Ragnarök

heimdall1.jpg

 

Ragnarök. Världsförnyelsen.

Alla fel hava långt räckande följder. Ont avlar ont. De fördärvets frön, som Gullveig i tidernas morgon sådde i människornas sinnen, bära skördar genom århundradena, och med varje århundrade allt rikligare.

Sedan gudarna genomgått sin lärotid, har världsstyrelsen varit präglad av visdom, men deras dessförinnan begångna misstag kunna ej till sina verkningar upphävas. Mimers källa förbliver i denna världsålder sjunken djupt under sina bräddar. Den rot, ur vilken den stora asken Yggdrasil suger andlig livssaft, vattnas otillräckligt, och dess vårdare äro borta. Asken åldras och förtorkar.

Gudarna kunna ej hjälpa det. Människorna förvärras, släkte efter släkte, och ej heller det förmår gudarna hindra. Detta emedan han, som skulle kunnat skänka det goda större växtkraft än ogräset – Balder – är inom underjordens stängda murar, och spiran är tagen från den milde Höner.

Den erbjöds honom åter efter asarnas och vanernas försoning, men han vägrade, ty han kände sig för svag att föra henne i detta hårda tidevarv. Först i världsförnyelsen omfattas hon ånyo av hans hand för att aldrig falla därur.

Men vad gott som är kvar lever under gudarnas värnande hand, och det skall lända dem till ära, när på den sista stridens stora dag det godas härar möta fördärvets med jämnt vägande styrkor.

När detta tidevarvs ände nalkas, båda tecken vad som komma skall. Solens ljus och värme minskar sommar efter sommar. De tyglar makterna haft på vindarna slitas och genom stormens dån förnimmes Fenrers tjut från Gnipahålan, och Fenrers fränders från Järnskogen.

Bland människorna råder förvildning. De döva sin ångest i utsvävningar och blodbad. Sedernas band äro avkastade, urtidens heliga runor förgätna. Löften och eder aktas icke, makar svika varandra, broder varder broders bane, och systrars söner utgjuta varandras blod.

Från Järnskogen gör Hate strövtåg in i Midgård. Skaror av baningar och ulvar följa honom. Midgårds hövdingar ställa sig till motvärn, landen fyllas med slagfält, och deras borgar sköljas röda av sårsaft. Yxan, svärdet och dolken härja. Bygder bliva ödemarker, de döda äro för många att jordas, och ulvarna frossa i kapp med förruttnelsens Nidhögg på otaliga lik.

Nu kommer den andra fimbulvintern. Väl stiger solen som vanligt, efter den kortaste dagen, högre på himlen och dagens längd tilltager, men det allt svagare ljuset medför en allt svagare grönska. Frostjättarna rycka över Elivågor in i Midgård, isjöklarna växa, snöfälten utbreda sig och smälta icke.

Asks och Emblas alla avkomlingar på jordens yta bortryckas av vapen, farsoter, köld och hunger. Hate i ulvham slukar månen. Över den förödda jorden brusa vilda, iskalla vindar och Yggdrasil våndas och kvider.

I Järnskogen slår stormjätten Eggter sin harpa och kallar med strängaspel på eldjätten Fjalar, ty tiden är inne när denne skall få hämnd. Fjalar kommer i den röde hanens skepnad, och ur träsket räcker honom Gullveig Valands svärd. Fjalar flyger med hämdesvärdet ned i de mörka djupdalarna, där de gömda världsfördärvets eldar bereda sig till utbrott, och räcker vapnet till sin fader Surt.

Yggdrasil skälver från roten till kronan. Då bävar Asgård, jord och underjord. Då faller gjallarhornet, från sin plats bland Yggdrasils löverk, och kommer i Heimdalls hand. Asgårds väktare lyfter det och dess åskande toner genomtränga världen.

Mimers sju söner, väckte av hornskallet, springa upp ur århundradens sömn. De fatta sina vapen och stiga till häst för att deltaga i striden mot det onda. För dem gäller det främst att skydda underjordens gröna riken mot Nifelhels vidunderskaror.

Dvärgarna komma ur sina fjällboningar och stå ångestfulla vid sina bergväggar. Salighetsfältens fredliga innebyggare äro gripna av förskräckelse. Pinohålornas fångar komma lösa och storma, i förening med Nifelhels vidunder, mot Vergelmer och Nidafjället, för att härja Mimers och Urds riken, eller de störta ut genom den norra porten åt Amsvartners hav, där de invänta Loke.

Då Yggdrasil skälvde, lossnade hans och Fenrers och de andra Lyngvefångarnas länkar, och de ilade till skeppet Nagelfar, som nu är färdigbyggt, och lossas från stranden. Lokes broder, Helblinde, vattendjupens jätte, följer i kölvattnet det väldiga skeppet, vid vars roder Loke står.

Han styr till Likstränderna och hämtar de fördömda, som invänta honom där. Han tager därefter kosan österut till stränderna av Järnskogen, där hans ulvar skall hämtas till striden. Allt vad skogar, berg och vatten hysa av trolska väsen far i förvirring över markerna. Över hela Jotunheim hörs det vildaste gny.

Dess jättar samlas under den andre Lokebrodern Byleist-Ryms ledning. Höga böljor vältrar i Världshavet , ty Midgårdsormen vaknade, då Yggdrasil skalv, och slingrar sig i jotunvrede. Hans rysliga huvud lyfter sig redan över vattenbrynet med blodtörstiga ögon.

I Asgård råder lugn. Oden har för sista gången talat med Mimers huvud och han vet vad som skall komma. Asar, vaner och alfer äro i full rustning samlade på tinget, och deras hästar stå sadlade, väntande på sina ryttare. Einheriarna, anförde av Svipdag och andra urtidshjältar, av Sköld-Borgars ättlingar och av Ivaldes, av ynglingarnas, budlungarnas, hildingarnas, ylfingarnas, amalernas hjältar, sitta redan till häst i ordnade leder. Så även valkyriorna.

På gudatinget rådslås icke om frälsning, utan här bestämmes gudarnas platser i striden. Vanerna med Sessrymners einheriar skola möta Surt och Suttungssönerna. Njord har begivit sig till Vanaheim, men Fröj, hans son, har stannat i Asgård, och han påyrkar att få sin plats mot Surt till bot för den dårskap, som bragte Valandssvärdet i jättevåld.

Efter slutat ting tacka gudarna varandra för snart tilländalupen sammanlevnad och taga avsked av sina asynjor och diser. Dessa skåda, medan de avvakta döden, ut från Lidskjalf, för att intill det yttersta hava för sina ögon dem de älska.

Asgårds krigarskaror dela sig och rycka på ömse sidor ned för Bifrost. Vanerna med sina einheriar rida ned på den södra halvbågen. Där brister Bifrost under ryttarskarornas tyngd, och simmande i lufthavet tillryggalägga de den återstående vägen till Oskopners slätter.

Asarna med sina einheriar tåga ned på den norra halvbågen för att möta Jotunheimskarornas anlopp. Striden kommer att stå längs Jormungrunds hela randbälte, där Oskopners slätter och Vigrids sammansluta sig till ett enda stort slagfält.

Angrepp äro att vänta från alla håll. Mot norr mörknar synkretsen av snö- och hagelbyar över frost- och stormjättarnas framryckande massor. De hålla sköldarna framför sig och vråla under dem sin orkanvilda stridssång.

Östern svartnar av Järnskogens svärmar. Gullveigs och Eggters vidunderhjordar, anförda av Hate, baningarna och Nifelhels fördömda innebyggare, anförda av Loke, världsfördärvets söner komma där i oöverskådliga skaror.

Söderns synkrets rödfärgas som av lågor. Surt och Fjalar med Suttungs söner anrycka därifrån. Surt bär Valandssvärdet i sin hand. Det är som om solen åter sken med sin forna glans över världen, men skenet kommer från svärdet, ej från den tynande »Alfrödul». I väster höjer Midgårdsormen sitt huvud överhavet.

Vidar den tyste var ej på tinget. På sin egen mark, det ensliga och gräsbevuxna Vide, sadlade han sin häst och iklädde sig sin rustning. Där band han på vänstra foten en märkvärdig sko, på vilken osynliga händer arbetat under århundradens lopp. Det förhåller sig med denna på följande sätt:

Förfäderna hava stadgat, att när skor göras, skola stycken av lädret avskäras vid tå och häl och förvaras åt fattigman. Den det gör, han ger osynligt ämne åt den sko, som skall skydda Vidars fot, när han ställer den i Fenrers öppna käftar. Av skons styrka och ogenomtränglighet mot Fenrers tänder, gift och etter, beror om Vidar skall gå med livet ur striden eller icke. Minsta barmhärtighetsgärd kommer sålunda gudarna och deras sak till godo på slutuppgörelsens dag. När striden börjar, har Vidar intagit sin plats i fylkingen och rider sin fader Oden nära.

Anförde av gudar, valkyrior och urtidshjältar spränga einheriarna fram i täta led, som bryta sig, mot Jotunheims fylkingar, mot baningarnas, mot Järnskogens odjurshorder, och mot Suttungssönernas skaror. Över allt strid och död – tursar, vidunder, eldjättar fallande under einheriarnas spjut och klubbor, odjurens käftar, baningarnas pestpilar och Suttungssönernas gnistrande vapen.

Tyr, som svänger sitt svärd i vänster hand, träffar Hate i vapenträngseln. Tvekamp dem emellan. Hate faller. Men även den ridderlige asaguden, som dödligt sårad, dignar ur sadeln.

Heimdall och Loke, de gamle fienderna, söka sig fram mot varandra. Loke är avskyvärd att se. Århundradens pinor, hat och hämndekänslor driva honom fram till orädd kamp. Heimdall kämpar en svår strid, han segrar och skiljer med svärdet Lokes huvud från hans kropp.

Men lemmarna av Midgårdsormens fader leva även i styckat skick. Det ohyggliga huvudet, fullsatt med pestladdade, spjutlika horn, återstudsar från marken och borrar sig väg genom Heimdalls bröst. Den rena eldens ädle gud stupar. Då slocknar solen, och stjärnorna falla från himlen.

Fenrer rasar i einheriarnas led. Oden rider på Sleipner mot honom, men dignar framför odjurets ettersprutande gap och försvinner däri. Då kastar sig Vidar av sin häst och ställer vänstra foten på Fenrers underkäke.

Så griper han om den övre med väldig hand och stöter svärdet i hans hjärta. Där håller guden vapnets udd kvar, tills ulven tumlar på sidan och ligger död. Så hämnar Vidar den tyste sin fader. Oskadd går den starke och blygsamme asasonen ur Ragnarökstriden.

Midgårdsormen har under striden sträckt huvudet upp över Vigrids slätt och börjar spruta etter över gudarnas fylkingar. Tor har blicken fäst på honom och har aldrig kastat sin hammare med större asakraft än nu. Ormen störtar ned med krossat huvud, men förgiftad av hans etter vacklar segervinnaren nio steg tillbaka och faller död.

Fröj stormar på sin ypperliga häst Blodughove genom Suttungssönernas svärmar mot Surt. Då höjer denne det förfärliga Valandssvärdet, och Fröj stupar under hugget av sin fosterfaders smide, brudköpet för Gerd - men i samma stund är Jotunheims öde fullbordat.

Svärdet, svängt av en jätte, skulle tillintetgöra jättevärlden, så var det öde Valand hade smitt in i dess klinga. Himlavalv efter himlavalv rämnar och fjällen, som i Surts dalar höllo djupens lågor fängslade, brista. Flammorna omvärva slagfältet och tillintetgöra jättarnas, vidundrens och de fördömdas skaror och slå upp genom de sprängda himlarna.

Genom rök och lågor rida Vidar, Vale och Tors söner Mode och Magne bort från det brinnande slagfältet och in i underjordens lycksalighetsrike, till Mimers lund, dit döden och förgängelsen icke når. Den gamla syndbefläckade jorden, härjad först av fimbulvintern, sedan av Surtbranden, sjunker i havet och upplöser sig i slagg och aska. Lågorna slockna och luften renad av dem, välver sig klarare blå än någonsin.

Och se, upp ur havet stiger en annan jord med härlig grönska. Det är Mimers och Urds lycksalighets riken. Det är de tre världskällornas jord med Mimers lund och Breidablik, bostaden för Balder, Nanna, Had, Leiftraser och Lif. De som skola bliva föräldrarna till den nya världsålderns människosläkte. Forsar falla från Nidafjällen, som nu överspännes av en högre himmel, och över dem flyger, spanande efter fisk, det örnpar, som i likhet med många andra djurslag, blivit i Mimers rike förvarat undan förstörelsen.

Gudar återfinna varandra på Idaslätten. Höner, Vidar, Vale, Mode och Magne och Mimers söner samlas där kring Balder, Nanna och Had. De samtala om det härliga världsträdet, som överlevat förödelsen och skall blomstra i förnyad kraft, ty visdomskällan har åter stigit till sin brädd, och Mimers söner skola vårda det.

De påminna varandra om alla öden de genomlevat och om urtidens heliga runor. De återfinna också det underbara tavelspel, varmed gudarna lekte i tidens morgon. Sorgfrihetens dagar hava återvändt, och på den nyuppståndna jorden skola osådda åkrar bära skördar, och dygdiga släkten samlas till oförgänglig lycka i Gimles guldtäckta salar, som skina härligare än solen.

Vid kedjan av de heliga sånger, som diktades i urtiden och blivit ärvda från släkte till släkte, har således nornan fäst det dyrbaraste av alla smycken, då hon sjöng, att »all brist skall bättras och Balder komma.»

Ja, hon har siat, att en mäktigare än han skall komma, den Gud, vars tjänarinna Urd är, han, vars ande genom visdomsbrunnen mängde sig in i skapelsen, en allsmäktig Gud och en fridens Gud tillika, som då »stadgar en dyrkan, som stånda skall.»

SLUT



oden.jpg

Välkommen till min hemsida

DE GAMLA GUDARNA

Ditt besök är gratis

och här finner du

en nyutgåva av

Viktor Rydbergs bok

Fädernas Gudasaga

 

Bilden ovan antas

föreställa Oden

samt korparna

Hugin och Munin.

Del av hjälmornament

från Vendeltid.

 

 

Völvan, var en mytisk

varelse, som kunde se

allt, i alla tider.

 

 

För fler intressanta uppgifter

om gudarnas värld, se

www.nordisk-mytologi.se

 

 

Välkommen också till min

historiska hemsida

LANDET VID ULTIMA THULE

www.tidhjul.n.nu

 

 

 

 

 

 

Senast ändrad 14-09-08

 

 

 

KONTAKT

a.wenden39@gmail.com

 

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)