andra, när motgången kom och bragte hans ande till fullmognad. Motgången kom med den bästa gåvan: Mimers ord och tankar.

Njord höll sitt ord, att Odens namns ära icke skulle minska. När vaner och alfer som nya herrar i Asgård sammanträdde, beslöts att en av dem skulle bära Odens namn och mottaga de till honom ägnade offren och bönerna. Det beslöts vidare att denna nya Oden borde vara en stridsgud. Njord och Fröj äro visserligen hjältar och föra sina vapen väl, men de äro till sitt väsen fredsgudar. Någon föreslog, att Ull skulle påtaga sig detta, och så blev rådstämmans beslut.

På jorden hade dock nu händelser timat, som påkallade Svipdags närvaro där.


Världskriget i Midgård. Haddings ungdomsäventyr.

Halfdan hade efterlämnat två söner: Gudhorm, son av Groa, således halvbroder till Svipdag, samt Hadding, son av växtlighetsdisen Alvig, med vilken Halfdan hade gift sig, sedan han bortsänt Groa och Svipdag.

Hadding var blott en liten gosse, när Halfdan dödligt sårades av hämndesvärdet i Svipdags hand. Sitt namn, Hadding, vilket betyder »den hårfagre», fick han därför att han hade ett ovanligt vackert hår, som han beslutat att icke klippa, innan han återvunnit sin andel i faderns rike. Skägg fick han aldrig, och ehuru han växte upp till stora krafter och blev en frejdad hjälte, liknade han i sina ynglingaår en ungmö.

Tor, som gällde för att vara Halfdans medfader och alltid varit hans beskyddare, åtog sig efter Halfdans död de båda sönerna. Han förde i hemlighet Gudhorm och Hadding till Svitiod det stora. Där bodde två kämpar, Havle och Vagnhövde, som hade jätteblod i sina ådror, men voro hederliga och pålitliga och för den skull fått Tors ynnest. Tor anförtrodde Gudhorm åt Havle och utsåg Vagnhövde till Haddings fosterfader.

Orsaken till att Tor undanskaffade de båda Halfdanssönerna var den, att han fruktade, att de skulle råka illa ut för Svipdag, som efter deras faders nederlag och död tillägnat sig hela hans rike och styrde det medels jarlar. Svipdag måste förutse, att endera sonen, om han komme till manbara år, skulle kräva hämnd på sin faders baneman.

Dessutom lär väl Tor, efter närmare bekantskap med Svipdag, hava märkt, att under ytan av hans glada, raska och behagliga väsen låg förborgat något av hans farbroder Valands lynne. Svipdag tålde icke att höra Halfdan omtalas, och det var tydligt nog, att han på Hadding överflyttat det hat han hyst till fadern. Alfernas lynne tros allmänt vara sådant, att de äro älskliga och välvilliga mot dem som ej förtörnat dem, men mot andra hämndgiriga och svårblidkeliga.

Ehuru det nu så var, insåg Svipdag, att försoning vore bättre än hat, och erbjöd sig att giva böter för Halfdans död. Blodshämndens tråd var redan långt spunnen. Ivalde hade omkommit i ett av Oden ställt försåt, Ivaldes söner, Valand och Egil, hade sökt hämnas hans död och fallit, Valand för Tors hammare, Egil för Halfdans klubba. Därefter hade Halfdan blifvit dräpt av Egils son. Skulle nu Egils son i sin ordning falla för en av Halfdans söner och den bloddränkta tråden spinnas vidare från släkte till släkte?

Svipdag ville avklippa den. Han erbjöd Gudhorm och Hadding fred och vänskap och lovade dem konungamakt bland germanstammarna. De voro ju alla tre förenade med brodersband: Svipdag var Gudhorms halvbroder, Gudhorm var Haddings.


Gudhorm antog budet och fick ett stort rike i Germanien utefter Rhenströmmen. Men Hadding lät, när han något vuxit upp, svara att han framför att emottaga välgärningar av en fiende, föredrog att hämnas sin faders död. Detta svar misshagade de fredsälskande vanagudarna, som förutsågo, att tvedräkt och örlog skulle härja Midgård, om de tre halvbröderna ej kunde förlikas.

Loke som ville ställa sig väl med vanagudarna och fullfölja bland dem samma onda uppsåt som bland asarna, beslöt eftersöka Hadding och utlämna honom åt Svipdag. Han torde heller icke tröttnat att påminna Svipdag om huru mycket ont Ivaldes släkt hade lidit av asarna och av Halfdan, och huru visst det vore, att Hadding skulle sträva att varda Svipdags bane.

Lokes mening härmed var, att Svipdag, om han finge gossen i sitt våld, skulle dräpa honom och därmed sätta en evig skamfläck på sin ära. Hadding var icke längre trygg i Vagnhövdes berggård. Han var utsatt för Lokes snaror, ty denne hade utspanat, var han var gömd. Så omsorgsfullt Vagnhövde och hans dotter Hardgreip än vakade över honom, kunde likväl deras ögon icke alltid följa pilten, som längtade ut från berggården, för att leka på ängarna därutanför.

Då han, vaktad av Hardgreip, satt vid fjällsalens vägg och såg ut, kom kanske ibland en ulv, med vänliga ögon, och frågade om han icke ville se skogens alla hemligheter, ibland en häst och sporde, om han icke ville rida omkring i världen och se allt märkvärdigt där.

Sådant gjorde gossen missnöjd med sin fångenskap, och det var nog hans avsikt att rymma när han kunde. Då kom en afton till Vagnhövdes gård en ryttare på åttafotad häst. Det var en äldre, långskäggig man, vars ena öga var tillslutet. Han talade vänligt med Vagnhövde och Hardgreip och tackade dem för den vård de ägnat pilten. Vagnhövde lyfte Hadding upp i sadeln framför ryttaren.

Gossen var förtjust över att få komma ut, men Hardgreip grät. Ryttaren svepte sin vida mantel omkring Hadding och red bort. När de ridit en stund, blev Hadding nyfiken och ville se, hur det var omkring honom. Han öppnade på manteln och såg då till sin häpnad och förskräckelse, att land och vatten lågo djupt under springarens hovar. Oden slog åter mantelfliken över hans huvud och tryckte honom till sitt bröst. Fram mot natten satte Sleipner sina hovar på marken. Hadding var då i Manheim, i det land, där Mimer anvisat de landsflyktige asarna borgar och trygg vistelseort. Här fick han leka på ängarna så mycket han ville.

Här övades han på idrottsvallen, av Tyr och av Brage, i runor och skaldskap. Stundom kom även Heimdall, hans stamfader, och bevittnade hans förkovran i vett och styrka. När Hadding kommit till vapenför ålder, sjöng Oden över honom siande skyddsgalder och gav honom den dryck, som kallas »Leifners eldar», vilken gav Hadding förmågan, att med sin andedräkt upplösa band och bojor.

Nu var det tid för Hadding att träda in på den levnadsbana, som låg framför honom. De mål, som han hade att sträva mot, var att hämnas sin faders död och återta sin andel i väldet över de germanska stammarna. Bland dessa levde Halfdans namn i ärat minne, och mången undrade, vilket öde hans yngste son, den lille Hadding, rönt. Ett rykte gick, att han levde och en dag skulle visa sig bland dem.

Många voro missnöjda över den hårdhet varmed Svipdag, efter sin seger över Halfdan, förfarit mot dennes vänner och förnämsta stridsbröder. Han hade landsförvisat dem, och de hade dragit bort österut i de okända ängderna bortom germanfolkens gränser. Ingen visste nu rätt, var de uppehöllo sig, om de levde eller voro döda.

Bland dem voro Hamal, Halfdans fosterbroder, och Hamals söner och fränder, som äro kände under släktnamnet amaler. Bland dem voro också några av ylfingarnas och hildingarnas släkter, främst att nämna Hildebrand. I Hildebrands hus hade Hadding under sina spädaste år fått sin första uppfostran och ynglingen kom väl i håg sin trygga och gladlynte fosterfader.

När Hadding rustat sig för bortfärd, sade Oden till honom att han skulle rida västerut genom skogen till ett ställe kallat Märingaborg, där han väntades av vänner. Färden var farlig och Oden sporde om Hadding ville ha följe. Därtill svarade han nej och begav sig ensam på väg.

Vägen var, som Oden sagt, farlig. När Hadding en morgon vaknade, låg han, bunden till händer och fötter, i en berghåla nära intill ett vidunder, och Loke stod framför honom. Denne ville avtvinga honom en ed, att han utan motstånd skulle följa honom - vägrade han skulle han kastas till föda åt vidundret. Hadding begärde en stunds betänketid och ensamhet för att samla sina tankar och Loke lämnade honom ensam.

Då andades Hadding på sina bojor, som brusto och föllo av honom. Sedan grep han sitt svärd, gav vidundret banehugg och åt, såsom Oden för ett sådant fall anvisat honom, dess hjärta. Han blev därigenom vis och kunde tolka djurläten. När han utträdde ur hålan, såg han icke Loke, men en skara stridsmän ligga sovande på marken. De voro alla vederstyggliga med likbleka ansikten.

Han erfor sedan att de kallades baningar, vilket betyder »fördärvare», och voro bröder till pestväsendet Leikin och söner av Loke med Gullveig. Sedan Loke förlagt sin verksamhet till Midgård, uppträdde han som hövding och stamfurste och baningarna voro den stam han behärskade. Odens galdersång följde Hadding under hela hans väg och det var den, som hade sövt baningarna. Hadding fann sin häst och kom oskadd fram till Märingaborg.


I Märingaborg emottogs Hadding med glädje. Det var här som Halfdans fördrivna vänner och stridsbröder samlat sig. Här sattes han nu i högsäte mellan Hamal och Hildebrand, och där nedanför vid dryckesbordet sutto välprövade kämpar: amaler, hildingar och ylfingar.

Några bland dem begåvo sig ut till de stammar, som bebyggde det östra Germanien, för att meddela dem, att Hadding levde och skulle komma för att höja stridsfanan mot Svipdag. De borde göra sig beredda och samla sina stridskrafter, om de ville följa Halfdans och Alvigs son.

Förberedelserna till fälttåget krävde tid. Medan de pågick, kom till Märingaborg ridande en ung kämpe, som sade sig heta Vidga, son av Valand och Baduhild, Mimers dotter. Han red en av de vackraste hästar man sett. Hjälmen med sin gyllne ormprydnad, den lysande brynjan, det skinande svärdet, skölden, varpå tång och hammare voro målade till tecken av hans härkomst. Hela hans utrustning var av yppersta slag – verk av Valands och underjordssmedernas konst, klenoder ur Mimers skattkamrar.

Han sade genast, att han icke kom i vänligt uppsåt: som ättling av Ivalde, son av Valand och syskonbarn med Svipdag var det hans plikt att bekämpa Halfdans ätt. Han utmanade därför Hadding till tvekamp på liv och död. Emellertid blev han inbjuden till mjödhallen och där fägnad. Hjältarna sågo, att han hade en ren och trofast blick och funno mer behag i hans väsen än i hans ärende, ty de fruktade för Haddings liv.

Deras fruktan var icke ogrundad. Tvekampen hölls, och Hadding dukade under för Vidgas överlägsna vapen. Då Vidga höjde svärdet till banehugg, ställde sig Hamal och Hildebrand framför honom och talade bevekande ord. Vidga stack då sitt svärd i skidan och räckte Hadding handen. Han stannade någon tid på Märingaborg, hade sin plats vid bordet närmast Hadding, och de voro goda vänner.

En gång sade Hildebrand till Vidga, att han önskade, att detta vänskapsband aldrig slets. Vidga svarade, att ödet lagt deras lotter i motsatta vågskålar. Den dag måste väl komma, då de stredo på var sin sida, men ett ville Vidga lova: att om han kämpade mot Haddings härskaror, skulle han icke föra sitt svärd mot Hadding själv. Hildebrand tackade för löftet, men nämnde det icke för Hadding.

Bud kom nu till Märingaborg, att de östra germanstammarna voro färdiga till härtåg, och att de väntade på Hadding för att bryta upp. När Vidga hörde det, sade han farväl. Själv ämnade han begiva sig till de stammar, som hyllade Svipdags sak.

Hadding kom, och väldiga stridsmannaskaror samlade sig i det östra Germanien under hans fälttecken. Svipdag visste vad som föregick där, men torde ej velat gripa in, förrän Hadding själv höjt stridsbaneret. Han, Svipdag, hade då ingen skuld i fejdens utbrott, och han gladde sig åt tanken att på valplatsen få nedlägga Halfdans son, såsom han nedlagt fadern.

Svipdag steg ned från Asgård och uppenbarade sig i germanernas urland på den skandiska ön och kallade dess stammar och danerna under vapen. Han sände bud till sin halvbroder och underkonung Gudhorm, och denne samlade sina stridskrafter, att förena dem med hans. Många och ofantligt stora skepp byggdes, på vilka svearnas och danernas skaror fördes över havet.

Det nordiska urlandets, det västra och det östra Germaniens stammar voro således på antåg mot varandra. Valkyrior, sköna diser i hjälm och brynja, sågos rida genom luften. De kommo dels från Vanaheim och Asgård, dels från det i öster belägna Manheim. Svipdag lät förkunna för stridsmännen, att envar som på deras sida faller i drabbningarna, av valkyrior ledsagas till Fröjas härliga sal Sessrymner för att leva där i evig glädje. Hadding lät genom sina skalder förkunna för de östgermaniska krigarna, att envar, som på deras sida faller, skall komma till Oden och njuta ovanskelig fröjd i hans salar.


Till Gudhorms hov hade vid denna tid anlänt en främling, som sades vara en hövding från ett avlägset land och av Gudhorm emottogs med heder. Han var så vältalig, erfaren och rådklok, att Gudhorm fick största förtroende till honom och sällan gjorde något, som icke han tillrått. Han kallade sig Becke. När han icke var på färder i egna ärenden, vilket ej sällan hände, var han alltid i Gudhorms närhet.

Stundom kom på besök till Märingaborg en man, som när man såg honom i ögonen, var Becke mycket lik och liksom han, vältalig, rådklok och med ett insmygande väsen. Han sade sig heta Blind. De som efteråt lärde närmare känna honom, kallade honom Blind Bölvise, vilket betyder »den illsluge». Becke och Blind var förstås densamme som i gudavärlden hette Loke.

Gudhorm rådgjorde med honom om det förestående fälttåget, och Becke syntes äga så stora insikter i krigföring, att Gudhorm gav honom befälet för sin härs ena flygel och gjorde honom till förste mannen i sitt krigsråd.

Gudhorms här förenade sig med Svipdags. Hadding tågade dem till mötes. Bland de släkter, som slutit sig till Svipdag och Gudhorm, var gjukungarnas, vilka voro söner av Valands och Egils broder Slagfinn och således syskonbarn med Svipdag och Vidga, Valands son.

Från Svitiod det stora kom Gudhorms fosterfader Havle med jättemöarna Fenja och Menja till Gudhorms krigshär. Till Haddings krigshär kom från Svitiod det stora hans fosterfader Vagnhövde med sin dotter Hardgreip, som var klädd i en krigares dräkt. Midgård hade ditintills aldrig och har sällan efteråt sett så stora härar som de, vilka nu ryckte emot varandra.

De sträckte sig över berg och dalar. När de stodo i ordnade fylkingar till häst och fot, liknade deras spjutmassor en oöverskådlig sträcka av sädesfält, mognade till skörd, och när det kom till slag, bröto de sig mot varandra som bränning mot bränning utefter havets brädd.

Flera drabbningar ägde rum, innan det för lång tid avgörande slaget inträffade. Natten före varje drabbning sågo härarna överjordiska skepnader kämpa mot varandra i stjärnljuset, och de igenkände i dem sina gudomliga gynnare och motståndare. Över Nordens och Västgermaniens fylkingar svävade ryttare, liknande Ull, Njord, Fröj och Vanaheims makter. Över Haddings tyckte man sig se Oden rida med Tyr, Vidar, Vale och Brage, samt Tor bland molnen åka i sin vagn.

Så kom det stora avgörande slaget. Haddings fylkingar fördes av Hamal, hans fosterfader och fältöverste, och på deras sida var det han och Hildebrand med amaliska hjältar, hildingar och ylfingar, samt Vagnhövde och Hardgreip, som åstadkommo det största manfallet.

På andra sidan var Svipdag, Vidga Valandsson, gjukungarna Gunnar och Högne, samt Havle, Fenja och Menja. Dessa jättemör vadade genom fylkingarna, bland brutna sköldar och genomhuggna brynjor. Hardgreip kämpade bredvid Hadding. Den ena hären var den andra jämlik i mod och dödsförakt.

Becke höll sig bakom stridslinjen och undvek kampens tummel. Under hela slaget drog han icke sitt svärd ur skidan och skulle varit den förste att taga till flykten, om han sett de sinas led vackla. Icke dess mindre bidrog han till den utgång slaget fick, ty han hade skickligt ordnat Gudhorms fylkingar, så att de på hans flygel bragte Haddings i oordning genom angrepp från sidan och i ryggen.

Det stora slaget ändade så, att östgermanernas slagordning blev bruten och sprängd. I spridda flockar och förföljda av segervinnarna hastade de från den, med hopar av döda betäckta valplatsen. Deras nederlag var så grundligt, att Hadding efter slagets slut var ingenting annat än en värnlös flykting.

Följd av Hardgreip kom han undan i en skog och irrande på villsamma stigar, kommo de sent en kväll till en boning, där de fingo härbärge över natten. Husbonden på stället var död, men ännu icke begraven. För att utröna, vilka öden som väntade Hadding, ristade Hardgreip målrunor i ett trästycke och lät Hadding lägga det under den dödes tunga.

Denne skulle då återfå talförmågan och sia om framtiden. Det skedde ock. Men vad den döde sjöng med förfärande röst, det var en förbannelse över Hardgreip, som nödgat honom återvända från livet i underjorden, och en förutsägelse, att en ande från Nifelheim skulle hemsöka henne för vad hon gjort.

Följande natt, då Hadding och Hardgreip sökt skydd i en av grenar och ris hopfogad koja, visade sig en jättestor hand, som trevade under taket. Den förfärade Hadding väckte Hardgreip, som reste sig i hela sin jättekraft, grep fast i den hemlighetsfulla handen och tillsade Hadding att avhugga den med svärdet. Han försökte, men ur de sår hans vapen tillfogade handen utrann mer etter än blod, och den grep med sina järnklor Hardgreip och sönderslet henne.

När Hadding pä detta sätt förlorat sin ledsagarinna, trodde han sig övergiven av alla. Men då kom Heimdall och förde honom på en stig, där Hamal och Hildebrand återfunno honom. Heimdall följde städse sin ättlings öden och ingrep till hans bästa, når omständigheterna ovillkorligt krävde det.

 

Världskrigets slut.

Nu inträdde en mångårig fredstid, varunder Germanien styrdes av Svipdags underkonungar och jarlar. Själv hade han återvändt till Asgård, där han levde i lycklig sammanvaro med Fröja. Hon födde de sköna döttrarna Noss och Gersime samt sonen Asmund, vilken Svipdag utsåg till konung över Norden. Hadding vistades under dessa många år – det säges trettio – i Märingaborg.

Östgermanien var efter det stora slaget så utarmat på stridsmän, att ett nytt släkte av vapenföra behövde växa upp och i folkförsamlingen förlänas med spjut och sköld, innan Haddings fana åter kunde höjas.

Becke förblev under dessa år hos konung Gudhorm och var hans rådgivare i allt. Om Beckes – eller för att nämna hans rätta namn: Lokes – rådslag kan i korthet sägas, att de gingo ut på att omintetgöra varje försoningsförsök samt att med förtal och lögner öka anledningarna till fiendskap mellan Halfdans och Ivaldesönernas avkomlingar. Han ville bereda germanfolkens undergång liksom deras gudars.

Gudhorm hade blivit änkling och ägde en förhoppningsfull son Randver, nyss uppvuxen till yngling. Gudhorm hade hört omtalas, att Svanhild, dotterdotter av Slagfinn och drottning över en av de nordiska stammarna, skulle vara en den skönaste kvinna. Enär hennes make avlidit, sände han Becke och sin son Randver att å hans vägnar fria till henne. Hon svarade ja och åtföljde sändemännen åter till Gudhorm.

När de framkommit, sade Becke i hemlighet till denne, att Randver och Svanhild bedragit honom, samt att Svanhild bragt sin förre make om livet. Icketdera var sant, men Becke förstod att göra det sannolikt, och Gudhorm lät då hänga sin ende son och kastade Svanhild att trampas under hästar. Vid åsynen av hennes sköna ögon ville hästarna ej trampa på henne. En slöja kastades då över hennes ansikte.

Det fanns två unga bröder, Imbrecke och Fridla, söner av Harlung och nära befryndade med Halfdans släkt. Några vilja vetandegöra, att Halfdan utanför sina laggilla äktenskap hade två söner, nämligen denne Harlung och Rolf med binamnet Krake. Om detta är riktigt, så voro harlungarne Gudhorms brorsöner. Med lögnaktiga beskyllningar uppretade Becke Gudhorm emot dem, och denne lät avdagataga dem båda.

Svanhild hade två bröder, Sörle och Hamder. Deras moder befallde dem att fara till Gudhorm och kräva hämnd på honom för deras systers grymma död, och innan de begåvo sig på väg, sjöng hon över dem en galdersång, som gjorde dem hårda mot smidda vapen. De kommo så fram till Gudhorm, där han satt i sin sal, omgiven av kämpar.

De stego fram, drogo sina svärd och höggo in på honom. Hans kämpar rusade upp och angrepo dem. Äventyret slutade så, att Gudhorm fick ett svärdsstyng i sidan och flera sår, varav han alltsedan led, samt att Sörle och Hamder, sedan man funnit att udd och svärdsegg ej beto på dem, stenades till döds.


Det tilldrog sig nu stora händelser i gudavärlden. Den splittring som rådde mellan asar och vaner gav jättarna hopp om att kunna göra en stor erövring. Alla deras stammar förenade sig för att angripa och ödelägga Midgård, och de föreslogo Oden, att om han bistod dem mot de gemensamma fienderna, vaner och alfer, skulle de hjälpa honom att återtaga sitt högsäte i Asgård.

Men Oden, som tänkte mer på människornas väl än på sin egen makt skyndade att underrätta vanerna om det anfall som hotade, och han lovade dem sin hjälp, om de behövde den. Den var högligen av nöden, ty de härmassor, som samlat sig i Jotunheim och ryckte, dels mot Bifrosts norra brohuvud, dels över Elivågor in i Svitiod det stora, voro ofantliga.

Men asarnas, vanernas och alfernas förenade styrkor tillbakaslog dem med oerhörd manspillan. Elivågor voro så uppfyllda av slagna jättars kroppar, att man med svårighet rodde skeppen genom böljorna. På de ömse kusterna kunde man göra en tre dagars ritt utan att se annat än fallnas lik.

Detta krig, känt under namnet hunkriget, bröt jättarnas makt och minskade så deras antal, att de aldrig mer blevo farliga för världsträdet och Midgård. Så skall och vara till kort före Ragnarök, då en ny fimbulvinter inträffar och jättefolken reser sig i sin gamla styrka. Intill dess är Tors hammare tillräcklig att hålla deras tillväxt inom vissa gränser.

Vanerna erkände, att Oden handlat högsinnat, när han kom dem till hjälp, ehuru de drivit honom från Asgård. De insågo även, att de voro i största behov av asafaderns och hans väldiga söners bistånd i kampen mot jotunvärlden. När hunkriget börjat, erbjödo de för den skull asarna försoning på följande villkor:

De må återvända till sina borgar i Asgård, och Oden med en faders och härskares hela rätt intaga sitt högsäte i Valhall. De kämpar, som på Haddings sida fallit vid valplatserna och åt vilka Oden under sin landsflykt anvisat boningar i underjorden, må följa honom till Valhall och som einheriar njuta sitt sällhetsliv där.

De kämpar, som fallit på Svipdags sida, kvarstanna i Fröjas sal Sessrymner, och hädanefter skola Oden och Fröja kora hälften var av det antal, som faller på slagfälten i Midgård.

Vanerna frikännas från varje ansvar för de av asafaderns gärningar, som de ogillat, och till tecken på denna ansvarsfrihet må Njord, utan att vara bunden av sin plikt som gisslan, återvända till Vanaheim i tidernas fullbordan. Vanerna anse sig hava fått bot för Gullveigs död; skulle hon pånyttfödas och åter visa sig, må hon icke brännas, utan förvisas till Järnskogen.

Dessa villkor antogos, och asarna tågade på Bifrost tillbaka in i Asgård. Man såg därefter Tor och Ull, styvfader och styvson, kämpa som förr, sida vid sida mot Jotunheims resar. De gamla banden voro återknutna, och alla kände sig däröver lyckliga.

Då vanerna voro herrar i Asgård, hade bland människorna en tro uppkommit, att gudarna nu fordrade större offer än vad som i fädernas tid varit brukligt. Vidare trodde man att offer och böner ägnade åt flera gudar, icke ägde nog kraft, utan borde envar av gudarna hava sin särskilda offertjänst. Många trodde också, att bönerna i mån av sin längd och offren i mån av sin riklighet skulle anses vittna om större fromhet samt påräknas villigare bönhörelse.

Men Oden lät förkunna för människorna, att detta var en villfarelse. Den som av egennytta frambär rikligare offer för att av gudarna få vederlag i rikligare belöning, är Oden mindre kär än den, som frambär en ringa gärd, men gör det med fromt och oegennyttigt sinnelag.

Det återstod för gudarna en mycket viktig sak att ställa till rätta. Fred rådde nu i gudarnas värld, men freden i Midgård hotades på nytt av fejd mellan Halfdans söner. Det måste göras en ände på broderstriden, som ånyo höll på att flamma upp, ty Östgermaniens stammar samlade sig åter under Haddings fana.

Gudarna läto Hadding veta, att de med gillande skulle se, om han avstod från blodshämnden. Den vore ju omöjlig för en människa att fullgöra mot en av Asgårds innevånare och medlem av gudarnas krets. Då gick Hadding med sina rådgivare Hamal och Hildebrand till överläggning. Blind, som ofta kom till Märingaborg, deltog nog i överläggningen och torde sagt det vara mest ärofullt för Hadding att giva gudarna nej till svar, men Hamal och Hildebrand rådde honom svara, att han ville avvakta Svipdags beslut, och detta svar avgav han.

Gudarna uppmanade nu Svipdag att bjuda Hadding försoning och den andel som tillkom honom av hans faders rike, men Svipdag genmälde att han aldrig förnyar ett avslaget anbud. Asar och vaner gingo då till sina domaresäten och dömde Svipdag att göra det.

Men varken domen eller Fröjas tårar kunde beveka honom. Han begav sig från Asgård ned till skandiska halvön och befallde sin son Asmund, som var svearnas konung, att samla sitt folk samt skicka budkavel till danerna och till Gudhorms stammar.

Inom kort voro de germanska härarna åter i rörelse mot varandra. Gudarna sände den trotsige Svipdag en ytterst hotande befallning att ställa sin vilja under de laggilla världsstyrande makternas beslut. Han svarade nej och seglade med den stora sveaflottan, starkt bemannad, österut.

Men innan flottan landat, var han försvunnen. Gudarnas vrede hade drivit honom att kasta sig i havet. Där märkte han med fasa, att han var förvandlad till en besynnerlig djurskepnad. Förödmjukad och förtvivlad dök han ned i djupet. Gudarna dolde hans öde för Fröja. Svearna måste undrat över sin store hövdings försvinnande och anat en ond utgång på ledungsfärden. De landstego och tågade under konung Asmunds ledning in i landet. Där förenade sig Gudhorms här med dem. Becke följde hären även nu.

En natt steg en högvuxen gammal man, enögd och långskäggig, in i Asmunds tält, där denne satt i samtal med Becke. Den gamle kallade sig Jalk och han sade, att om Asmund icke eftersträvade brödrakrig och frändedråp, kunde strid ännu undvikas. Becke torde ha invänt, att om Asmund slöt fred och tågade hem, skulle han bryta mot det åliggande han fått av sin fader, och det skulle tillräknas honom som ett bevis på feghet. Man kan föreställa sig, att Jalk och Becke betraktade varandra, att Odens skarpa öga såg in i Lokes med hotfull glöd, och att denne svarade med ett fräckt och gäckande ögonkast.

Jalk avlägsnade sig, men mellan Asmund och Becke blev det överenskommet, att den senare skulle anordna härens uppställning och rörelser, ty däri hade han visat sig vara mästare. Asmund skulle föra den i striden.

Oden red därifrån till Haddings läger. Man väntade fältslag nästa morgon. Oden steg in i den gamle Hamals tält och talade länge med honom. Han undervisade honom i ett ditintills icke känt sätt att uppställa fylkingarna, ett sätt, som gjorde Beckes krigskunskap om icket. När han var förvissad om att Hamal fattat allt, frågade han, om alla de till Haddings läger väntade kämparna anlänt. Hamal hörde sig för och erfor, att Vagnhövde saknades.

Vagnhövde hade sent blivit nådd av Haddings bud och hade lång väg till vapentinget. Men en enögd ryttare, som kallade sig Kjalar, mötte honom på vägen, tog honom upp på sin häst och förde honom över vatten och land, så att han, när slaget var som hetast och Hadding bäst behövde hans hjälp, stod i dennes sköldborg. Kjalar var Oden, och från denna färd kommer det ordstäv, varmed menas hjälp i sista stund, nämligen »Kjalar drog kälke», ty även Vagn och Kälke har Vagnhövde varit kallad av skalderna.

Solen rann upp och härarna ryckte mot varandra. Sköldsången uppstämdes på båda sidor, men denna gång sjöngo inga gudar med under nord- och västgermanernas sköldar. I stället samklingade valfaders röst med det stigande bruset under östgermanernas. Västerns spjutskogar bildade långsträckta fyrkanter, österns visade sig som kilar med spetsarna mot fienden och med sköld- och svärdklädda sidor. Det var den uppställning, som Oden under natten lärt Hamal. Att ordna trupper så har för den skull länge kallats att »fylka hamalt» eller »trynfylka».

Tecken antydde och slagets utgång besannade, att samtliga gudar, vaner såväl som asar, nu gynnade Haddings sak. Dock vägde stridens vågskålar länge lika, ty Asmunds och Vidga Valandssons tapperhet övergick allt. Även Fenja och Menja gingo hårt fram, men fångades mellan sköldar och fördes bundna ur striden.

Asmund banade sig väg fram emot Hadding själv med skölden kastad på rygg och med båda händerna kring fästet på ett slagsvärd, som fällde allt omkring sig. Då ropade Hadding på asarnas bistånd, och plötsligt stod Vagnhövde, ditförd av Oden, vid hans sida, svängande mot Asmund ett kroksvärd, medan Hadding kastade mot honom sitt spjut. Asmund stupade under dessa vapen.

Hadding trängde därefter fram mot Vidga Valandsson, som säges i detta fältslag ha med egen hand nedlagt flera hundra man. När han såg Hadding komma, svängde han om sin häst och flydde, och då Hadding upphann honom, lät han hellre döda sig av denne, än han lyfte vapen mot honom. Detta för att hålla löftet, som han i Märingaborg givit Hamal och Hildebrand. Då man fick veta, att Asmund fallit, uppstacks vit sköld. Fienderna räckte varandra händer till fred och Haddings härskaremakt i östern godkändes.


Han blev en mild och lyckosamt styrande konung, känd av eftervärlden även under namnet Tjodrik »storkonungen». På världskriget i Midgård följde långvarig och lyckosam fred. Hadding och en överlevande sonson av Svipdag förenades av så innerlig tillgivenhet, att den senare vid en ogrundad underrättelse om den förres död berövade sig själv livet. Och när Hadding erfor detta, ville ej heller han leva längre, utan gick genom frivillig död till Valhall.

Då Svipdag icke avhördes, och ingen syntes veta något om hans öde, tog den sörjande Fröja sin falkham och flög genom alla världar, letande efter den älskade. Hon fann honom till slut vid ett skär i havet, Singastein, även kallat Vågaskär. Huru det blev henne bekant, vilket djuret var, i vars ham Svipdag blivit fängslad, är icke känt. Man vet blott, att så avskyvärt vidundret än föreföll henne, övervanns avskyn av hennes kärlek, och hon kvarstannade hos den olycklige och sökte trösta honom.

Hon medförde Brisingamen, och antingen det nu var detta underbara smyckes glans eller att själva böljorna kände fröjd över att få hava det sköna anletet hos sig – från Singastein spred sig vida över havets spegel ett härligt skimmer, som efteråt sällan varit sett. När vidundret var vaket, försökte hon vara glad och talade smeksamma ord. När det sov, kunde hon obemärkt hängiva sig åt sin sorg och gråta. Varje tår blev till en gulddroppe, som sjönk i havet men ej gick förlorad, ty det droppade även medlidande in i gudarnas hjärtan, och de beslöto att förlåta Svipdag och återkalla honom.

Innan detta beslut hann verkställas, kom Hadding en varm sommardag ned till stranden, utanför vilken Singastein ligger, och gick i vattnet för att bada. Där råkade han i strid med ett besynnerligt djur och dräpte det. Han drog det upp på land, för att hans stridsmän skulle få se det. Dessa slagit läger ett stycke därifrån.

Men då han återvände till lägret, ställde sig i hans väg en kvinna, den skönaste han någonsin sett. Hon sade, att han dräpt ett i djurham höljt heligt väsen, vilken var hennes – Fröjas - make, och hon nedkallade över honom gudarnas och alla elementens vrede, om han icke försonade det begångna dråpet.

Hadding förstod då, att han dödat Svipdag och sålunda äntligen tagit hämnd på sin faders bane. Detta gladde honom, och han vägrade giva böter. Men därefter rönte han så många missöden och motgångar, att han bekvämade sig giva böter åt Fröj för dråpet på hans svåger. Detta skedde genom en stor offergärd åt honom, Fröjsbloten, som alltsedan dess årligen ägnas honom.

Då Fröja såg Svipdag uppdragas död å stranden och därför skyndade att ställa sig i vägen för Hadding, hade hon glömt Brisingamen kvar på Singastein. Det låg där och upplyste nejden runt omkring. Loke, som vid denna tid än i synlig, än i osynlig gestalt höll sig i Haddings närhet, såg smycket, och kom genast på tanken att stjäla det. Det kunde vara gott att hava, för att äga en lösen för sitt liv, ty alla gudars vrede vilade på honom, och han visste, att Oden numera kände sig obunden av den ed han svurit honom i tidernas morgon.

Men även Heimdalls blick följde Hadding och såg vad som föregick omkring honom. Medan Fröja talade till Hadding, kröp en säl upp på Singastein och närmade sig Brisingamen. Det var Loke i sälham. Men från andra sidan kröp också en säl upp på klippan fram till smycket.

En ham kan ej förvandla blicken, och Loke igenkände i den andra sälens ögon sin gamle fiende Heimdall. Sälarna kämpade och Farbautes onde son måste draga sig tillbaka med oförrättat ärende. Heimdall återförde Brisingamen till Asgård.

Fröja återvände dit, emottogs efter sin långa bortovaro med glädje och fördes in i Valhall till Oden. Överst bland einheriarna och närmast gudarna satt där Svipdag, så ung och vacker som i den stund, då han kom med Valands svärd till Asgård. Tvisten mellan gudarna och honom var bilagd och hans fel försonade, så Fröja och han kunde åter leva lyckliga tillsammans i Folkvangs salar.

 

Gudarna sammanträdde på sin tingsplats för att rådgöra om viktiga ärenden. Fred var återställd i världen, men de onda makterna gingo ännu lösa. Man beslöt, att de skulle bindas och avlägsnas ur gudars och människors närhet. Mimers huvud hade sagt, att Gullveig var pånyttfödd. Loke hade efter kampen på Singastein försvunnit men i Asgård fanns Lokesonen Fenrer ännu. Man visste, att han var född till gudarnas skada och borde bortskaffas, men döda Fenrer kunde de icke, emedan han fått löfte om säkerhet till livet.

Fenrer hade Lokes lekfulla skick och falska ögon. Han var nu så stor och hade emellanåt visat så våldsamt lynne, att man icke vågade låta honom gå fritt omkring i Asgård. Han hade vid mer än ett tillfälle visat lust att sönderslita Gere och Freke. För den skull hölls han nu inom ett högt stängsel, och Tyr hade åtagit sig den vådliga sysslan att gå dit in och giva honom hans dagliga föda.

Redan förut hade gudarna låtit Fenrer pröva sin styrka på en mycket stark järnkedja, varmed han lät binda sig, väl vetande att han kunde spränga den och det gjorde han i ett enda ryck. Nu gjordes en vida starkare, och ulven, stolt över sin styrka, lät lägga även denna kring sig. Med en enda spänning kom han kedjan att brista, så att länkarna flögo åt alla håll.

Svipdag begav sig då till underjorden för att rådgöra med de dvärgar, som plägat betjäna Mimers söner i deras smedjor och ännu smidde där. Dvärgarna lovade försöka sin konst. De visste, att vad det grova ej kan fjättra, kan måhända bindas av det lena. Efter någon tid hade de smitt åt gudarna det band, som kallas Gleipner, fint, mjukt och spänstigt utan like, gjort av ämnen, som människans ögon knappt kunna se.

Tyr visade ulven detta band och sporde, om han hade styrka att slita det. Fenrer svarade, att det såg så ömkligt svagt ut, att man hellre borde ställa den frågan till ett barn än till honom. Han kunde ej förvärva någon heder med att spränga det. Tyr sade, att bandet var vida starkare än det såg ut. Tor kunde nog slita sönder det, men de andre gudarna svårligen.

Fenrer anmärkte, att bandet då måtte vara gjordt med list, och i detta fall vore det dumt av honom att låta lägga det på sig. Tyr torde genmält, att han alldeles icke ville dölja, att bandet var gjordt med list, frågan var nu den, om dvärgarna med all sin konst förmådde uträtta något mot Fenrers styrka. Man ville utransaka, vad som var starkast här i världen: våld eller kunskap.

Fenrer sade, att detta kunde vara skäl att pröva. Han skulle för den skull låta lägga bandet kring sig, men på det villkor, att man gåve honom pant för att det skulle tagas av honom, om han icke fick makt med det. Tyr svarade, att pant skulle han få, men emedan han icke ville bedraga Fenrer, borde denne veta, att mottagaren av en pant har ingen rätt att säga sig sviken, om han får behålla panten.

Han frågade, om Fenrer ville nöja sig med hans, krigaregudens, högra hand somsäkerhet. Fenrer tillkännagav att den panten syntes honom god, ty dåraktig vore Tyr, om han offrade en hand, helst högra handen. En krigaregud saknande de fingrar som gripa om svärdfästet, vore just ej någon tillgång för Asgård.

Fenrer tillade, att han trodde sig redan vara kommen till sådan ålder och styrka, att han kunde mäta sig med Tor. Om någon tid skulle han nog kunna mäta sig med alla gudarna sammantagna, och han ämnade då icke låta sig hållas inom ett stängsel, utan skulle han fordra samma frihet att gå lös som han hade som unge. Lekfull vore han ännu, och gudarna skulle få lustiga lekar.

Tyr underrättade gudarna om överenskommelsen mellan honom och Fenrer. För gudarna syntes den hård, ett sådant offer som det, vartill Tyr var färdig, kunde de ej av honom begära. Tyr torde genmält, att det var nödvändigt för Asgårds och världens trygghet. De gingo nu in till Fenrer. Tyr stack sin högra hand i ulvens gap, och denne lät gudarna kringlägga bandet. När fängslet var färdigt, spände ulven alla lemmar, men ju mer han spände, dess hårdare drog sig bandet kring honom.

Han arbetade av alla krafter, men gagnlöst. När han då övertygat sig om att Gleipner var starkare än han, väntade han, att Tyr skulle draga sin hand ur hans gap. Men Tyr lät handen förbliva där. Detta måste hava synts ulven över måttan märkvärdigt. Han hade bedragit sig själv, då han icke trodde, att Tyr kunde giva sin hand förlorad. Då sprutade ilska ur Fenrers ögon, och han avbet intill handleden Tyrs hand och sväljde den.

Gudarna begåvo sig med fången ned till Nifelheim. Där finns i marken ett gap, som leder ned till en rad av stora grottor. Den yttersta grottan har en öppning, genom vilken man kommer till stranden av Amsvartners hav, varöver evigt mörker ruvar. Ute i havet ligger holmen Lyngve, som liknar ett klippfäste och inne i fästet äro hålor, somliga fulla av eldslågor, andra icke.

Ovan på fästet står en underlig skog, vars träd äro vattenstrålar, uppslungade ur heta källor. En av dessa hålor bestämdes till fängelse åt Fenrer. Till bandet, som omsnärjer honom, fogade gudarna länkar, som fästes djupt nere i jorden under väldiga stenblock. De satte ett svärd i hans mun med udden i överkäken. Där ligger nu Fenrer intill Ragnarök. Ur hans gap flyter fradga, som bildar ån Von. Hålan närmast innanför bestämde gudarna åt Loke.

Det gällde nu att fånga denne. Det dröjde länge innan så skedde, eftersom Loke kunde ikläda sig flera slags djurskepnader och vistas i vatten såväl som på land. Men med dem, som äga denna förmåga, är det så ställt, att de snart vantrivas, om de icke allt emellanåt få återkomma och oftast vara i sin rätta skepnad.

Det var vid den tid på året, då linet bärgas, och gudarna hade sitt vanliga gästabud hos Öger. Vid dryckeshornen samtalade de om mycket, även om Loke och hans efterletande. Då visade sig oförmodadt Farbautes son i mjödhallens dörr och steg in. Han visste, att gästabudssalen var fridlyst, och även vägfrid förkunnad för dem, som gingo dit och därifrån.

Tor hade ännu icke kommit, men de andra gudarna, liksom även asynjorna, sutto kring bordet. När gudarna sågo Loke, blev det tyst i salen. Loke sade: »Lång väg har jag vandrat, och törstig kommer jag hit för att bedja asarna om en dryck mjöd. Men varför tigen I? Ettdera given mig säte vid gillet eller visen mig på dörren!»

Då sade Brage: »Här vid gillet får du icke säte, men en vedergällningens dryck är beredd åt en viss, som gudarna känna.» Brage anspelade härmed på vad Skade sagt, innan Loke kom; att när de fångat honom och lagt honom i bojor, skulle hon fästa en ettersprutande orm över hans mun.

Loke vände sig till Oden och påminde om, att de i ungdomen blandat blod samman, och att han lovat icke dricka mjöd, utan att det bures till dem båda. »Stig upp, Vidar», sade då Oden, »och giv ulvens fader säte vid bordet, så att han icke förbittrar vårt gille med lastande ord!»

Vidar steg upp och skänkte i åt Loke, som sade, innan han drack: »Hell asar, hell asynjor och alla heliga gudar, Brage dock undantagen!» Brage genmälde: »Vill du låta bli att visa gudarna din ilska, så skänker jag dig av mitt eget gods häst och svärd.» Med dessa ord hänsyftade Brage därpå, att om gudarna lyckades lägga Loke i bojor, skulle han få en häst av skarpkantiga hällar att rida och Brages svärd ställt med udden i hans rygg.

Loke förstod ej antydningen, men begrep väl att det låg hån i den, och han överöste först Brage därefter samtliga närvarande gudar och gudinnor, den tyste Vidar dock undantagen, med de värsta smädelser och skröt med sina ogärningar. Därmed fortfor han ännu, när Tor steg in i salen. Även denne fick några stickord, men då Tor blev vred, tystnade Loke och gick ut, sedan han önskat värden på stället allt ont.

 

Han kom oantastad från denna färd för vägfridens skull. Men några dagar därefter började man efterleta honom. Från Lidskjalf iakttog man, att högt uppe i Svitiod det kalla var på ett berg en egendomlig boning uppförd. Denna var ditintills icke sedd i den ödemarken, och man beslöt taga reda på vem nybyggaren var. Det var Loke, som uppfört ett hus med fyra dörrar, så att han kunde se ut därifrån åt alla håll.

Stället var så tillvida väl valt, att strax där bredvid brusade en djup och strid älv, Franangers fors, dit Loke, om fara nalkades, kunde taga sin tillflykt. Han tillbragte sina dagar med att i laxskepnad fara ned och uppför forsen, när han icke satt vid härdens eld och grubblade eller förehade något handarbete. Lin, garn och virke, hade han fört dit till ämne för tidsfördriv.

Så kom han en dag på den tanken: »Huru skulle jag själv bära mig åt för att kunna fånga någon, som gjort sig till lax och simmade i forsen?» Han satt en stund i tankar över detta, varefter han tog garn och band det första nät som blivit gjort.

Under det han sysslade med nätet, kommo Tor och några andra av asarna så hastigt över honom, att han nätt och jämt hann kasta nätet i elden och springa ut och ned i älven. Då asarna kommit in i huset och sågo på härden de rutor av aska, som det uppbrända nätet bildade, samt garnet, som låg där bredvid, förstodo de, att Loke här gjort en uppfinning, varmed han själv kunde fångas.

De satte sig genast och bundo ett ganska drygt nät, efter det mönster de hade på härden. När det var färdigt gingo de ut, kastade nätet i forsen och drogo det ned efter älven. Tor gick och drog vid ena älvkanten och några av de andra asarna vid den andra.

Medan de drogo, simmade Loke i laxskepnad framför nätet, tills han kom till två nära varandra varande stenar. Mellan dem stannade han, och det gick som han beräknat, att nätet gled över och förbi honom. Gudarna märkte emellertid, att nätet rört vid något levande. De vände då om och bundo tyngder vid nätet, så att ingenting kunde slinka under det, och drogo det på nytt ned för älven.

Loke simmade åter framför nätet och på detta sätt kommo de ned till älvens mynning. Som Loke ej ville ut i saltvattnet, vände han sig, hoppade över nätets översta kant och arbetade sig åter uppför forsen. För andra gången gingo då asarna tillbaka. De delade sig nu i två hopar, som på var sin sida drogo nätet, medan Tor vadade mitt i forsen, och så kommo de åter igen till älvmynningen.

Då vände Loke och gjorde ett raskt hopp över nätet, varvid Tor grep om honom, men han gled i handenoch skulle kommit undan, om icke Tor fått bättre håll om stjärten. Loke var nu fången, och väl kommen ur älven, återfick han sin vanliga skepnad.

Gudarna förde honom till den håla på Lyngveholmen i Amsvartners hav, som ligger innanför den, där Fenrer är fängslad. Strax efter att han blivit fångad, kom till asarna jättekvinnan Sigyn, som var hans laggilla hustru. Hon var honom i mycket olik och bad att få dela Lokes öde, huru än gudarna bestämde det.

Då de nu rodde till Lyngveholmen, var för den skull Sigyn med i båten, och när de rodde därifrån, satt hon bredvid den olycklige i hans straffhåla. Där ligger Loke på tre kantställda hällar, en under hans skuldror, den andra under hans länder, den tredje under hans knäveck.

Bojorna, som fängsla honom äro gjorda av en ulvs tarmar, nämligen en av Lokes söner, som blev söndersliten av en annan ulv, hans broder. Ett svärd är av Brage ställt med udden i Lokes rygg, till hämnd för att han bortrövade Idun. Över hans ansikte fäste Skade en giftorm, som sprutar sitt etter ned mot hans mun, detta till straff för att Loke vållade Valands död.

Lokes hustru, Sigyn, håller dock en skål under etterdropparna. När skålen är full och hon slår ut ettret, kommer ormgiftet i hans mun. Då vrider sig Loke av smärta så våldsamt, att jorden skälver. Så skall han ligga intill Ragnarök. Under tiden förvandla sig håren på hans huvud till hornhårda spjut, som gömma stinkande pestgift i sig. Att avrycka ett sådant hårstrå vore farligt.

Även Gullveig fångades av gudarna. Hon förvisades till Järnskogen och förbliver där, av mäktiga galder tvingad, till Ragnarök. Hon uppsökte Eggter, som i Järnskogen förvarar Valands segersvärd och vallar ulvflockarna, hennes och Lokes barn.

Denna trakt är uppfylld av trolldom och fasor. Dalarna mellan de svarta, stormpiskade och vilt splittrade bergen fyllas av nästan ogenomträngliga skogar eller av träsk, vari vidunderliga giftdjur vältra.

Vindarnas oavbrutna tjut i de tusenåriga trädens malmhårda, dolkvassa blad fyller hjärtat med ångest och förvirrar sinnet. Nattetid likna de från fjällen nedstörtande vattnen eldforsar, och giftiga flammor fladdra över marker, där ingen blomma trives.

 

Sedan ondskans värsta främjare blivit sålunda oskadliggjorda, råder endräkt i gudavärlden, och i världslivet all den ordning, som under det nuvarande tidevarvet är möjlig. De besjungna mytiska händelsernas ålder »släktenas morgontid» är därmed avslutad. De flesta hade sitt upphov i Lokes och Gullveigs ränker och i Jotunheims maktutveckling.

Men jättarnas makt är för lång tid bruten genom hunkrigets utgång, Loke ligger i länkar, Gullveig är bannlyst från himlen och Midgård. Oden förfogar över Mimers ord och Mimers tankar, och om mellan de olika gudasläkterna eller enskilda gudar en tvist uppstår, kommer den ej till människors kännedom. Forsete, son av Balder, förliker alla sådana mål. Gudarna har haft en lärotid, även de och den var nu fulländad.

Sällan visa sig gudarna numera för människornas ögon. Förbindelsen dem emellan är dock aldrig avbruten. Den upprätthålles genom böner och offer, men framför allt genom en levnad, som ställer sig Urds och gudarnas stadgar till efterrättelse.

Dock händer någon gång, att när en germanhär rycker till strid, deras siare skåda Oden rida framför fylkingarna och än oftare hör man hans röst i sköldsången. Den fylkarnas uppställning som han lärde Hamal iakttages ständigt: alltid fylka sig germanernas skaror i kilform, emedan den ordningen är dem helig.

De välska folken bakom Rhen och de höga bergen hava lärt Lokes sluga krigskonst. Ehuru många germanhövdingar känna denna slagordning väl och själva anfört välska härar, använda de den aldrig hos sina landsmän.

Stundom hör man ännu Oden fara genom rymden, följd av asar och asynjor och Asgårds varghundar. Då är storm i luftkretsen, som Oden rensar från skadliga väsen. Än oftare höres Tor åka i molnen och ses hans blixtar, kastade mot Bergelmers ättlingar. De skulle åter bli för många, om han icke minskade dem med sin ljungeld.

Stundom lär han i mänsklig skepnad vandra i Midgård och tillse lantmännens arbete. Tor gynnar de odlare, som arbeta ej blott för eget bästa, utan för kommande släkters. Den som bygger endast med tanke på att det skall stå i hans tid, och den som ej vill sätta ett frö, emedan han själv ej får njuta dess frukt, han gynnas ej av Tor, och straffet drabbar honom eller hans ättlingar.

 

Alla jättar, som bosatte sig i Midgård under fimbulvinterns dagar, hava icke återvänt till Jotunheim. Här och där bor någon kvar, särdeles i vilda fjällbygder eller djupa skogar. Någon gång kan vandraren höra deras betande hjordars pinglor från trakter, som sällan beträdas av människofot.

Mellan dessa jättar och deras mänskliga grannar består ett tyst fördrag: om grannen icke oroar jätten eller hans boskap, oroar han ej heller grannen och hans egendom. Någon gång kan till och med välvilja och tjänstaktighet dem emellan råda.

Oftare händer dock, att jättar hemligen göra intrång på fördraget: att vackra människodöttrar bergtagas av dem eller att de förvända synen på ensamma vandrare och narra dem på villostigar. Ifall de fått ett sjukligt barn, kan de smyga till en människoboning och lägga det i vaggan och bortföra det friska och välbildade människobarnet. Sådana bortbytingar äta otroligt mycket.

Är den sitt eget barn berövade modern medlidsam mot bortbytingen, inträffar det att jättemodern därav röres, samt återlämnar det tagna barnet, lägger guld till det i vaggan och förer bortbytingen tillbaka till berget.

Mångfaldiga väsen av alfernas och dvärgarns släkter syssla nu som fordom i världshushållningen och främja under Fröjs tillsyn grodd och växtlighet. Alferna äro sköna och välvilliga, men snarstuckna och, om de förnärmats, hämndlystna. Då kunna de avskjuta osynliga pilar »älfskott», som förorsaka sjukdom. Eller om någon kommer för nära dem, då de i månljusa nätter tråda ringdans på ängarna, kan det hända, att han får »älfvablästen».  Alfdiserna äro obeskrivligt väna att åse.

I somliga berg hålla dvärgar till, som skapa malmådror därinne och smida. Ett slags dvärgar hålla sig till människogårdarna och främja årsväxten, icke på själva marken, utan inne i ladorna, där de föröka den bärgade grödan och göra henne dryg.

Till varje nybyggd tomt kommer en sådan dvärg och stannar där, om han finner vistelsen behaglig. Och behaglig är den honom, om där råder endräkt, flit och renlighet, samt vänlighet mot husdjuren. För sitt arbete fordrar han blott ett ringa mjölkoffer varje jul, i övrigt ser han helst, att man icke låtsar om honom.

När hungersnöd eller farsot förestår, säges det, att några kunna se Leikin vara ute, ridande på en trebent häst.

Jägare och kolare må akta, att de icke låta bedraga sig av syner, som de kunna få i skogen. En och annan av Gullveigs fränkor kan hålla till under furors och granars skymning och framträda därur för att locka med skenfagra behag. Framtill äro de vackra att skåda, men ryggsidan är ihålig som ett tråg. De kallas skogsnuvor och skogsrån.

På havet i stormen hör man näcken slå sin harpa, och från älvar och forsar kan stundom i sommarnätterna strömkarlen höras spela.

Ej sällan händer det att två av Järnskogens farligaste Lokesöner, ulvarna Skall och Hate, lämna sitt tillhåll och jaga efter solen och månen under deras färder över himlen. Asagudarna hava hitintills alltid lyckats frälsa dessa undan deras förföljare, ehuru de ofta kommit dem så nära, att de blivit förmörkade för människornas ögon.

 

Dock äro farliga väsen i naturen icke så många som de välvilliga eller de oskadliga. Många sådana hava uppkommit ur de livsfrön, varmed Audumla mättat skapelsen. Allt har liv, ehuru livet dock är av många slag. De gamla vårdträden, som växa på gårdplanerna, hava själar, som känna med de människor, som de sett födas och växa upp i närheten av sin skugga.

Bor en släkt länge på samma gård, har vårdträdets själ sett många barn av den släkten leka under dess krona och växa upp till dugande människor. Då uppstår ett förtroligt förhållande mellan vårdträdet och släkten - när den senare blomstrar, frodas vårdträdet.

Vid vinterfesten, då det står utan blad, smyckas det av gårdfolket med brokiga band. Aldrig sjunga fåglarna vackrare än i vårdträdet, och när en man, som varit länge borta på sjöfärder eller i krigsäventyr, kommer hem, då hälsar honom en susning i dess krona, som väcker hans käraste barndomsminnen.

Även häraderna hava sina vårdträd, under vilka rätt skipas, och folkstammarna hava sina, där de samlas till tings och rådgöra om krig och fred.

Till minne av det gamla fäderneslandet, av urfädernas gravar och av de viktiga händelser, som i urtiden timade på den skandiska halvön, bedja de söder om havet boende germanerna med anletet vänt emot Norden

Nornorna. Domen efter de döda.

Salighets- och strafforterna.

Urd, ödets dis, är också dödens. Emedan hon bestämmer varje människas levnadsöden och levnadslängd, bestämmer hon även hennes dödsstund. Hon, som med sina systrar råder över det förflutna, närvarande och tillkommande, samlar under sitt rikes spira alla släkten. Såsom dödens dis och härskarinna i underjorden kallas hon även Hel, vilket också är namnet på lycksalighetsriket i underjorden.

Urd har oräkneliga hjälparinnor och tjänarinnor, och de bilda två stora flockar: den ena är verksam med avseende på livet, den andra med avseende på döden. Närmast under henne äro hennes systrar Verdande och Skuld. De tre äro de förnämsta nornorna, vilka rådgöra tillsammans och döma gemensamt.

Det är förut omtalat, att varje människa har en skyddsande, som kallas hennes fylgia. Fylgiorna äro Urds tjänarinnor. När ett barn födes till världen, utser Urd åt det en fylgia, som stiger upp ur underjorden och uppsöker sin skyddsling i Midgård. Fylgian följer honom genom livet, ser hans tankar, viskar i hans samvete samt manar och varnar honom i hans drömmar.

Varje dag uppstiga och sväva tusentals fylgior över vattnen till Midgård, och varje dag återvända de för att bereda sina skyddslingar boningar i salighetsriket, om de förtjäna det. En fylgia lämnar icke den som anförtrotts åt hennes vård, förr än kort före hans död, och hon gör det då för att återförenas med honom i sällhetsvärlden.

Dock händer, att hon för alltid övergiver honom om han blivit en niding. Den som övergivits av sin fylgia är en förlorad man. Ett annat slags nornor äro de diser, som utvälja mödrar åt de barn, som vänta på att födas till världen. Dessa alla äro Urds levnadstjänarinnor. Den andra flocken av tjänande diser fullgöra hennes dödsdomar och föra de dödas själar till underjorden.

Förnämst bland dem äro valkyriorna, sköna ungmör med tankfulla anleten. Där en drabbning står, där infinna de sig till häst, fullt rustade, och utpeka med spjutskaften de kämpar, som Oden eller Fröja korat till sina salar, samt föra de fallna till underjorden och därifrån på Bifrost till Asgård. När de icke äro ute i dessa ärenden, fylla de dryckeshornen åt valfader och einheriarna i Valhall och Sessrymner. Urds syster Skuld är valkyriornas härskarinna och själv valkyria.

Till de av Midgårds innebyggare som ej falla för svärdet, sänder Urd andra tjänarinnor av olika skepnad, allt efter arten av deras död. Till dem, som svikta under årens börda, kommer den dis som är »de böjdes och lutandes hjälparinna». Barnen ha sina dödsledsagarinnor, moderligt ömma och vänliga. Till dem som bortryckas av pest eller andra farsoter komma Leikin och Nifelhelsväsen som likna henne, och de som dö av andra sjukdomar bortföras av de motsvarande sjukdomsandarna.

Till en början vandra alla hädangångna en gemensam väg och samma Helport öppnar sig dagligen för skaror av själar, som väntas av olika lotter. Kvinnor och barn, ynglingar, män och ålderstigna, de som sysslat i fredliga värv och de som blodat vapnen, de som levat i enlighet med gudarnas stadgar och de som brutit dem – alla hava de att taga samma kosa.

De komma till fots och till häst, anförda av, av den milda ålderdomshjälperskan, de vänliga barnledsagarinnorna, eller av den blåvita Leikin med de dystra sjukdomsandarna. De samlas utanför österns Helport och när alla kommit, som den dagen väntats, kringvrides nyckeln Gilling i låset, porten gnisslar på sina hakar och slås upp.


De dödas väg i underjorden går först i västlig riktning genom djupa och mörka dalar. På ett ställe har man att gå över en milsbred törnbevuxen hed utan stigar. Då är det gott att hava Hel-skor till skydd för fötterna. För den skull försumma ej en avliden människas fränder eller vänner att binda Hel-skor på liket, innan det jordas.

Det är visserligen sant att dessa skor, liksom medförda kläder, vapen och smycken, stanna i graven, men allt i skapelsen, även de av människor slöjdade tingen, har en inre form, och det är de gravlagda tingens inre väsen, som följer den döde till underjorden.

De efterlevandes omsorg om de döda räknas dessa till godo, och ha de Hel-skor, komma de med välbevarade fötter över törneheden. Ha de det icke och om de i livstiden varit obarmhärtiga mot sina medmänniskor, då komma de ej utan rivna och blödande fötter däröver. Men åt de bamhärtiga, som sakna Hel-skor, räckas sådana från ett träd, som växer där törnevandringen börjar.

Därefter komma de döda till en älv med forsande vatten, i vars virvlar det är fullt av vassa järn. Fotsbreda ribbor flyta där, men någon bro finnes icke. Ribborna bära, när de barmhärtigas fötter stiga på dem, och föra dem oskadda över älven. För de obarmhärtigas fötter slinta de undan och dessa falla i älven och måste under svåra kval genomvada den. Ehuru de sargas förskräckligt av järnen, synes dock därav icket spår, när de kommit upp på stranden.

På andra sidan denna älv börjar det ljusna och i gryningsdager ligga gröna ängder, genom vilka floden Gjall flyter. Över den för en guldlagd bro, Gjallarbron, och på andra sidan den är ett vägskäl. En väg går norrut till Mimers rike, en söderut till Urds brunn. Det är på den leden de hädangångna fortsätta färden, ty deras slutmål är nejden kring Urds brunn. Här är tingsplatsen, där dom förkunnas över alla döda.

Hela denna vandring har skett under oavbruten tystnad. De dödas tungor äro kalla och stela och frambringa icke ett ljud. Ej heller deras steg höras. Deras hästar, när de komma på sådana, sätta sina hovar ljudlöst på dödsrikets mark. Endast under valkyriehästarnas hovar dånar den guldlagda bron över Gjall.

När de döda anlänt till tingsplatsen, sättas de i långa bänkrader framför den heliga kretsen av domarestenar. Här äro de inväntade av sina fylgior, som gått före dem till dödsriket och nu ställa sig, envar vid sin skyddsling. Olycklig den, som ingen fylgia har på tingsplatsen vid Urds brunn, där de domar avkunnas, som ha evig giltighet!

Asagudarna äro domare här. De hava två tingsplatser: en uppe i Asgård där ärenden avgöras som vidkomma gudavärlden, en vid Urds brunn där de döma de döda. En gång om dagen rida de på Bifrost dit ner och komma genom den södra Helporten in i Urds rike och sedan över åtskilliga älvar till färdens mål. Hästarna som de rida äro Sleipner, Glad, Gyller, Gler, Skeidbrimer, Silfvertopp, Siner, Gils, Falhofner, Gulltopp och Lättfote.

Tor rider aldrig, och på denna resa får han ej heller åka, ty hans vagn kunde skada Bifrost. Han går för den skull och har på vägen att övervada fyra älvar, Karmt och Armt, och två med namnet Kerlaug. När de andra asarna stiga av sina hästar, är även han framme, och aldrig har det vid detta ting hänt, att rättens ledamöter låtit vänta på sig.

Oden sätter sig i högsätet och de andra asarna på rådstolar på ömse sidor. Framför dem sitta på sina bänkrader de döda, bleka och med märkena av den död de lidit. Tigande hava de att åhöra rättsförhandlingarna och emottaga domen, såvida de icke äga målrunor, som ge dem kraft att tala och själva försvara sig mot anklagelser.

Ytterst sällan händer, att någon äger dessa runor. Om så är, får han stiga upp i en talarstol byggd för detta ändamål, och anföra vad han kan till sitt försvar. Men ingen annnan gör det, än den som blivit övergiven av sin fylgia och för den skull ej har någon sakförare vid tinget. De andra behöva icke tala, lika litet som de mäkta det, ty varje fylgia försvarar sin skyddsling.

Hon är ett välvilligt vittne för honom och tillika det pålitligaste inför domstolen, ty hon känner alla hans tankar, bevekelsegrunder och handlingar. Sällan kräves, att hon talar, ty hennes närvaro invid den döde är i och för sig ett bevis, att han ej gjort sig skyldig till någon oförlåtlig synd.

Utanför tingskretsen vänta skaror av straffandar på domstolsförhandlingens slut för att ledsaga de till osalighet dömda och överlämna dem åt deras yttersta bestämmelse. Bland dessa straffandar äro heiptorna, som äro väpnade med törnegissel.

Till tinget vid Urds brunn böra de döda komma väl klädda. Stridsmännen medföra sina vapen, kvinnorna och barnen smycken som varit dem kära. Bilder av saker, som fränder och vänner nedlagt i gravhögarna, medfölja de döda och visar om de åtnjutit de efterlevandes aktning och tillgivenhet. Den åsyn de till tinget samlade förete ådagalägger i vad mån de efterlevande iakttagit den lag, som bjuder vördnad för döden och omsorg om de hädangångnas stoft.

Många dö under förhållanden, som omöjliggöra för fränder att iakttaga denna omsorgs plikter. Då böra främlingar träda i fränders ställe. Det skick vari dessa döda anlända till tinget visar bäst om fromt sinnelag är rådande i Midgård. Ty ädla sinnen åtlyder det råd, som lyder: »Visa de lik du finner på marken den sista tjänsten, de må vara sotdöda eller drunknade eller vapenfallna! Du skall göra bad åt dem som äro döda, två deras händer och huvud och kamma och torka dem, innan du lägger dem i kista och bjuder dem säll sömn.»

Deras naglar böra vara klippta. Det finns andar, som på tingsplatsen undersöka om de äro det, och i annat fall klippa dem. Straffandar samla det klippta avfallet, taga det med sig och förskaffa det till Lyngveholmen i Amsvartners hav, där osynliga händer arbeta på det skepp, som kallas Nagelfar och bygges av de dödas på tingsplatsen samlade naglar.

När skeppet är färdigt, förestår världsförstörelsen. Då brista Lokes, Fenrers och andra fördärvares fjättrar, de stiga ombord på Nagelfar och segla med detta skepp till kamp mot gudarna. Envar, som försummar de levandes plikter mot de döda, påskyndar således denna världs undergång och främjar det ondas sak i kampen mot det goda.

Mänskliga fel och svagheter dömas av gudarna milt. Under sin lärotid hava de ju själva felat. De tingförda ha att vänta en god dom om de gått genom livet svekfria, hederliga, hjälpsamma och utan dödsfruktan samt om de iakttagit vördnad för gudarna, frändeplikter och för de döda. Men lögn som avsett att skada andra, får genom långa tider räckande vedergällning. Mened, smygmord, äktenskapsbrott, tempelskändning, kummelbrytning, förräderi och nidingsdåd straffas med onämnbara fasor.


De av domstolen förklarade salighet värda, får innan de lämna tingsplatsen, smaka en dryck som utplånar varje märke den lekamliga döden efterlämnat. Den återställer deras livsvärme, lossa deras tungor, förhöjer deras levnadskraft, ökar deras styrka och förlänar dem sorgeglömska, dock utan att utplåna kära minnen eller sådant man kan erinra sig utan saknad eller ängslan. Drycken kallas »krafternas dryck» och är en blandning av safter ur de tre källor, som underhålla Yggdrasils liv.

Denna dryck räckes dem i ett guldsmitt uroxehorn, kring vars rand bilden av en orm är ristad. Om en hand med orätt vidrör hornet, får ormen liv och dräper denne. Mångahanda andra ristningar pryda hornet: bilder av drakar som vakta underjordsportarna, bilder av örter som växa på salighetsrikets evigt gröna ängar, samt välsignelsebringande runor.

Även för de till osalighet dömda är en dryck tillredd, men den är blandad med etter, kvalfull att smaka och ryslig i sina verkningar. De dö genom den drycken en andra död, som består däri, att anden som de före sin födelse fått av Oden flyr bort ifrån dem. Med den flyr också den av fina grundämnen bildade inre lekamen, som Lodur givit varje människa.

Denna lekamen, är bildad efter gudarnas skepnad och ger det yttre kroppsliga höljet den form, som detta bär i jordelivet. I och med att denna inre lekamen lämnat dem, får den fördömda själen ett annat hölje, vars utseende avbildar själens ondska och alltid är styggt, ofta vidunderligt fult att se.

När de som fått dom till salighet lämna tinget, ledsagas de av sina fylgior, till de sköna hem, som dessa åt sina skyddslingar iordningställt i »gudars gröna världar», på underjordens lycksalighetsfält. Ivriga äro de att se de härliga ängdernas många under och att besöka fränder och vänner, som gått före dem till den yttersta bestämmelsen.

Fylgian ledsagar sin skyddsling på stigar genom fält, som äro blommornas »honungsskeppens» hemstad. Här kan den vetgirige söka och samtala med förfäder och urfäder och få sin släkts, ja forntidens alla märkligare öden förtalda av dem, som sett det de förtälja.

De svärdfallna, som valkyriorna ledsaga, göra halt på tingsplatsen och mötas där av sina fylgior samt emottaga »krafternas dryck». Saknar en svärdfallen sin fylgia, måste han stiga ur sadeln och sätta sig på de dödas bänk. Han är då helt visst en niding, och kan han ej med målrunor försvara sig, dömes han till pinovärldens kval. De redliga stridsmännen begiva sig efter undfången dryck till sina fränder på salighetsfälten och beskåda märkvärdigheterna där, tills tid är att de fortsätta färden till Asgård.

Vid ankomsten äro asarna där före dem, och när de höra Bifrosts dån under de anländande ryttarna, skickar Oden någon, Brage, Svipdag eller andra vänner, att med välkomstbägare möta dem i porten till Valhall. Där tillbringa de sina dagar i umgänge med gudarna och roa sig med stridslekar, när de icke sitta vid dryckeshornet i glada samtal eller lyssna till Brages sång och harposlag. De goda hövdingar och hjältar, som haft oturen att dö sotdöden, komma även de till Valhall.

När domen över dem, som begått dödssynder avkunnats, hava de att vandra till mötes sin förfärliga bestämmelse. Deras forna fylgior gråta, när de se deras avfärd. Fly är dem icke möjligt, nornornas bojor fängsla dem, och de drivas sin väg fram av heiptorna, väpnade med spöknippor av törne, som obarmhärtigt gissla dem på dröjande hälar. Deras väg från Urds källa går norrut genom Mimers rike.

Det är så ordnat, att de före sin ankomst till kvalens värld skola hava sett lycksalighetens ängder och sålunda få veta, vad de förspillt. Så leder dem deras kosa över älven Leipt, förbi Breidablik, den strålande borgen där Balder och Nanna bo med Leiftraser och Lif, förbi borgen Hoddgoda, där Mimer samlat skatter för en kommande världsålder, förbi Mimers källa, i vilken Yggdrasils nedersta bladrika grenknippa spegla sig, förbi de sovande sju Mimersönernas tysta borg och förbi Natts och hennes disers salar.

Allt starkare förnimmes dånet av Vergelmerkällans brus och världskvarnens gång, ty man nalkas Nidafjällets södra sluttning. Tåget går upp i denna fjälltrakt genom dälder och kjusor, där de från Vergelmer söderut rinnande älvarna leta sina vägar. Det lämnar Vergelmer och världskvarnen bakom sig och sätter över gränsvattnet Raun, vilket är underjordens Elivågor.

Där bakom resa sig Nifelhels svarta, brådstupande fjällmurar. Stegar leda över svindlande djup till portar, som kallas likportarna, emedan de, som dött den andra döden, föras genom dem till sitt mål. Tjut och skall från de portvaktande Nifelhelshundarna varsko om de fördömdas ankomst.

Då komma i täta flockar bevingade vidunder, Nifelhels rovfågelskaror, draken Nidhögg, örnarna Are och Räsvälg samt deras likar och slå sig ned kring likportarnas klippor. Dessa öppna sig på rasslande hakar, och när de fördömda kommit genom dem, störta demonerna över dem och trycka dem under sin dolkvassa fjäderklädnad och flyga med gräsliga skrän genom Nifelhels töckenrymder till de för dem bestämda pinorummen.

De trakter, över vilka demonskaran flyger, äro desamma, som Svipdag skildrade för Gerd, då han hotade att med Valands svärd sända henne till dödsriket. Det är Nifelhel, rimtursars, döda underjordsjättars och sjukdomsandars hem. Det är där som Ymers fötters avföda bor, de vidunderligt födda och födande urjättarna, eller snarare deras själar, höljda i en spöklekamen, liknande deras vanskapliga jordiska. De tala icke, de endast tjuta och stirra med vilda ögon och de bo samman i en stor hall.

De till Nifelhel förflyttade medlemmarna av den yngre jättesläkten bo i gårdar, spridda över den stinkande träskiga marken, genom vilken den från Vergelmer norrut flytande älven Slid söker i dyig bädd sin väg. Det är där den rastlösa orons, själavåndans, den skakande gråtens och vanvettets demoner hava sin hemstad. Där som farsoternas och sjukdomarnas andar bo med sin drottning, Leikin, vars tröskel är fallförsåt och vars bädd är sjukläger. Rymden är ständigt uppfylld av töcken.

Detta dystra land är dock endast förgården till de egentliga kvalhemmen. Ett svalg för därifrån ned till nio under Nifelhel belägna ofantliga pinohålor. Ur svalget uppstiga vidriga ångor, och älven Slid vräker sina svarta slammiga vattenmassor ned för dess branter.

Ned i detta svalg är det som Nidhögg och de andra flygande demonerna störta sig med sina offer. Innan de avlämna dem borra de sina näbbar, käftar och klor i deras lemmar och slita dem i trasor. Men lemmarna växa åter tillsammans: en tredje död ges för de fördömda icke.

Därefter fördelas dessa mellan pinohålorna i enlighet med de dödssynder, som de begått. De nio straffvärldarna bestå av nio oerhört vidsträckta fjällgrottor, förenade med varandra genom öppningar, brutna i bergväggarna och stängda med portar, utanför vilka stå väktare som till skepnad och uppförande äro vartecken av de synder, vilkas förövare de bevaka.

Den längst i norr belägna straffhålan kallas Likstränderna eller Nastränderna, emedan man genom en port i dess norra fjällvägg kan komma till Amsvartners hav. I en förgård utanför porten vakta svartalfer, vilka underhålla en eld, varifrån röken virvlar in i den oöverskådligt långa sal, som är byggd i pinohålan.

Väggarna utgöras av ormars flätade ryggar och genom öppningar i taket spruta ormarnas huvud gift i störtande skurar. Under taket är upphängd en rad av järnbänkar, överspända med ett nätverk av bly. På bänkarna ligga menedare och lönnmördare och emottaga mellan krampaktigt öppnade läppar ormgiftet. Under denna bänkrad är en annan, och under den andra en tredje och flera, och förbrytarna på varje övre bänkrad äro »etterrännor», genom vilka ormgiftet forsar och översköljer de under dem liggande.

Liknande straffhålor äro inrättade även i Lyngveholmens berg i Amsvartners hav för Lokes och Fenrers närmaste fränder, världsfördärvets eller Muspels söner.


Högbyggarna.

Människan dör på samma gång »till Hel» och »till hög», till underjorden och till gravkullen. Hennes egentliga jag flyttar till underjorden, men hon har för en tid en dubbelgångare, ett andra jag i sin grift. Detta har sin förklaring i hennes naturs beståndsdelar.

Så länge hon lever på jorden, äro dessa sex till antalet: anden som är Odens gåva, själen som är Höners gåva, den efter gudarnas skepnad bildade inre lekamen som är Lodurs skänk, samt blodet som även det är skänkt av Lodur. Växtkraft och jordämne funnos i Ask och Embla, medan de ännu voro träd, och de förmedlas med de frukter från världsträdet som bäras av Höners bevingade tjänare till dem som skola bliva mödrar.

»Lit» är av gammalt det namn, varmed den inre lekamen betecknas. Av »litens» form beror kroppens utseende. Är liten skön, så är kroppen det även, och om liten förändras, förändras kroppen. Det finnas människor, som för en kort tid kunna byta lit med varandra, den ene får då den andres utseende, utan att de fördenskull förändras till själ och ande.

Den jordiska döden består däri, att jordämnet, växtkraften och blodet skiljas från människans ypperligare beståndsdelar och kvarstanna på jorden. Den döde som färdas till underjorden, utgör för den skull en förening av ande, själ och lit. Dömes han i underjorden att dö en andra död, skiljes från honom anden och den gudaformade liten. Det återstår då hans själ, och denna får, såsom redan är nämnt en lit som överenstämmer med själens tillstånd.

De i gravhögen gömda beståndsdelarna av den avlidne fortsätta en längre tid sin växelverkan med varandra. De bilda då en slags enhet, som bevarar något av hans personlighet och egenskaper, emedan de i jordelivet varit genomträngda av hans ande och hans själ. Gravhögen kommer på detta sätt att innesluta en dubbelgångare av den till dödsriket nedstigne.

Dubbelgångaren kallas »högbo», högbebyggare och draug. Draug betyder egentligen en från sin rot avhuggen trädstam. Högbebyggaren kallas så, emedan han är skild från sin livsrot, själen, och efter hand, om än mycket långsamt, skattad åt förgängelsen och går sin upplösning till mötes. Han liknar
till skaplynnet den själ, av vilken hans beståndsdelar varit genomträngda.

En avliden nidings dubbelgångare är ond och farlig, de hederligas och välvilligas dubbelgångare äro goda att hava i sin närhet och verka framför allt till sin släkts bästa. Fördenskull vill man gärna hava släktens gravhögar nära intill hemmen. Vanligen sover högbebyggaren om dagen i sin grift, men han kan nattetid vakna eller väckas genom böner, såsom då Svipdag väckte Groa. Förestå viktiga ting i släkten, samlas dess högbebyggare och rådgöra sins emellan.

Om en innerligt älskad frände eller vän för häftigt sörjer den döde, stör dess sorg hans sällhet i dödsriket och mäktar draga honom tillbaka till jorden. Då uppsöker han sin gravhög, och han och hans andra jag, högbebyggaren, bliva för en stund till ett.

Det berättas att så hände en gång med Halfdan. Sedan han fallit för Valands svärd, sörjde honom hans maka Alvig så djupt och oavlåtligt, att han från Valhall återvände till jorden och red till sin grift, där Alvig kom till honom och ville vila på hans arm.

Halfdan sade henne då, att hennes tårar föllo urkalla på hans bröst och genomträngde det med smärta. Han lovade att hon en gång tillsammans med honom skulle få dricka underjordens sorgestillande safter. Sedan red han åter bort för att, innan hanen gol vara tillbaka bland de hädangångna hjältarna.

Det finnes, utom sorgens kraft och bönens, en tredje, som kan återkalla en död till jordelivet och det är besvärjelsens. En dödsbesvärjelse är dock, såsom Hardgreips öde visat, en svår synd, som gör förövaren given åt straffandarna.

 

oden.jpg

Välkommen till min hemsida

DE GAMLA GUDARNA

Ditt besök är gratis

och här finner du

en nyutgåva av

Viktor Rydbergs bok

Fädernas Gudasaga

 

Bilden ovan antas

föreställa Oden

samt korparna

Hugin och Munin.

Del av hjälmornament

från Vendeltid.

 

 

Völvan, var en mytisk

varelse, som kunde se

allt, i alla tider.

 

 

För fler intressanta uppgifter

om gudarnas värld, se

www.nordisk-mytologi.se

 

 

Välkommen också till min

historiska hemsida

LANDET VID ULTIMA THULE

www.tidhjul.n.nu

 

 

 

 

 

 

Senast ändrad 14-09-08

 

 

 

KONTAKT

a.wenden39@gmail.com

 

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)